Side 1-50 - Side 101-150

Side 51

Hos hvilka är det, som anklang har vunnits för regeringens sätt att behandla denna fråga? Jo, regeringen har fått beröm från Norge, regeringen har fått beröm af våra socialister, som förut förklarat sig vara fosterlandslösa och som med god smak nu taga emot subvention från Norge för sina fackföreningar här i Sverige för att uppmuntra deras opposition. Därtill kommer kanske också stöd från vissa liberala riktningar, som stå dessa socialister mycket nära. Jag frågar därför: Kan en regeringshandling som vinner stöd från sådana håll, kan den vara försvarbar? Finnes det icke högre intressen för ett land, hvilka kräfva kraftigare åtgärder, än hvad som här är föreslaget?

Hans excellens herr statsministern säger själf i sitt uttalande: "Enligt gällande rättsgrundsatser skulle Sverige otvifvelaktigt vara fullt befogadt att fasthålla vid sin på fördragen grundade ställning och, där så erfordras, använda maktmedel för att återställa hvad däremot brutits." Ja, jag tror, att svenska folket förstår den satsen, men det förstår icke, när statsministern sedan resonerar därhän, att detta icke kan vara lämpligt. Han gör i sitt resonemang endast den konsekvensen, att då skulle vara för unionens uppehållande, som detta skulle ifrågakomma. Han synes sålunda icke tänka på att det finnes något annat än unionen, att det finnes ett land, som heter Sverige och hvars intressen lefva äfven efter unionen samt måste tillvaratagas, äfven då unionen är borta. Sveriges realintressen torde faktiskt icke vara helt och hållet beroende på unionen. Vi trodde, att vi skulle få dessa intressen bevarade genom den union, som skapades, men vi hafva efter dessa 80 ā 90 år kommit på det klara med att det var en falsk dröm, åt hvilken vi hängåfvo oss. Ty i stället för att kunna fullfölja Carl XIV Johans tanke att försöka stärka unionen, hafva vi så mycket som möjligt hjälpt norrmännen att förstöra densamma.

Då nu den form för gemensamhet, som vi då trodde skola vara nyttig för landet, har misslyckats, så vittnar detta blott om att vi få med stöd af denna erfarenhet se till, att en annan form vinnas för att skydda vår västra gräns och för att bevaka Sveriges realintressen. Om det sker med en annan union eller genom införlifvande af Norge delvis eller i sin helhet eller på något annat sätt, lämnar jag för ögonblicket därhän, men detta är i allt fall ett intresse, som icke får försummas, utan som måste beaktas. Detta har enligt min uppfattning regeringen fullständigt förbisett.

Om nu den afveckling af själfva unionen, hvarom regeringen här talar, med alla dessa formaliteter får försiggå, och Norge står där färdigt, hvad tro herrarna att vi skola få nöjet att efter detta upplefva?

Vi hafva ett ganska färskt minne af den flaggstrid, som förevarit, och af huru en f. d. statsminister då stod här och talade om att det var Norges rätt han försvarade, ehuruväl jag kan tänka, att han icke med allvar menade detta. Men så långt hade det gått

Side 52

i politisk demoralisation. Då trodde man, att det skulle skapas fred och enighet efter flaggkapitulationen, men det har varit många strider sedan dess. Vi hafva haft striden om Grisebådarne, som uppkallats af Norge. Man ville blott hafva den för att krångla med, men ville ej fortsätta, då Sverige erbjöd en lojal utredning af frågan. Huru kommer den att ställa sig efteråt? Bohusbanan har stannat vid Skee genom en f. d. civilminister, som ställt sig i breschen för att bryta fram den och som sade: naturligtvis blir det fortsättning. Det var oduglig svensk politik och undfallenhet mot Norge. Så hafva vi Ofotenbanan, som talar samma språk, tydligt och kraftigt, och som vi hade reminiscenser af vid förra riksdagen. Vi hafva gränsförhållanden, som ofta nog förekomma och visa, hvad krångel och trassel från den ena sidan kunna göra gentemot ett folk, som vill uppträda lojalt, på den andra sidan. Vidare ha vi frågan om Nobelmedlen.

Ja, kvar och en af dessa frågor är naturligtvis ej någon casus belli, säger man, och ett statsråd, en statsminister säger antagligen beträffande kvar och en af dessa frågor, att man ej kan ställa till någon affär för den saken. Så kommer det att blifva, att upprepas.

Jag säger för min del, att jag på sätt och vis är tacksam mot norrmännen, att de bränt sina skepp, såsom de gjort, och fått fram frågan på en punkt, där det ej kan vara någon återvändo. Nog måtte vårt svenska folk nu känna hvad det fått: förakt från Norge för att vi tåla detta och förakt från utlandet för att vi ej kunna upprätthålla ordningen på den Skandinaviska halfön. Hurudan har stämningen varit i Norge? Öfvergreppen inom Stortinget hafva i regel varit sådana, att det blott varit en viss majoritet för dem, större eller mindre. Och huru har vår hållning uppfattats i Norge? Genom att vi ständigt fallit undan, ständigt blott gifvit efter, har det kommit därhän, att liksom år 1884 den norska högern klagat öfver att unionskonungen "forladt" dem. Det kan hända, att det snart nog kommer att heta från Norges folk, att Sverige "forladt" dem. Den lojala delen af Norge kan icke nu gifva uttryck åt sina känslor, då för närvarande i Norge gör sig gällande en terrorism, fullt jämförlig med den, som förefinnes bland socialisterna hos oss. Men om Konungen använder de maktmedel, han har för att kväfva uppror, och sålunda bereder de lojala norrmännen tillfälle att gifva uttryck åt sina känslor, kanske man kommer underfund med att den klick i Stortinget, som dikterat besluten, icke gifvit ett sant uttryck för hvad folket känner. Jag tänker mig möjligheten af detta, och om så är, kan man väl förstå, hvilken skamrodnad skall komma öfver det svenska folket, då det omsider får se, att det är luradt på detta område liksom på andra, som rört det unionella.

Vi hafva nyss slutat en riksdag, sade jag. Vid den riksdagen tillsattes ett hemligt utskott för att förhandla med Konungen och regeringen. Nu kommer det fram för oss, att förberedelser till denna revolution hafva gjorts under lång tid: förberedelser i ut­

Side 53

landet, förberedelser inom landet, förberedelser i afseende å försvarsväsendet, förberedelser i afseende å minering, förberedelser på alla områden. Det borde väl då hafva varit så, att hemliga utskottet skulle af regeringen fått ett öppet meddelande om hvad som förbereddes i Norge. Jag har svårt att tänka mig, att en månad efteråt allting kommit som ett bud på posten ofvanifrån, så som något, som icke var förbereda förut. Man har rätt att tänka, att en svensk regering, som sitter under så kritiska förhållanden, skall, med vaken blick följa hvad som händer i vår grannstat, när man vet, huru högt bågen där spännes. Har regeringen ej tagit reda på detta, är det ett fel, som ej kan förlåtas. Har den haft reda på det och ej meddelat det till det hemliga utskottet, är det likaledes ett stort fel. Har den haft reda på det och meddelat det till det hemliga utskottet, men detta ej inspirerat Riksdagen till maktmedel, har det hemliga utskottet bedragit sina valmän, och då har det en mycket betydande del i detta. Jag hoppas, att det ej har det.

Hvad är det, som begäres af oss? Det är med oss ungefär som med slaktoffret, som lägges på bänken. Vi skola, under det de taga fram offerknifven för att flå af oss huden, lugnt se på. Man vill blott taga huden af oss, och då kunna vi väl vara lugna, tyckes man mena. Köttet får ni behålla, heter det, det vilja vi ej hafva. Detta begäres af oss, och detta uppmuntras från regeringen. Svenska folket reagerar. Vi känna, att regeringen ej uppbär våra ömmaste känslor. Skall detta vara slutet på den period af vår unionshistoria, som börjat med uppmaningen till oss: vi skola vänta, vi skola vara tysta, vi skola hafva tålamod, till dess frågan riktigt kommit på sin spets, då skola vi gripa in! så hette det då, men hvad höra vi nu? Skall det vara slutet, då, säger jag, är landet förrådt, då är det en skam att vara svensk. Och jag tror ej sirensångerna till oss, att det är klokt att vara kallblodig, såvida det icke menas, att man skall med kallblodighet och sorgfällighet bereda sig på ett kraftigt försvar mot ett dylikt öfvergrepp mot gamla Sverige och dess Konung.

Dessa ord, herr grefve och talman, önskar jag måtte få åtfölja protokollet för dagen.

Herr Dieden: Efter hvad som tilldragit sig i Norge, är det ju ingen, som önskar fortsätta unionen. Det förefaller mig då inkonsekvent, att man fordrar villkor för denna skilsmässa. Vore det ej bättre att med sämja enas om unionens upplösning och därefter träffa alla aftal. Då komme dessa att dikteras af gemensamma intressen.

Allt tal om Sveagen ära i denna konflikt är obehöfligt, ty icke lider ens ära däraf, att en annan bär sig illa åt. Min ära lider, om jag själf bär mig illa åt. Det är ett lättsinnigt tal att tala om maktmedel, då äfven de mest glänsande segrar ej kunna bringa oss några fördelar. Endast på fredlig väg kan

Side 54

båda folkens framtida lycka vinnas. Ett beslut om krig med Norge skulle framkalla stor oro och ovilja i landet, och ansvaret härför fölle på Första Kammaren. I mitt tycke borde vi glädja oss åt att vår vördade, älskade Konung på lifvets afton slipper att bära den norska törnekronan, och bemöda oss om att med mjukaste sammet fodra den svenska kronan åt honom.

Det vore i min tanke önskligt, om utskottets blifvande utlåtande komme att gå i riktning af att föreslå, att Riksdagen med ogillande af och beklagande af händelserna i Norge ville besluta att upplösa unionen och uppdraga åt regeringen att därefter träffa nödiga aftal.

