Forfattermøte: "Jag läste Hamsun – och därför ljuger Pippi Långstrump så förtvivlat!"

Av Astrid Lindgren

2009.03.04

«… jag glömmer aldrig hur det kändes att komma in i den där stora rotundan och se ett hav av böcker.»

Min ungdoms «stora bloss» var Knut Hamsun.

Jag minns en vårdag på 20-talet, när jag satt under en blommande hägg uppe vid Engelbrektskyrkan och läste «Sult», större läsupplevelse har jag nog aldrig haft. Jag var ung och ensam och mycket fattig, jag hade nyss kommit från landsorten och kände just ingen i Stockholm. Om vardagarna på kontoret gick det ju an, men mine söndagar var ensamma och trista, dem kunde jag komma igenom bara med hjälp av böcker.

Jag hade nyligen upptäckt Stadsbiblioteket vid Sveavägen och jag glömmer aldrig hur det kändes att komma in i den där stora rotundan och se ett hav av böcker. Det var bara att ta för sig, trodde jag. Jag gick länge omkring där och njöt och valde bland volymerna, och när jag äntligen hade bestemt mig, klev jag fram till disken.

Där stod en mycket blond ung man i en ljusblå pullover och stämplade böcker – det var Arnold Ljungdal, fast det visste jag inte då – och han förklarade för mig att nej, det gick inte! Först måste jag ha ett lånekort, och det skulle dröja ett par dar. Det var en besvikelse som alldeles tog knäcken på mig, jag kunde inte behärska mig, utan började till min eviga skam gråta rakt ut i luften. Arnold Ljungdal tittade förvånad och lite illa berörd på mig, han tyckte nog att det var ett litteraturintresse i överkant.

Han kunde ju inte veta att jag såg för mig en hel lång ensam söndag utan vara sig böcker eller människor. Hade jag bara böcker, så klarade jag mig bra utan människor, men här stod nu denne stenhårda blonde kille och sa att några böcker kunde jag inte få, undra på att jag grät! Nu var det väl så att jag var utsvulten inta bara på böcker, i någon mån var jag utsvulten också på mat, man gråter lättare då.

På något vis lyckades jag ändå komma igenom den tomma söndagen, och nästa söndag satt jag som sagt under häggen och läste «Sult», och alt blandade sig till en enda intensiv lycka över boken och samhörighet med den unge Hamsun och alla andra som gick omkring och svalt i världens städer. Som nu till exempel jag, nåja, nåja, inte svalt jag tillnärmelsevis så bittert som Hamsun som gick där borta i Kristiania och tuggade på en träflisa, här i Stockholm var det bara så pass att man nästen aldrig kände sig riktig mätt. Men det räckte för att man skulle kunne identifiera sig med den unga tokdåren i Kristiania – och tänk att han kunda skriva en så gripande och så sanslöst rolig bok om svält.

Hur jag skrattade där jag satt på bänken, jag måste hålla upp boken för ansiktet för att inte någon som gick förbi skulle tro att jag var förryckt, ja, jag kved av skratt, när jag läste om J. A. Happolati, mannen som hade uppfunnit den elektriska psalmboken. Kanske hade Pippi Långstrump aldrig blivit en så enorm lögnerska om inte Hamsun hade suttit på sin träbänk och stormljugit om den vidunderlige Happolati för en beskedlig halvblind gammal gubbe som kommer och slår sig ner bredvid honom. Gubben sväljer alla lögner utan att blinka, och det retar Hamsun.

Happolati, ja, säger gubben, som om det vore ett alldagligt namn och inget att förvåna sig över. Er han ikke Sjömand, frågar han vänligt, jeg synes å huske at han var Sjömand?

Om Forlatelse, det maa vaere Brorn De kjender, dette her er nemlig J. A. Happolati, Agent, försikrar Hamsun.

Och han fortsätter att yra om Happolati och alla hans märkvärdigheter, och det enda gubben säger «i höi Grad oplivet» är:

Hehe, det var da Fan!

Alt desperatare ljuger Hamsun, han berättar om Happolatis sagolikt sköna dotter Ylajali, och gubben säger bara medgörligt:

Saa, hon var saa vakker?

Hvorfor skulde hun ikke vaere saapas dejlig? Tok han hende for et Regningsbud eller for noget i Brandvaesenet, undrar Hamsun. Hun var simpelthen en Himlens Herlighet, et Aeventyr.

Jaja, säger gubben och sen vill han gå sin väg, men för att göra avskedet mindre tvärt kommer han också med ett litet bidrag till myten om Happolati.

Han skal ha svaere Eiendomme, denne Happolati? Förmodar gubben.

Men det var inte rätta sättet. Hamsun förnekar all vetskap om Happolatis eiendomme och fortsättar rasande:

De skulde set hans Kone; tykkere Menneske … Ja, De tror kanske ikke at hun var videre tyk?

Jodå, gamlingen tror vistt att hon var tjock och driver därmed Hamsuns raseri till kokpunkten.

Helvedes Pina, Mand, tror De kanske at jeg sitter her og lyver dem kapitalt fuld? Tror De kanske ikke engang at det gives en Mand ved Navn Happolati? Jeg har aldrig set paa Maken til Trods och Ondskap hos en gammel Mand! Hvad Fan gaa det av Dem? De har kanske attpaa Kjöpet taenkt ved Dem selv at jeg var en yderlig fattig Mand som sat her uten et Etui fuldt av Cigaretter i Lommen? En saadan Behandling som Deres er jeg ikke vant til, skal jeg si Dem, og jeg taaler den Gud döde mig ikke verken av Dem eller nogen anden, saa meget De vet det!

Man kan inte förvåna sig över att den stackars gubben förskrämd löper bort från bänken «med smaa Oldingeskridt».

Men J. A. Happolati, Agent, får bestämt ta på sig en del av ansvaret för att Pippi Långstrump ljuger så förtvivlat.
______

Første gang publisert i Expressen 24. november 1974. Gjengitt med tillatelse fra Saltkråkan AB og Expressen.

Les mer:

Om Astrid Lindgren (1907–2002) og hennes forfatterskap

Om Knut Hamsuns Sult på hamsun.no

Les Sult i NBdigital

Flere tekster i serien "Forfattermøter" på hamsun.no

Ansvarlig redaktør: Tone Dahle
Copyright Nasjonalbiblioteket © 2008