Grefve Hamilton: För så vidt en union mellan två folk skall kunna uppfylla den storslagna och vackra uppgiften att under fredens lugn så fast sammanfoga dessa folk, att de äro villiga att i farans stund blöda vid hvarandras sida för att värna om hvarandras själfständighet och frihet, då måste den vara ingången genom frivilligt aftal mellan folken själfva och uppbäras af den allmänna opinionen i de båda länderna. En sådan union har den svensk-norska aldrig varit. Till en sådan skapades den icke och har den icke under årens lopp omskapats. Icke heller har den kunnat åstadkomma sämja, utan allenast kif och strid. Folken hafva aldrig kommit i beröring med hvarandra, aldrig lärt känna hvarandra, och därför hyst misstro till hvarandra. Jag vågar påstå, att unionen, sådan den utvecklat sig, har varit en fara för Sverige. Ty det folk, som under fred kunnat bryta aftal, kunde också varit i stånd att i ett för Sverige kritiskt ögonblick öfvergifva unionsbrodern i eget intresse. Jag vågar också påstå, att det var en lycka för Sverige, att detta unionsbrott skedde vid en tidpunkt, då vi äro mäktiga att själfva bestämma, om en unionsupplösning må aga rum, eller huruvida Norge skall fortfarande vara förenadt med Sverige, om äfven under andra former än hittills. Men oaktadt jag är fullt medveten om att vi icke blott hafva rätt att besluta härutinnan, utan äfven äro mäktiga att genomföra vårt beslut, vill jag på inga villkor råda till att återföra Norge till Sverige, ty denna återföring är icke värd en droppe svenskt blod. Nej, vi skola skatta oss lyckliga, att unionen är slut och att vi befriats från de hotelser den medför.

Man påstår, att Sveriges ära kräfver något annat. Ack, mina herrar, Sveriges ära är icke kränkt. Dess sköld är blank. Norge har genom aftalsbrottet kränkt sin egen ära, och denna fläck kan endast tiden utplåna.

Under debatten har också framhållits, att vi kunna medgifva unionens upplösning, men blott under vissa villkor, och att vi böra träffa nya aftal för att betrygga fred på den Skandinaviska halfön. Men hvad gagnar det till att söka träffa aftal med folk, som bryter aftal, att ställa upp villkor för ernående af vårt eget önskningsmål?

Side 55

Icke kan jag heller fullt godkänna den kungliga propositionen. Jag skulle helst hafva önskat, att Kungl. Maj:t hemställt till Riksdagen, att den måtte besluta att förklara riksakten vara upphäfd ock att uppdraga åt regeringen att vidtaga de åtgärder, som äro nödvändiga för unonens afveckling, och jag är öfvertygad om att, när så skett, vi med glädje, ja, med entusiam skola hissa den rena svenska flaggan, som är förenad med våra gamla historiska minnen.

Under debatten har också regeringen blifvit klandrad. Men månne den bär skulden till hvad som har skett? Månne icke de ledande männen för våra stora partier äfven skulle kunna påstås hafva saknat statsmannablick och förutseende under de sistförflutna tjugo åren? Jag medgifver visserligen, att, då Sverige skall blåsas till samling, till enigt arbete för inre utveckling, då vi komma att uppfordras, att offra våra små klassintressen, de små synpunkterna, på fosterlandets altare, då är icke endast ämbetsmannaledning lämplig, och de högt aktade, högt uppburne män, som nu intaga platserna på vår statsrådsbänk, skola säkerligen icke taga sig för när, då jag vagar påstå, att statsmännen skola sökas bland politici, skola mogna under de politiska striderna, och att de i allmänhet icke utvecklas i de trånga ämbetslokalerna. Men oaktadt jag har den uppfattningen, kan jag icke inse annat, än att i närvarande stund vi böra hafva förtroende till det samarbete, som nu säkerligen kommer att äga rum mellan regeringens medlemmar och Riksdagens utskott.

Friherre Gripenstedt: Det har mot slutet gått fortare med unionsfrågan än man beräknat, men att det skulle gå därhän det nu gått, tror jag var klart för litet hvar. För hvar och en, som velat se, har det nämligen varit tydligt, att norrmännen sedan längre sträfvat för unionens upplösning, och att hvarken Konungen eller svenska folket skulle kunna hindra katastrofen, när det kom till kritan, det var nog också tydligt med hänsyn till det sätt, hvarpå unionspolitiken bedrifvits sedan decennier tillbaka. Illa var unionen från början hopkommen, och sedan har den alltjämt blifvit mer och mer försvagad. Om man skulle granska de åtgärder, som blifvit vidtagna för att reformera unionen, skulle det visa sig, att det icke varit mer än reformen af 1824, då norrmännen släpptes in i kabinettet, och den af 1835, då norske statsministern fick rätt att deltaga uti ministeriellt statsråd, som gått i rätt riktning. Dessa båda reformer voro ägnade att sammanbinda folken och stärka unionen, men alla öfriga s. k. reformer eller ändringar i de ursprungliga unionsförhållandena hafva endast gagnat separationssträfvandena. I synnerhet sedan 1873 - jar tror att man från det året kan datera, att norska grundlagen icke längre tillämpats såsom ett unionskontrakt, utan norrmännen fått på egen hand ändra äfven sådana paragrafer, som berörde Sverige och unionen - har det gått steg för steg mot upplösningen, och så slutligen, när det kom ett nej på de fortsatta sträfvandena - då var det för sent.

Side 56

Man talar om den myckna formalismen i vårt land, och det är väl möjligt att vi i vår administration och i vår inre politik äro för formalistiska, jag vill icke bestrida detta, men uti unionspolitiken gentemot norrmännen, som tyckas vara skapade till advokater, hade vi bort hålla mera på formerna. Jag anser således att man hittills brustit mycket härvidlag, men när det nu gäller att komma till en slutlig uppgörelse med Norge, anser jag, att man bör hålla desto mer på denna, uppgörelses formella sida.

En uppløsning kommer, antager jag, att godkännas på ett eller annat sätt; återställa unionen vill nog ingen. Sådan som unionen gestaltat sig, har Sverige icke hämtat någon styrka af den. Vi hafva emellertid haft en relativ trygghet i vår rygg, om Sverige skulle kommit i förvecklingar med andra nationer, jag säger relativ, ty någon verklig trygghet kan man ej tala om, då norrmännen byggt fästningar och rustat emot oss, oaktadt vi haft gemensam Konung. Vår sträfvan i sak anser jag bör gå ut på att söka förebygga farorna af att vi för framtiden få en osäker granne eller måhända en fiende i ryggen. Jag litar lika litet på den förespeglade hjärteunionen, friden och endräkten på den Skandinaviska halfön efter den gamla unionens upplösning, som jag förut litat på talet om norrmännens unionsvänlighet och försäkringarna om unionens välsignelserika verkningar. Emellertid, de villkor, som våra blifvande fullmäktige skulle komma att underhandla om, vill jag nu icke gifva mig in på. Jag vill endast hålla mig något till frågans formella sida.

Den föregående talaren har uttalat önskan om att riksakten skulle upphäfvas, och att riksakten icke vidare är att hålla på, däri instämmer jag med honom. I den kungl. propositionen förekommer: "Det fordras att Sverige för sin del beslutar riksaktens upphäfvande. Men innan Sverige går att härom fatta beslut, kräfvas förhandlingar mellan de båda rikena." Men hvarför kräfvas förhandlingar innan riksakten skall upphäfvas? Mig synes bättre, att vi förklara riksakten upphäfd först och börja förhandlingarna sedan på annan basis. Riksakten är redan af norrmännen försatt ur effektivitet. Hvarför skola vi då hålla på den? Det har redan af en ärad talare sagts, att ingressen till riksakten ej är fullt sann. Ja, där förekommer en fras, som ej är sann: "En förening ej af vapnen men af den fria öfvertygelsen tillvägabragt." Dessa ord hafva förut af norrmännen användts såsom skäl för kraf på full likställighet, men nu, när de ej passa i stycke, erkänner man äfven i Norge, att dessa ord ej äro sanna och att föreningen åvägabragts, om icke direkt genom vapenmakt, så indirekt under trycket däraf. Hvad själfva riksakten beträffar, anser jag den vara ett sådant dokument, att Sverige ej haft någon fördel af densamma och ännu mindre kan i närvarande stund hafva fördelar däraf. Norrmännen hafva sagt upp riksakten; för oss återstår att säga: "Ni hafva sagt upp den, den har trädt ur gällande kraft", men därför komma vi icke till att erkänna Norge såsom suverän stat, utan rättsligen komma vi åter på basis af

Side 57

Kielerfreden. Om vi ej vilja häfda vår rätt efter denna, det må blifva Sveriges sak, men rättsligen stå vi på denna grund. Härmed har jag velat säga, att när det gäller att underhandla med norrmännen, böra vi hålla på formerna, och formellt stå vi numera åter på Kielerfreden.

Herr Berg, Lars: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång kommer att för ett ögonblick upptaga herrarnes tid, men jag har, med anledning af herr statsministerns yttrande, ansett mig böra framhålla, att detta yttrande långt ifrån att utplåna, snarare än kraftigare bidragit till att fastslå den djupa klyfta och den betydliga meningsskiljaktighet, som i den föreliggande frågan är rådande mellan regeringen och denna kammares majoritet. Herr statsministern ansåg, att ett samförstånd med Norge, vunnet på den fullt frivilliga underkastelsens grund, vore för oss af så stor betydelse, att härför alla andra hänsyn måste vika. Genom att underkasta oss en skymflig unionsupplösning skulle vi vinna sammanhållning och samförstånd samt kärlek emellan och lycka för, de båda skandinaviska folken. Men han glömde därvid, att mera än lycka på grund af "samförstånd" och andra materiella fördelar väga dock de andliga krafterna här i världen samt att det framför allt annat här gäller att uppehålla den kränkta rätten. Herr statsministern, som själf är jurist, lärer utan tvifvel inse detta och att det är aktningen hos den öfriga världen och aktningen för sig själf, som bestämmer ett folks verkliga makt och rätt att lefva samt således dess framtid vida mera än en eller annan internationell förmån. Ett folk, som frivilligt kapitulerar, sedan det anfallits till sin heder och ära, och som förklarar att det ej vill eller ej är i stånd att försvara denna sin dyrbaraste egendom, har därigenom förklarat sig försvarslöst och blir äfven ansedt såsom både ärelöst och försvarslöst, likasom inom den borgerliga lagstiftningen den enskilda mannen i motsvarande förhållanden anses farlig för den allmänna säkerheten, så att han måste finna sig i att dömas under en annans kraftigare försvar och ledning - en annans, under hvilkens husbondevälde han så småningom sakta, men säkert seglar in. Hvad betyder den ärade talarens framställning i fråga om förespeglade materiella fördelar af frid och fred från Norges sida, hvad betyder det mot hela den civiliserade världens förakt och ändrade uppfattning om vårt folk, att vi äro en degenererad nation, färdig att förtvina och dö bort. Detta är dock här den stora frågan, hvilken borde, såsom jag nyss sade, uppkalla äfven hvarje gammal man att offra lif och blod hade han än tusen lif. Med anledning af herr statsministerns yttrande, att vi skulle uppskatta och komma ihåg att detta samförstånd med Norge efter en neslig kapitulation vore af så högt värde för enigheten pa vår halfö, tillåter jag mig slutligen fråga honom: Huru vet herr statsministern, att det är med Norge vi uti en framtid behöfva på denna halfö lefva i enighet och samförstånd? All historia, särskildt Norges, säger oss tvärtom, att det

Side 58

blir andra intressen och andra makter än Norge, som inom några år skola hafva herraväldet på västra sidan om Kölen. Detta är hvad jag här har önskat säga, men då jag har ordet, vill jag tilllägga ännu en sak.

Då man nu går att fatta beslut samt bedöma denna unions fördelar och olägenheter och på ena och andra sidan öfverväga frågan om sammanhållning eller upplösning af unionen, är det dock alldeles nödvändigt, att man äger kännedom om Norges historia. Endast af denna kan man få veta, huru den norska folkkaraktären är beskaffad och huru den tydligt och konsekvent kommit att utveckla sig. När man åter följer den svenska politiken i unionsfrågan, får man den visshet, att svenska statsmän och statsråd aldrig, åtminstone icke annat än undantagsvis, satt sig in i denna det norska folkets utvecklingshistoria. Det skulle kräfva för lång tid, huru frestande det än vore, att här gifva en resume af denna. Jag vill endast, såsom jag förut påpekat, framhålla, att Norge efter ett nära tusenårigt förtryck och utan att hafva ägt någon politisk eller borgerlig frihet, men i stället suckat i slafveri dels under egna konungar och dels sedermera i en slags lifegenskap under danskt herravälde, efter denna långa tid plötsligt kom till att genom förening med Sverige blifva en fullt fri och själfständig nation. Men ett folks förmåga att styra sig själft växer endast långgsamt, och så har det äfven här visat sig. Den frigifnes lynne är icke de uråldriga gamla staternas invånares, utan det är ett lynne, som "vippar och vänder", såsom Nores störste tänkare och skald en gång yttrat. Det går icke an ått få allting till skänks och göra ingenting för sin frihet. Sveriges folk och statsmän hafva kommit och bjudit Norge på bricka stora gåfvor och friheter, och Norge har emottagit allting men själf gjort ingenting därför. Det är som det kan tillgå uti ett enskildt hem. Den unge sonen blir bortskämd genom att få allt hvad han pekar och pockar på. Han råkar ut för en olycklig själföfverskattning och blir till sist alldeles vriden af egenkärlek och högfärd, på sätt det äfven nu inträffat uti förevarande fall. Jag må, därföre här citera den store skaldens ord om den norska folkandan och "skæbnen. Han säger, såsom jag nyss nämnde, att det är farligt för ett "ufærdigt, folk at få friheds-gaven", - friheten som gåfva på en gång och utan att själf arbeta någonting för den och han fortsätter:

"Det er farligt at tage sig selv som skænk;

den ballast kan krænge en skude isænk.

Man stak os ihænde et fuldgodt sværd,

men lærte os ikke sligt værges værd.

Se derfor vor skæbne nipper och vender,

som kniven i barnets legende hænder."

Side 59

Det är sant, Norge leker som ett barn med knifven i sin hand och blifver därigenom lätt till en fara för sin omgifning äfven under leken. Men humöret växer och knifven växer och hans grannskap blir till sist lifsfärligt. Det är detta man måste komma ihåg, och om man därtill lägger vissa karaktärsdrag, som jag nu ej här vill tala om, så är man kanske på god väg att vinna den rätta och för Sveriges intressen nödiga uppfattningen utaf den närvarande situationen. De beslut, som här skola fattas, blifva bestämmande för vårt lands öde och framtid sekler igenom. Vi hafva nu dragits ned i depravation och degeneration - vi behöfva skaffa oss en ny och friskare anda äfven uti detta fall och för detta först och främst nya män.

Efter härmed slutad öfverläggning hänvisades förevarande kungl. proposition till särskilda utskottet; och skulle till utskottet jämväl öfverlämnas de i anledning af nämnda proposition inom kammaren nu afgifna yttrandena.

Herr Wieselgren erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag har en motion att afgifva i ett syfte, som blifvit behandladt på enskilda sammanträden och som där fått sina vedersakare och sina vänner. Förslaget har emellertid nu i dag blifvit berördt under debatten icke från kammarens sida utan af herr statsministern. Jag känner mig nästan något förlägen inför detta faktum. Man brukar ju vanligtvis icke erhålla någon kritik förrän det förslag är framlagdt, som kritiken skulle gälla. Nu har det emellertid blifvit en omvänd ordning i detta fall, och det föreföll mig ett ögonblick, som skulle jag nödgas afstå från att väcka motionen, då den redan från så vederhäftigt håll blifvit underkänd. Jag ber emellertid i allt fall att, då motionen uttrycker icke blott min egen, utan äfven åtskilliga andra kammarledamöters åsikter, få framlägga densamma. Motiveringen lämnar jag åt herrarna själfva att taga kännedom om, motionens kläm tillåter jag mig däremot att nu uppläsa. Den lyder sålunda:

På anförda grunder tillåter jag mig föreslå:

att Riksdagen må såsom svar å den kungl. propositionen i underdånig skrifveles dels gifva Kungl. Maj:t till känna, det Riksdagen icke är villig lämna Kungl. Maj:t det begärda medgifvandet, förrän norska folket genom allmän omröstning förklarat sig önska upplösning af den mellan Sverige och Norge i kraft af 1815 års riksakt bestående förening; dels ock anhålla, att, därest de norska statsmyndigheterna skulle afvisa begäran om sådan omröstnings anställande. Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för sagda förenings upprätthållande, till dess densamma blifvit med Sveriges begifvande upplöst.

Side 60

Härefter aflämnades ifrågavarande motion, som erhöll ordningsnumret 1 och öfverskrift: i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena.

Motionen blef på begäran bordlagd.

Friherre De Geer väckte en motion, no 2, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena.

Jämväl denna motion blef på därom gjord begäran bordlagd.

På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att de anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren åtskildes kl. 4,37 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 61

Onsdagen den 28 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda, nästlidne dag bordlagda motioner:

n:o 1, af herr Wieselgren, och

n:o 2, af friherre De Geer,

båda i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena.

Herr Unger afgaf en motion, n:o 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren åtskildes kl. 2,44 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 62

Lördagen den 1 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m., och dess förhandlingar leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne månad.

Anmäldes och bordlades Riksdagens kanslideputerades memorial n:o 1, angående antagande af tjänstemän i Riksdagens kansli.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet herr Ungers den 28 sistlidne månad bordlagda motion, n:o 3, i anledning af de unionella förhållandena.

Herr von Baumgarten uppläste och afgaf följande af honom m. fl. undertecknade motioner:

n:o 4, om anslag för eventuella åtgärder från svensk sida med anledning af de uppkomna unionella förvecklingarna;

n:o 5, om vidtagande af åtgärder för fyllandet af vissa statsbehof; och

n:o 6, om meddelande af lagbestämmelser i anledning af de unionella förvecklingarna, m. m.

Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Benedicks under 10 dagar från och med denna dag samt herr von Oelreich från och med den 4 innevarande månad tills vidare.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter kammaren åtskildes, kl. 2,44 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 63

Tom side

Side 64

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1905. Första Kammaren. N:o 4.

Måndagen den 3 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m., och dess förhandlingar leddes af herr vice talmannen.

Föredrogs den af herr von Baumgarten m. fl. den 1 i denna månad afgifna och då bordlagda motion, n:o 4, om anslag för eventuella åtgärder från svensk sida med anledning af de uppkomna unionella förvecklingarna.

Herr Almström: Det är på uppmaning af flere bland undertecknarne af de motioner, som herr von Baumgarten framburit, som jag här ber att få yttra några ord. Jag kan, då jag i mitt yttrande begagnar ordet vi, icke repliera på flere än dem, som uppmanat mig att yttra mig, men jag är öfvertygad om att hvad jag kommer att säga skall gillas af allra största delen af undertecknarne.

Jag börjar då med att säga något, som kanske kan synas onödigt, nämligen att den motion, som vi undertecknat och genom hvilken det föreslås, att en summa af 100,000,000 kronor skall ställas till regeringens förfogande, icke får betraktas som ett förtroendevotum för den nuvarande regeringen. Med all aktning för de skicklige ämbets- och fackmän, som sitta i denna regering, med allt erkännande af deras fosterlandskärlek och den aktning, som de rättvisligen åtnjuta såsom enskilde personer, hafva de dock i den fråga, som nu föreligger, icke visat sig besitta de statsmannaegenskaper, som fordras för att under oroliga tider styra statsskeppet. Icke heller hafva de aktat på den allt mer och mer tillväxande stämning af fosterlandskärlek och själfkänsla, som efter lång tids dvala nu ändtligen börjar på att gifva sig yttring i vårt land. Från hvad som säges i den kungliga propositionen och i hans excellens statsministerns här i kammaren hållna föredrag måste vi taga bestämdt afstånd. Såvidt vi af desamma kunna fatta, är det endast statens materiella intressen, som där framhållas. En politik, som icke inrymmer plats för fosterlandskärleken, är en dålig politik. Det är en negativ politik, som ovillkorligen kommer att tyngande och förslöande inverka på landets befolkning.

Side 65

Våra angelägenheter utåt hafva icke blifvit skötta på det sätt, som vi hafva rättighet att fordra. Under det nästan hela Europas press blifvit öfversållad med norska artiklar, till stor del osanna, alla hätska mot Sverige, har, såvidt man vet, föga eller intet blifvit gjordt från svenska regeringen för att bemöta eller beriktiga dessa artiklar.

Men det är icke blott mot sättet att sköta våra angelägenheter utåt, som jag här vågar yttra mig. Fullt befogde anmärkningar kunna äfven göras mot det sätt hvarpå ordningen inom landet vid flera tillfällen upprätthållits. Det har timat tilldragelser, vid hvilka man varit fullt berättigad att fråga sig: Lefva vi verkligen i ett ordnadt samhälle? När jag uttalar dessa klandrande ord, fordrar dock rättvisan, att jag erkänner, att nästan allt, som jag anmärkt emot den nuvarande regeringen, i afsevärd grad äfven gäller föregående regeringar, från hvilka den nuvarande har fått ett arf, hvilket den icke haft kraft eller lust att afvisa.

Till hvad jag redan anmärkt mot regeringens sätt att handhafva våra inre förhållanden, vill jag påminna, hurusom man i en mängd fall, i tal och i tryck, hört och sett anföranden och artiklar, hvilkas mening ovillkorligen måste tydas såsom landsförrädisk. Ingenting har vidtagits mot dem. I tryck hafva spridts uppmaningar till myteri bland våra soldater och vår beväring. Såvidt man erfarit, har ingenting gjorts för att få reda på gärningsmannen och befordra honom till straff. Det finnes många flera exempel att uppräkna. Jag har här i min hand ett urklipp ur en socialisttidning, i hvilken man läser följande:

"Åtskilliga skola nog i dessa chauvinistvanvettets dagar slå på svärdsfästet. Men de böra veta, att det svenska folket aldrig går med på krigsäfventyr. Så uselt och orättvist ha Sveriges arbetare blifvit behandlade, att de aldrig i tiden skola låna sig till kamp för dynastiens eller öfverklassens intressen. Hellre skola de göra gemensam sak med Norge och slå ned tyrannerna i Sverige. Sådan är rätt och slätt stämningen bland Sveriges arbetare.

Veten därför, herrar klasslagstiftare och rösträttsförfuskare, då I snart samlens ånyo till onda anslag, veten, att samma dag som I fatten ett beslut, som leder till folkets olycka, brinner det i fosterlandets egna knutar."

Det är ju ett vackert profstycke af fosterlandskärleken på det hållet. Jag undrar, huru en sådan artikel skulle blifvit mottagen i Norge, ja, i alla andra länder. Här ingå ju alla tidningar till justitieministern. Jag frågar, om han icke har sett det upplästa stycket. Jag frågar äfven, om justitiekanslern icke bort hafva sin uppmärksamhet på dylika angrepp mot samhället, och om icke åtal bort anställas mot dem. Jag har hört sägas, att, med de tryckfrihetsbestämmelser vi hafva, det icke är värdt att anställa åtal; de åtalade fällas ju aldrig. Må så vara, men åtal borde dock hafva anställts.

Jag är säker, att den allmänna meningen i landet är, att vi behöfva en regering, hvars män veta med kraft tillvarataga lan­

Side 66

dets värdighet och intressen, som vet att tillse, att lagarna tillämpas, så långt de räcka, och, där de brista eller där nya förhållanden inträdt, kan komma med förslag till nya lagar, som äro nödvändiga; en regering, som kan taga initiativ utan att söka det hos Riksdagen.

Hvad, vilja vi nu med våra motioner? Jo, vi vilja, att upprättelse skall lämnas för den oförrätt, den missaktning, som norska Stortinget genom sitt olagliga beslut om skilsmässa visat Sveriges Konung och Sveriges folk. Utvägar till en sådan upprättelse utan förödmjukelse för Norges folk finnas nog af flera slag. Jag kan hänvisa till den, som i herr Wieselgrens motion är föreslagen, eller någon liknande. Men vi vilja vidare, att, då man inlåter sig på underhandling med Norge, sådana villkor framställas, att friden i de skandinavlska länderna bevaras och de båda rikenas själfständighet mot utlandet så långt möjligt är betryggas. För att gifva kraft åt dessa våra fordringar, för att häfda de anspråk af detta slag, som från svensk sida framställas, är det som vi hafva framburit den motion, hvarom nu fråga är. Vi anse, att bakom fordringarna skall ställas makt och all den makt, som Sverige besitter.

Herr Åkerman: Som kammaren torde erinra sig, uttalade jag, när den olycksaliga kommunikén år 1903 förelag till behandling här i Riksdagen, den åsikt, att, i stället för att vår dåvarande regering inledt underhandling om konsulatskilsmässa, den i stället bort förelägga den norska regeringen en hemställan om att genom uppgörelse med oss endera stärka unionen på likställighetens grund eller ock på ett fredligt sätt afveckla densamma, så att vi därefter kunde lefva som vänner. Då jag icke sedan dess ändrat åsikt, kunna herrarna väl förstå, att hade på det diktamen - sedermera understödt af Sveriges Riksdag -, hvilket Hans Kungl. Höghet Kronprinsen som regent förelade Stortinget, det från norska Stortinget kommit ett sådant svar: vi vilja icke hafva någon stärkning af unionen, utan vi önska tvärtom att få den upplöst - ja, då kunna herrarna, som sagdt, lätt förstå, att jag utan tvekan skulle varit med på hvad regeringen nu föreslagit och genom proposition framlagt för svenska Riksdagen. Men det har inträffat saker sedan dess, som göra, att jag, långt ifrån att biträda regeringens hemställan, i stället ansett mig böra deltaga i den motion, hoars remiss nu är under ompröfning.

Norska Stortinget har ju, i stället för att handla på nyss antydda sätt, skymfat såväl vårt land som för all synnerhet vår Konung, och denna skymf kan jag icke se med samma ögon som vår regering. Jag anser, att vi gått så långt i svaghetseftergifter, att vi ej utan risk för det svenska folkets fullständiga förslappning kunna fortgå längre på denna väg. I stället för att biträda regeringens förslag anser jag därför nödigt i första hand begära att få reda på hvad Norge beträffande unionen verkligen

Side 67

önskar. Det kunna vi nämligen för närvarande icke med säkerhet veta, ty allt hvad som i den vägen är kändt är, att ett på program om underhandling med Sverige valdt storting behagat göra uppror, i det att detsamma tillåtit sig förklara unionen upplöst och afsatt Konungen. Jag anser därför Sverige böra fordra, att Norge på programmet "uppgörelse om, en utåt samt med hänsyn till försvaret enhetlig och verklig union eller ock unionsupplösning" endera, på sätt herr Wieselgren i sin motion här föreslagit genom allmän omröstning eller också genom ett för ändamålet särskildt valdt utomordentligt storting gifver besked om hvad norska folket önskar. Efter ett sådant extraordinärt storting eller en sådan allmän folkomröstning kan man ingå i underhandling med Norge, och då kan jag vara med om unionens upplösning. Men för min del måste jag för vår äras skull fordra, att någotdera af dessa alternativ uppfylles och att först därefter underhandling kommer till stånd. Med ett upproriskt storting anser jag det otillbörligt, att Sverige skulle ingå i någon underhandling.

Det säges nu, att det aldrig kan blifva på laglig grund, som unionens upplösning kan äga rum. Ja, så långt går icke jag i hårklyfverier. Har Norges folk på nyss omnämnda program valt ett storting, då anser jag, att vi, för all synnerhet efter snart förestående nya val till vår Andra Kammare, nog kunna underhandla med norrmännen, och likaså, om de genom en allmän omröstning uttalat sin önskan att få unionen upplöst. Jag kan för min del, i full öfverensstämmelse med hvad jag under riksdagen 1903 uttalade, vara tillfredsställd med en sådan lösning af saken.

Men jag anser mig dock böra tillägga, att jag ej tycker det vara för mycket, om Sverige finge någon ersättning för de uppoffringar det i och för unionen gjorde dels genom Pommerns afstående och dels genom kriget 1814. Jag vill då alls icke ifrågasätta, att ersättningen skulle gifvas genom nagon landafträdelse. En sådan fordran skulle gifvetvis leda till krig, hvilket jag alldeles icke önskar, utan hoppas jag tvärtom, att det måtte kunna undvikas; och en landafträdelse skulle för öfrigt komma att af oss kräfva sådana uppoffringar för framtiden, att jag alls icke vill lyssna till talet därom. Men däremot synes mig icke obilligt, om Sverige skulle fordra, att Narvik, såsom ändpunkt för vår nordligaste järnväg, blefve af Norge och på dess bekostnad befäst. Då vore ett villkor, som borde vara till lika mycket gagn för bägge länderna och tillika i någon mån kunde utgöra en ersättning för hvad Sverige på sin tid offrat för denna union. Jag har velat nämna detta, på det att denna tanke må komma under utskottets ompröfning, utan att jag för min del alldeles gifvet håller därpå. Kommer Norge blott och höfligt hemställer om en unionsupplösning, är jag beredd att med min röst biträda en uppgörelse därom; men så orimligt som Norge visat sig vara, kan man dess värre nog befara, att t. o. m. en så synnerligen billig hemställan från Sverige icke skall af Norge mottagas med annat än hån och vägran. Det är till

Side 68

den ändan, som jag för min del biträdt den nu föreliggande motionen.

Jag hoppas då, att, om Riksdagen beviljar dessa 100,000,000 kronor, en del af dem måtte i första hand komma att användas till att bringa vår armé i fullt stridbart skick, så att, om ryktena äro sanna, att ett och annat i sådant afseende ännu fattas, dylika brister måtte fyllas inom månader eller ännu hellre veckor, i stället för att därtill annars skulle åtgått åratal. Det är detta, som för närvarande synes mig allra nödvändigast. Utan att önska krig, hvilket jag är viss om att ytterst få göra inom denna kammare, få vi lof att åtminstone hålla på ett så lindrigt villkor som att Norge skall taga bort den skymf det kastat oss i ansiktet, men till följd däraf måste vi äfven vara beredda att med vapenmakt uttaga var rätt.

Det är, herr vice talman, med dessa ord jag velat beledsaga motionen, vid dess förestående remittering till det särskilda utskottet.

Efter härmed slutad öfverläggning hänvisades förevarande motion till särskilda utskottet;

och skulle till utskottet jämväl öfverlämnas de i anledning af motionen inom kammaren nu afgifna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet följande, den 1 innevarande juli bordlagda motioner:

n:o 5, af herr von Baumgarten m. fl., om vidtagande af åtgärder för fyllandet af vissa statsbehof; samt

n:o 6, af herr von Baumgarten m. fl., om meddelande af lagbestämmelser i anledning af de unionens förvecklingarna m. m.

Föredrogs och godkändes Riksdagens kanslideputerades den 1 i denna månad bordlagda memorial n:o 1, angående antagande af tjänstemän i Riksdagens kansli.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter kammaren åtskildes kl. 2,58 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 69

Rättelse

i Första Kammarens protokoll n:o 3.

Sid. 6, rad. 26 uppifrån står: Och hvad skola vi säga om våra konungar?

läs: Och hvad skola vi säga om våra konungar?

Side 70

Lördagen den 8 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herrar Sörensson och Petri anmälde, att de infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 27 och 28 nästlidne juni samt den 1 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen från och med den 12 i denna månad beviljades herr Törnebladh, som till stöd för sin härom gjorda anhållan åberopat ett nu uppläst läkareintyg af följande lydelse:

Att bankofullmäktigen m. m., herr d:r Ragnar Törnebladh i följd af magkatarr behöfver med snaraste genomgå lämplig brunnskur, varder härmed på heder och samvete intygadt. Stockholm den 5 juli 1905.

G. Th. Sällberg.

Legitimerad läkare.

Kammaren åtskildes kl. 2,39 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 71

Tom side

Side 72

RIGSDAGENS PROTOKOLL.

1905. Första Kammaren. N:o 5.

Lördagen den 15 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollen för den 3 och den 8 i denna månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen från och med den 17 innevarande juli beviljades herr Sörensson, hvilken till stöd härför åberopat förut inlämnade läkareintyg.

Kammaren åtskildes kl. 2,33 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 73

Tom side

Side 74

RIGSDAGENS PROTOKOLL.

1905. Första Kammaren. N:o 6.

Tisdagen den 25 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Herr von Olreich anmälde, att han infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Anmäldes och bordlades särskilda utskottets utlåtande n: o 1, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena äfvensom i samma ämne väckta motioner.

Kammaren åtskildes kl. 2.37 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 75

Onsdagen den 26 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Anmäldes och bordlades särskilda utskottets memorial n:o 2, med förslag till bestridande af kostnader vid urtima riksdagen 1905.

Föredrogs, men bordlades ånyo på flera ledamöters begäran särskilda utskottets den 25 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena äfvensom i samma ämne väckta motioner.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det under dagen första gången bordlagda ärendet skulle sättas främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 76

Torsdagen den 27 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Vid föredragning af särskilda utskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 2, med förslag till bestridande af kostnader vid urtima rikslogen 1905, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning af särskilda utskottets den 25 och 26 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena äfvensom i samma ämne väckta motioner, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter kammaren åtskildes kl. 11.12 f. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 77

Tom side

Side 78

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1905. Första Kammaren. N:o 7.

Fredagen den 28 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes och godkändes särskilda utskottets förslag till Riksdagens skrifvelser:

n:o 1, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena äfvensom i samma ämne väckta motioner, och

n:o 2, till fullmäktige i riksgäldskontoret, med bemyndigande att bereda tillgång till ett belopp af 100,000,000 kronor att för angifvet ändamål vara för Riksdagen tillgängligt.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar af riksdagbeslutet:

n:o 1, ingressen,

n:o 2, slutmeningen, och

n:o 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena äfvensom i samma ämne väckta motioner.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren åtskildes kl. 11.20 f. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 79

Torsdagen den 3 augusti.

Kammaren sammanträdde kl. 10,30 f. m.

Justerades protokollen för den 25, 26 och 27 nästlidne månad.

Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo, kl. 10,45 f. m. till slottskapelet, där riksdagspredikan hölls af kungl. hofpredikanten C. Åhfeldt. Efter gudstjänstens slut begaf kammaren sig till rikssalen, hvarest jämvel Andra Kammaren infann sig. Sedan herr statsrådet och chefen, för civildepartementet Widén uppläst Kungl. Maj:ts förordnande för hans excellens herr statsministern Lundeberg att å Kungl. Maj:ts vägnar afsluta riksdagen, samt talmännen, hvar för sig, framfört kamrarnes undersåtliga välönskningar och riksdagsbeslutet blifvit af herr statsrådet och chefen för civildepartementet uppläst, förklarade, å Kungl. Maj:ts vägnar, hans excellens herr statsministern det urtima riksmötet afslutadt.

Efter det kammarens ledamöter återkommit till samlingsrummet och där intagit sina platser, framträdde grefve Sparre, till talmansbordet och yttrade:

Innan vi skiljas från hvarandra, önskar jag gifva uttryck åt min lifliga tacksamhet för de förnyade prof på förtroende och vänskap, jag under den nu afslutade urtima riksdagen fått åtnjuta. Innerligt och varmt tackar jag Eder härför.

Detta tal besvarades af hans excellens friherre von Essen i följande ordalag:

Herr grefve! Med den klubba, som Ni nu nedlägger, har Ni befästat ett af de viktigaste, ja, säkerligen det viktigaste beslut, som någonsin blifvit fattadt inom Första Kammaren. Måtte detta beslut lända till lycka och välsignelse för båda folken, det är den uppriktiga önskan, som säkerligen hyses af alla här närvarande ledamöter af kammaren.

För hvarje gång Ni nedlägger talmansklubban, herr grefve, hafva banden af kärlek och tillgifvenhet mellan Eder och kammarens ledamöter knutits fastare. Vår tacksamhet mot Eder skall

Side 80

alltid bestå, och kammarens ledamöter skola glädjas för hvarje gäng Ni genom Konungens nåd kommer att återtaga denna klubba, det må vara vid ordinarie eller urtima riksdag. Ni är alltid välkommen på denna plats! Tack, herr grefve!

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12,03 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Side 81

Tom side

Side 82

RIKSDAGENS PROTOKOLL

VID URTIMA RIKSMÖTET ÅR 1905.

ANDRA KAMMAREN.

Side 83

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1905. Andra Kammaren.

I kraft af § 49 regeringsformen och § 2 riksdagsordningen sammanträdde Andra Kammaren till urtima möte här i hufvudstaden i den uti Riksdagens hus för kammaren anordnade samlingssalen

Tisdagen den 20 juni 1905.

kl. 11 f. m.

§ 1.

Sammanträdet öppnades af representanten för Stockholms stad herr A. Hedin såsom den ledamot, hvilken bevistat de flesta riksdagarna, med följande ord: Mina herrar! Innan vi öfvergå till de små förrättningar, som kunna vara att utföra, innan talmannen tillträder sin befattning, anhåller jag att få uttrycka min hälsning, icke min till kammarens ledamöter, utan samtliga kammarens ledamöters ömsesidiga hälsningar till hvarandra.

§ 2.

Herr ordföranden anmälde, att han anmodat undertecknade att föra protokollet, till dess sekreterare hunnit utses, äfvensom att kanslibiträden och vaktbetjäning blifvit till erforderligt antal af honom för tillfället antagna; och blefvo på framställd proposition dessa åtgärder af kammaren godkända.

§ 3.

Vidare tillkännagaf herr ordföranden, att till kammaren ankommit en skrifvelse från justitiedepartementet, hvari meddelades, att efter afslutandet af innevarande års lagtima riksdag någon fullmakt för ledamot af Andra Kammaren icke inkommit till nämnda departement.

Side 84

§ 4.

Vid härefter företaget upprop af kammarens ledamöter befunnos samtliga ledamöter närvarande med undantag af herrar E. Hammarlund, friherre F. C. K. Barnekow, C. J. F. Ljunggren, K. L. Johansson i Stora Mellby, C. Persson i Stallerhult och A. F. Burman.

Herr ordföranden förmälte, att herr Hammarlund meddelat, att han på grund af resa icke kunde infinna sig vid riksdagen förrän påföljande dag; att från friherre Barnekow och herr Johansson i Stora Mellby inkommit läkarebetyg, utvisande, att de af sjukdom vore förhindrade att tillstädeskomma; att herr Persson i Stallerhult gjort anmälan om att han till följd af annat allmänt uppdrag icke kunde förrän nästkommande dag inställa sig vid riksdagen; samt att herr Burman anmält, att han på grund af tjänsteresa vore förhindrad att iakttaga inställelse vid riksdagens början.

§ 5.

Hans excellens herr statsministern Ramstedt, som nu inträdde, erhöll på begäran ordet och uppläste Kungl. Maj:ts öppna bref angående förordnande af talman och vice talman i denna kammare, enligt hvilket förordnats till talman representanten för staden Norrköping herr Axel Swartling och till vice talman representanten för Bräkne domsaga herr Pehr Pehrson i Törneryd.

§ 6.

Sedan ålderspresidenten öfverlämnat ordförandeklubban till herr talmannen, hälsade denne kammaren med följande tal:

Ärade herrar ledamöter af Andra Kammaren!

Då vi för knappt en månad sedan togo afsked från hvarandra på detta rum, anade vi nog litet hvar, att det måhända ej skulle dröja länge, innan vi åter möttes. Huru gärna vi än se hvarandra, motsågo vi dock det mötet med bekymmer, väl kännande, att det komme att föranledas af brydsamma politiska förhållanden, och då vi nu stå här i dag, kunna vi blott alltför väl konstatera, att våra farhågor gått i uppfyllelse.

Vi hafva gäckats i vår förhoppning, att man från norsk sida skulle antaga de svenska statsmakternas, för att icke säga den svenska nationens, inbjudan att ombygga unionen till ett värnande hem för två fullt likställda folk. Och ej nog med att svaret på denna inbjudan blifvit ett nej; det har äfven gifvits i en form, som måste försvara alla försök att återupptaga underhandlingarna.

I denna allvarstunge stund äro vi kallade att rådslå om de mått och steg, som betingas af hänsynen till Sveriges rätt och plikt, till dess värdighet och välfärd. Vi känna djupt vårt ansvar inför fäderneslandet och framtiden. Måtte den blifvande utgången komma att svara mot våra redliga afsikter!

Side 85

Mina herrar! Att tala om personliga önskemål i denna stund kan synas smått. Men ej minst med tanken på de viktiga förhandlingar, som stunda, ber jag att fortfarande fä från eder sida påräkna all den välvilja, som äfven i tunga tider kan göra talmannens uppgift något lättare.

Gud vare med oss!

§ 7.

Kammaren beslöt att lägga Kungl. Maj:ts i § 5 omförmälda öppna bref till handlingarna.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades enhvar af herrar E. Hammarlund, C. J. F. Ljunggren och C. Persson i Stallerhult under denna dag samt herr A. F. Burman under 10 dagar från och med denna dag.

§ 9.

Herr talmannen föredrog ånyo den i § 3 här ofvan omnämnda skrifvelsen från justitiedepartementet, hvilken därefter lades till handlingarna.

§ 10.

På hemställan af herr talmannen beslöt kammaren att vid plenum nästkommande dag, onsdagen den 21 juni, företaga val af sekreterare äfvensom utse åtta ledamöter att jämte talmannen tillsätta kammarens kansli och vaktbetjäning.

§ 11.

Till talareplatser för ledamöter, som kunde vilja däraf begagna sig, anvisades på herr talmannens förslag de två för ändamålet anordnade, på hvardera sidan om talmansbordet befintliga platserna.

§ 12.

Herr talmannen tillkännagaf, att till kammarens förfogande öfverlämnats ett antal inträdesbiljetter till rikssalen vid riksdagens öppnande, och hemställde, att fördelning af biljetterna finge ske efter slutet af kammarens sammanträde denna dag, med iakttagande att de för Stockholms stads och hvarje läns riksdagsmän afsedda

Side 86

biljetterna utlämnades till stadens eller länets äldste närvarande representant, som sedermera finge ombesörja den vidare utdelningen.

Denna hemställan bifölls.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,33 f. m.

Oskar Berg. Jakob Pettersson.

Onsdagen den 21 juni.

Kl. 11 f.m.

§ 1.

Anmäldes, att herrar E. Hammarlund, C. J. F. Ljunggren och C. Persson i Stallerhult intagit sina platser i kammaren.

§ 2.

Jämlikt kammarens under § 10 i gårdagens protokoll antecknade beslut företogs i föreskrifven ordning med slutna sedlar val af sekreterare; och befanns efter valsedlarnes öppnande och uppräkning valet hafva så utfallit, att till sekreterare utsetts kammarrättssekreteraren, juris och filosofie kandidaten Herman Palmgren med 188 eller alla afgifna röster.

Sekreteraren, som härefter inställde sig, öfvertog, efter erhållen kännedom om valets utgång, protokollsföringen.

Oskar Berg. Jakob Pettersson.

Side 87

§ 3.

I enlighet med likaledes förut fattadt beslut företogs nu val af åtta ledamöter att jämte herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning; och blefvo därtill utsedda:

herr vice talmannen P. Pehrson,

herr vice talmannan H. Andersson i Västra Nöbbelöf,

herr vice talmannan G. N. T. af Callerholm,

herr vice talmannan R. E. L. Darin,

herr vice talmannan E. Hammarlund,

herr vice talmannan A. Hansson,

herr vice talmannan C. Persson i Stallerhult och

herr vice talmannan O. W. Redelius,

enhvar med 185 röster.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående § omförmälda valet.

§ 5.

I anledning af till Riksdagens ledamöter utgången kallelse att efter hållen gudstjänst infinna sig å rikssalen för att emottaga underrättelse om hvad Kungl. Maj:t hade att meddela Riksdagen, hemställde herr talmannen, att kammarens ledamöter nu ville begifva sig till den för gudstjänstens hållande bestämda lokalen samt efter afslutandet af ceremonin å rikssalen åter samlas i kammarens plenisal.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo nu kl. 11,45 f. m. till slottskapellet, där äfven Första Kammarens ledamöter infunno sig. Efter förrättad gudstjänst begåfvo sig Riksdagens ledamöter till rikssalen.

Hans Maj:t Konungen öppnade riksdagen med ett tal, hvilket finnes införda i protokollsbihanget.

Sedan Första Kammarens talman i denna kammares namn framfört dess undersåtliga vördnad, framträdde Andra Kammarens talman och yttrade:

Allernådigste Konung, Eders Majestät!

Med smärta och öfverraskning mottog Sveriges folk budskapet, att Norges Storting velat slita de föreningsband, hvilka knötos i en stund, som gaf nya och rika löften för den skandinaviska halföns framtid.

Rättskränkningen har gått vårt folk djupt till sinnes, och det har i dessa dagar känt sig kraftigt manadt att betyga, hurusom det

Side 88

i pröfningens stund trofast och innerligt sluter sig kring en Konung, som till det yttersta fyllt sin plikt såsom unionens högste målsman och försvarare.

Då Andra Kammaren nu på Eders Maj:ts kallelse åter står samlad inför tronen, gör den sig till tolk för dessa känslor, som genomströmma hvarje svenskt bröst.

Dessa känslor äro så varma, att de varsla om en ny sommar i nationens lif. Och i denna den härliga sommarens tid få vi mottaga den unga furstinna, som Eders Maj:ts höge sonson för hit som sin brud från Albions strand. Familjelyckan har aldrig vikit från Eders Maj:ts hus, och i den nya, med glädje hälsade föreningen se vi en borgen för framtidslycka äfven för Sveriges land och folk.

Med de varmaste och innerligaste välönskningar för Konung och konungahus, frambär Riksdagens Andra Kammare till Eders Maj:t uttrycken af sin undersåtliga vördnad, sin aldrig svikande trofasthet och tillgifvenhet.

Kamrarnes talmän fingo härefter hvardera mottaga ett exemplar af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena och Kungl. Maj:ts skrifvelse om förordnande för en statsrådsledamot att utöfva befattning med riksdagsärendena, hvarefter ceremonin å rikssalen afslutades och andra Kammarens ledamöter ånyo begåfvo sig till kammarens samlingsrum.

§ 6.

Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts å rikssalen afgifna proposition angående de unionella förhållandena.

§ 7.

Föredrogs och lades till handlingarna Kungl. Maj:ts skrifvelse till Riksdagen med tillkännagifvande, att Kungl. Maj:t förordnat statsrådet Johan Edvard Petrén att under innevarande urtima riksdag utöfva den befattning med riksdagsärenden, som jämlikt § 46 riksdagsordningen tillkomne en ledamot af statsrådet;

och beslöt kammaren, att underrättelse om denna skrifvelses innehåll skulle meddelas vederbörande utskott samt de ledamöter, som hafva inseende öfver Riksdagens kansli.

§ 8.

Vidare beslöt kammaren på hemställan af herr talmannen att vid plenum nästkommande fredag den 23 juni utse tre ledamöter att deltaga i talmansöfverläggningarna, två ledamöter att hafva inseende öfver Riksdagens kansli samt tre ledamöter att handhafva vården om kammarens ekonomiska angelägenheter.

Side 89

§ 9.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr vice talmannen, som yttrade: Jag hemställer, att kammaren för sin del måtte besluta, att vid innevarande riksdag skola tillsättas ett konstitutionsutskott och ett särskildt utskott, det senare bestående af 24 ledamöter, 12 från hvardera kammaren, och afsedt för behandling af den nu till Riksdagen aflämnade kungl. propositionen jämte de i sammanhang med denna proposition stående öfriga framställningar, som kunna komma att under riksdagens lopp göras af Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner, äfvensom att det särskilda utskottet måtte bemyndigas att i fråga om riksdagskostnadernas gäldande vidtaga de åtgärder, som vid lagtima riksdag tillkomma statsutskottet.

Vidare tillåter jag mig föreslå, att Andra Kammaren ville besluta att, därest kamrarne enas om tillsättande af ett konstitutionsutskott, välja 10 suppleanter för sina ledamöter i konstitutionsutskottet och, ifall kamrarne enas om tillsättande af ett särskildt utskott, utse 12 suppleanter för kammarens ledamöter i detta utskott.

Vidare anförde:

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få säga några ord med anledning af förslaget rörande det särskilda utskottet.

Då nu Riksdagen sammankommit och flertalet af dess ledamöter helt naturligt icke komma i tillfälle att så ingående som utskottets ledamöter behandla det ämne, som skulle hänvisas till detta särskilda utskott, så anser jag - då jag icke kan se något hinder därför - att detta utskott skulle kunna blifva något större än hvad som vice talmannen föreslagit. Jag tänker, att det ändå blir tillräckligt många af oss, som icke få detta ökade tillfälle att sätta sig in i frågans alla detaljer. Jag tillåter mig därför, herr talman, att föreslå, att kammaren måtte för sin del besluta, att detta särskilda utskott må blifva åtminstone dubbelt så stort som konstitutionsutskottet, och sålunda uttala den meningen, att det bör bestå af tjugu ledamöter från hvardera kammaren och tjugu suppleanter för dem. Jag förstår, att somliga kunna säga, att vi icke hafva någon lämplig lokal för ett så stort utskott. Men då har jag tänkt, att en af kamrarnas plenisalar väl skulle kunna öfverlämnas åt utskottet.

Jag tillåter mig på de skäl jag anfört och inseende den stora betydelsen af denna fråga och vikten af att så många som möjligt få bästa möjliga tillfälle att sätta sig in i frågan - att föreslå, att Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att detta särskilda utskott skall bestå af tjugu ledamöter från hvardera kammaren.

Herr vice talmannen: Herr talman! Jag tillåter mig erinra kammaren därom, att vid 1892 års urtima riksdag beslöts tillsättande

Side 90

af ett särskildt utskott, bestående af 24 ledamöter, 12 från hvardera kammaren, och vidare, att vid 1901 års riksdag hänsköts den då föreliggande försvarsfrågan till det så kallade försvarsutskottet, d. v. s. ett särskildt utskott, äfvenledes bestående af 24 ledamöter, 12 från hvardera kammaren. Jag tror mig äfven veta, att i denna stund Första Kammaren för sin del har beslutat, att detta särskilda utskott, hvarom nu fråga är, äfven skall bestå af 24 ledamöter, 12 från hvardera kammaren.

Jag hemställer därför till kammarens ledamöter, om det verkligen föreligger några skäl att gå annorlunda till väga vid detta tillfälle än man har förfarit vid de af mig nyss åberopade föregående tillfällena; och jag tillåter mig äfven erinra därom, att man ej torde vinna något på att nu taga ett större antal ledamöter i detta särskilda utskott än hvad jag här tillåtit mig föreslå.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen gifna propositioner biföll kammaren den af herr vice talmannen gjorda hemställan.

I sammanhang härmed föredrogos två från Första Kammaren ankomna protokollsutdrag, n:is 1 och 2, enligt hvilka Första Kammaren för sin del beslutat, att vid innevarande urtima riksdag ett konstitutionsutskott skulle tillsättas; att ett särskildt utskott, bestående af tjugufyra ledamöter, tolf från hvardera kammaren, skulle tillsättas för behandling af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena jämte de i sammanhang med denna proposition stående öfriga framställningar, som kunde komma att under riksdagens lopp göras af Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner, med bemyndigande tillika för detta särskilda utskott att i fråga om riksdagskostnadernas gäldande vidtaga de åtgärder, som vid lagtima riksdag tillkomme statsutskottet; samt att, jämlikt § 37 mom. 1 riksdagsordningen, Andra Kammaren skulle inbjudas att i dessa beslut förena sig med Första Kammaren;

och beslöt Andra Kammaren, att berörda inbjudan skulle anses besvarad genom kammarens nyss fattade, här ofvan omförmälda beslut.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,15 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Side 91

RIK8DALGENS PROTOKOLL.

1905. Andra Kammaren. N:o 2.

Fredagen den 23 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes en till kammaren inkommen, så lydande skrifvelse:

Till Riksdagens Andra Kammare.

Sedan jag under nästlidne gårdag af Stockholms stadsfullmäktige utsetts till ledamot af Riksdagens Första Kammare, får jag härmed vördsamt afsäga mig min befattning såsom ledamot af Andra Kammaren.

Stockholm den 23 juni 1905.

Sixten von Friesen.

Kammaren beslöt, med godkännande af den gjorda afsägelsen, att om den härigenom inom kammaren uppkomna ledigheten jämlikt 28 § riksdagsordningen hos Konungen göra anmälan; och blef ett i sådant afseende på förhand uppsatt skrifvelseförslag, som nu upplästes, af kammaren godkändt.

§ 2.

Vidare upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen i Riksdagens Andra Kammare och de kammarens ledamöter, hvilka blifvit utsedde att jämte herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, den 21 juni 1905.

De ledamöter af kammaren, hvilka vid dagens plenum blifvit utsedde att jämte herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, sammanträdde för sådant ändamål med herr talmannen i kammarens justeringsrum.

Side 92

Därvid beslöts till en början, att det för tjänstgöring vid kammarens protokoll utaf deputerade vid 1875 och 1888 års riksdagar stadgade arbetssättet skulle jämväl vid innevarande urtima riksdag tillämpas, hvarjämte herrar deputerade beslöto uttala såsom sin önskan, att, därest med afseende på kammarens diskussionsprotokoll någon af kammarens ledamöter skulle anse sig äga anledning till anmärkning mot det sätt, hvarpå vederbörande notarie fullgjort sitt åliggande, anmälan därom måtte göras hos sekreteraren, som skulle öfver dylika anmälningar föra anteckning; och skulle detta herrar deputerades beslut till kammarens kännedom här införas och genom anslag i justeringsrummet kungöras.

Vidare beslöts att anställa följande tjänstemän, nämligen två reviderande notarier, nio notarier, en förste kanslist, en registrator och sex kanslister; och sedan inkomna ansökningshandlingar genomgåtts, antogo herrar deputerade nu till

reviderande notarier:

marinintendenten K. W. Söderstedt och

vice häradshöfdingen, juris och fil. kandidaten G. A. Berggren ;

notarier :

amanuensen, fil. kandidaten C. Lundgren,

arkivarien, fil. kandidaten O. J. Sandgren,

revisorn, fil. doktorn K. Beckman,

amanuensen T. Hedrén,

e. o. hofrättsnotarien R. Hellberg,

notarien E. G. Tägtström,

notarien L. J. Petersson,

fil. kandidaten P. G. Widegren och

vice auditören, juris kandidaten E. L. Kræpelien;

kontrollören F. Amnér;

registrator:

amanuensen A. Hammarskiöld;

samt till kanslister:

notarien, juris kandidaten C. F. Schött,

e. o. kammarskrifvaren E. Lindström,

amanuensen L. M Äkerlund,

revisorn E. O. Lindblad,

amanuensen N. G. Spilhammar och

amanuensen, juris kandidaten O. M. F. Seth,

med skyldighet för dem att, i den mån sådant erfördrades, tjänstgöra vid diskussionsprotokollet.

Här skulle antecknas, att Beckman, Hedrén, Amnér, Hammarskiöld och Åkerlund på särskild anmodan inträdt i tjänstgöring hos

Side 93

kammaren, Beckman och Hedrén den 20 och de öfrige redan den 19 innevarande juni.

Vidkommande därefter vaktbetjäningen beslöto herrar deputerade, att tolf vaktmästare skulle hos kammaren anställas, och blefvo därtill antagne G. Carlberg, A. P. Carlsson, E. G. Ohlsson, J. V. Uppgren, G. A. Sturkell, H. R. Rissén, E. M. Wistrand, C. O. Asplund, J. T. Extergren, C. J. F. Svensson, C. O. Frank och H. E. E. Eklund.

Till förste vaktmästare antogs Carlberg, och skulle Wistrand ombesörja utdelningen af ankommande postförsändelser.

Slutligen skulle anmärkas, att af de antagna vaktmästarne Carlberg, Carlsson och Sturkell redan den 14 samt de öfrige den 19 innevarande månad börjat tjänstgöra hos kammaren. År och dag som ofvan.

In fidem

Herman Palmgren.

§ 3.

På hemställan af herr talmannen beslöt kammaren att nästa tisdag den 27 juni företaga val af ledamöter och suppleanter i de beslutade utskotten.

§ 4.

I enlighet med förut fattadt beslut företogs nu val af tre ledamöter att deltaga i talmansöfverläggningarna; och utsagos därtill:

herr H. Andersson i Västra Nöbbelöf med 192 röster,
herr A. Hedin. . . .med 192 röster, och
herr G. Elowson. .med 191 röster

§ 5.

Vidare anställdes val af två ledamöter, hvilka jämte två ledamöter af Första Kammaren skulle hafva inseende öfver Riksdagens kansli; och blefvo därtill utsedde:

herr N. P. B. Lindgren i Oskarshamn och
herr W. S. Lothigius

med 168 röster hvardera.

§ 6.

Vid härefter företaget val af tre ledamöter att hafva vården om kammarens ekonomiska angelägenheter blefvo därtill valde:

herr E. A. Lindblad . .med 141 röster,
herr G. Odqvist . . . . .med 141 röster och
herr O. Emthén. . . . . med 140 röster.

Side 94

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,46 f. m.

In fidem

Herman Palmgren

Side 95

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1905. Andra Kammaren. N:o 3.

Tisdagen den 27 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande juni.

§ 2.

Enligt därom förut fattadt beslut anställdes nu val af ledamöter och suppleanter i de båda utskott, Riksdagen beslutit tillsätta.

Därvid utsågos till:

Ledamöter i konstitutionsutskottet:

herr G. Elowson. . . . . . . . . . .med 221 röster,
herr i Djursätra . .med 221 röster,
herr J. Johnsson i Bollnäs . . . .med 221 röster,
herr G. N. T. af Callerholm. . .med 220 röster,
herr R. E. L. Darin . . . . . . . . . med 220 röster,
herr J. Widén . . . . . . . . . . . . . med 220 röster,
herr M. Dahn . . . . . . . . . . . . .med 219 röster
herr Å. H. Hammarskjöld . . . med 219 röster,
herr D. K. Bergström. . . . . . ..med 216 röster, och
herr J. Nydal . . . . . . . . . . . . . med 200 röster,

Närmast i röstetal kom herr T. Zetterstrand med 12 röster.

Ledamöter i särskilda utskottet

herr H. Andersson i Västra Nöbbelöf. .med 210 röster,
herr C. Persson i Stallerhult . .med 209 röster,
herr A. Petersson i Påboda . . .med 209 röster,
herr D. Persson i Tällberg . . . med 208 röster,
herr vice talmannen P. Pehrsonmed 207 röster,
herr E. A. Lindblad . . . . . . . . .med 205 röster,
herr J. E. von Krusenstjerna. . med 204 röster,
herr K. A. Staaff. . . . . . . . . . . med 199 röster,
herr A. Henricson. . . . . . . . . . med 197 röster,
herr H. G. Hjärne . . . . . . . . . . med 184 röster,

Side 96

herr friherre C.C. Bonde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . med 128 röster och
herr T. Zetterstrand . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . med 117 röster

Närmast i röstetal kom herr J. Nydal med 99 röster.

Suppleanter i konstitutionsutskottet:

herr C. A. Trolle . . . . . . . . . . med 204 röster,
herr N. Andersson i Pettersborg. med 203 röster,
herr J. Persson i Arboga . . . med 202 röster,
herr H. Hallin . . . . . . . . . . . .med 202 röster,
friherre G. J. De Geer. . . . . .med 201 röster,
herr A. F. Broström . . . . . . . med 201 röster,
herr J. Ericsson i Vallsta. . . .med 200 röster,
herr K. H. G. von Schéele. . .med 200 röster,
herr P. Pehrsson i Åkarp . . . med 199 röster, och
herr C. G. Österberg. . . . . . .med 168 röster,
Närmast i röstetal kommo herrar O. H. Svensson i Saläng och J. E. Centerwall, hvardera med 4 röster.

Suppleanter i särskilda utskottet:

herr G. Odqvist . . . . .med 209 röster,
herr A. P. Gustafsson i Sjögesta med 209 röster,
herr C. J. Odmam . . . med 208 röster,
herr A. Wiklund . . . . med 206 röster,
herr O. F. Trapp . . . . .med 204 röster,
herr K. H. Bergendahl med 203 röster,
herr K. Starbäck . . . . . med 201 röster,
herr G. Karlsson i Göteborg med 195 röster,
herr S. H. Kvarnzelius med 166 röster,
herr J. E. Biesčrt . . . . .med 137 röster,
herr H. Hedlund . . . . . med 132 röster,
herr E. Beckman . . . . .med 118 röster,
Närmast i röstetal kommo herrar O. Emthén och I. E. G. Svensson i Skyllberg, hvadera med 87 röster.

Mellan de kammarens ledamöter, hvilka till suppleantplatser erhållit lika antal röster, anställdes lottningar för bestämmande af den ordning, hvari samma ledamöter borde såsom suppleanter ingå; och utföllo dessa med den ordningsföljd, här ofvan angifvits.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda valen.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll:

Side 97

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet den 27 juni 1905.

Fullmakt hade inkommit, utvisande att vid riksdagsmannaval, som den 20 innevarande juni hållits i Ångermanlands mellersta domsaga, förre riksdagsmannen bruksägaren Johan Petter Dahlberg å Stensberg blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1 januari 1906.

Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet samt vidare af vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, anmärktes, att i fullmakten förekomme en mindre afvikelse från det i § 20 riksdagsordningen stadgade formulär, men som denna afvikelse icke var af beskaffenhet, att därigenom meningen förändrades eller otydlighet eljest föranleddes, ansågs fullmakten böra godkännas; och skulle protokoll öfver hvad sålunda, förekommit meddelas Andra Kammaren, hvarjämte fullmakten skulle till kammaren öfverlämnas.

In fidem

Carl Berg.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, förklarade kammaren herr Dahlberg behörig till riksdagsmannakallets utöfvande.

Det tillkännagafs, att herr Dahlberg intagit sin plats i kammaren.

§ 5.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena.

Därvid anförde:

Herr Hammarskjöld

: Herr talman, mina herrar! Den handling, hvarigenom norska Stortinget den 7 juni förklarade unionen upplöst och dess laglige Konung afsatt, har öfver hela Sveriges land uppfattats såsom en den allra gröfsta rättskränkning, såsom en revolution, och jag har svårt att förstå, att man kan gifva annat namn än revolution åt en handling, hvarigenom man betraktar grundlagen, såsom om den icke funnes till, afsätter sin Konung och därtill upplöser ett nittioårigt band med sitt grannland, utan att ens tillfråga detta land, om det på fredligt sätt vill vara med om att lösa bandet.

Ingen kan väl undra på att detta handlingssätt från vår före detta förbundsbroders sida har väckt den djupaste harm och ovilja i hela vårt land. Men denna harm och denna ovilja har haft ett godt med sig, den har kommit vårt folk att sluta sig så mycket närmare och fastare omkring sin åldrige Konung, att gifva honom snart sagdt oräkneliga bevis på tillgifvenhet och trohet och därmed en försäkran, att om än Norge svikit, vill dock Sverige vara troget.

Side 98

Det har växt upp en folkstämning i vårt land, det har gått en vågrörelse öfver hela landet af vaknande nationalkänsla, den har vuxit sig starkare för hvarje dag, som gått, folket har ändtligen vaknat till medvetande om att det verkligen är ett folk och att det har ett fosterland.

Jag vet, att beklagligtvis finnas personer, som förklarat, att hela denna nationella rörelse är af så godt som intet värde, att det är ett känslorus.

Det må vara sant, att uti denna nationella rörelse finnes mycket skum, men lika sant är, att det finnes mycket, ja ännu mycket mera utaf verkligt äkta vara, som skall finnas kvar och äga bestånd, när skummet har fördunstat. Hvarje redlig svensk man glädes, att ändtligen den liknöjdhet och brist på fosterlandskänsla, som beklagligt länge har funnits hos vårt folk, har gifvit vika för andra ädlare och bättre känslor. Nationen har fått ett slag i ansiktet, men den har känt skymfen, och det slaget har väckt till lif en lust att värna om landet här.

Alltsen den 7 juni och ännu mera sedan den dag, då riksdagskallelsen utgick, har hvarje sinne varit fullt af spänning, man har väntat på hvad landets regering skulle ha att säga landets representanter, när de samlades till den viktigaste riksdag, som väl i mannaminne hållits i vårt land. Man hoppades, man väntade, att Kungl. Maj:ts regering hade lagt sitt öra till den svenska jorden och lyssnat till hvad som rörde sig i folkets bröst, och att det budskap, den hade att gifva, skulle vara ett uttryck för hvad folket tänkte.

Jag är ledsen att nödgas säga, att såvidt jag har förstått, har budskapet medfört sviken förväntan. Den, som var närvarande i denna kammare förliden onsdag, när den kungliga propositionen här utdelades, och bevittnade det utbrott af harm och besvikenhet, som förmärktes äfven hos sådana, där man minst af allt hade väntat det, han kan icke vara i något tvifvel om hvad folkets representanter tänka, och om landets tidningspress är ett någorlunda tillförlitligt uttryck för hvad folket tänker, har denna tidningspress tämligen enstämmigt uttalat sin mening, som också innehöll sviken förväntan.

Jag medger gärna, att det icke för regeringen varit någon lätt uppgift att formulera detta budskap till representationen. Jag medger till och med, att det varit en mycket svår uppgift, men något mera kraft och bestämdhet kunde väl dock däri ha inlagts, något mera uttryck för hvad folket tänkte.

Nu är det dock betecknande, att, såvidt jag vet, af hela landets tidningspress det knappast är någon enda mer än de socialistiska tidningarna, som uttalat sin belåtenhet med den kungliga propositionen, och om detta har känts angenämt för regeringen, det vill jag lämna därhän.

Hvad innehåller nu den kungl. propositionen? Den innehåller, att Riksdagen måtte medgifva, att Kungl. Maj:t må med norska Stortinget ingå i förhandling om och träffa villkorlig uppgörelse för ordnande af de förhållanden, i afseende å hvilka vid en upplösning

Side 99

af unionen sådant ordnande må finnas erforderligt. Det är allt ett magert innehåll; och hvem kan undra på om vi icke känt oss nöjda därmed. Där finnes icke ett ord, som antyder ett ogillande af hvad norska Stortinget har gjort; där finnes icke ett ord, som talar om hvad dock svenska folket så tydligt lagt i dagen, nämligen sitt ogillande af det norska folkets revolution. Jag skall icke förneka, att de få rader af den kungl. propositionen, som stå på första sidan och som jag nu citerat, böra läsas tillsammans med statsrådsprotokollet - men äfven om man läser statsministerns yttrande där, innehåller detta blott en ganska svag protest. Här föreslås oss, att vi utan vidare skola betrakta saken såsom afgjord. Bolaget är upplöst; låt oss nu som hyggliga och fridsamma kontrahenter talas vid om de mellanhafvanden, som förefinnas, och göra upp dessa utan vidare bråk och besvär. Är det verkligen oss värdigt att på det sättet börja underhandla med revolutionärerna i Norge om att ordna de små angelägenheter, som kunna finnas kvar att ordna, och afstå från att yttra oss något vidare angående unionens upplösande. Ar det vi, som brutit unionskontraktet? Är det meningen, att vi skola kyssa den hand, som gifvit oss ett knytnäfsslag i ansiktet? Nej! Efter mitt förmenande är det väl dock vi, som fått mottaga och lida oförrätten, vi, den större och starkare nationen, som lidit skymfen. Det är icke vi, som skola gå till Norge och säga: nu skola vi underhandla och göra upp denna lilla affär. Nej! Oss tillkommer det, svenska Riksdagen och svenska regeringen tillkommer det att uttala en bestämd protest, ett bestämdt ogillande af hvad norrmännen gjort, och på samma gång uppställa de villkor, som vi önska. Vi skola säga till norrmännen: I hafven brutit unionen, men det är klart, att sådan som stämningen nu är, vore en fortsatt union af intet värde; därför skola vi tillåta eder att skiljas ifrån oss, om I gån in på de villkor, som vi uppställa. Men om vi säga så, är det också klart, att vi måste vara beredda icke blott på att Stortinget svarar "ja", utan äfven på att det kan svara "nej". Vi måste vara beredda att kunna drifva vår vilja igenom; ty annars är allt, hvad vi säga, af noll och intet värde. Jag är icke någon vän af användande af maktmedel, allra minst någon vän af krig. Jag afskyr krig och anser det vara den största olycka, som skulle kunna drabba vårt land. Ingen kan beskylla mig för hvad med ett främmande, oöfversättligt ord kallas chauvinism. Men likväl säger jag: hellre än att Sveriges ära skall trampas totalt under fötterna, hellre må det yttersta, skarpaste medlet användas. Om vi icke vilja gå den vägen, om vi icke vilja hålla fast vid att drifva igenom hvad vi en gång beslutat, då äro vi sannerligen värda allt det förakt, allt det hån och begabberi, som öppet eller förtäckt i dessa dagar strömmar in öfver oss från hela Europa och som kan läsas mellan raderna i de uttalanden, som komma från själfva Norge. Vilja vi hafva ett grand af själfaktning, vilja vi, att Europa, vilja vi, att hela världen skall kunna hysa någon aktning för oss, då måste vi också handla så, att vi äro aktningsvärda och icke låta var ära trampas under fötterna. Jag tänker mig icke alls några

Side 100

obilliga villkor; Jag tänker mig icke ens något villkor, som skulle kunna innebära en förödmjukelse för Norge, änskönt det sannerligen väl hade förtjänat en förödmjukelse, och jag tager bestämdt afstånd ifrån hvarje tanke på och tal om landafträdelse. Det anser jag vara ett vansinne. Villkoren skola vara billiga, men de skola vara sådana, som vi bestämma, och sådana, att det, som ännu kan göras, för att rädda vår heder och ära, också måtte blifva gjordt.

Det är klart, att det är ytterst önskligt, att det arbete, som nu förestår inom Riksdagen, blir enigt; och särskildt vill jag uttala den önskan, att vi måtte taga en lärdom från Norge, den lärdomen, att det särskilda utskottet och regeringen måtte arbeta tillsammans, i godt samförstånd; ty annars fruktar jag, att resultatet blir dåligt. Men att jag icke kan vara med om regeringens förslag, att Riksdagen skulle gifva regeringen fullmakt in blanco att handla och underhandla, och sedan komma med det resultat, hvartill underhandlingarne kunna leda, och underställa det Riksdagens slutliga pröfning, det torde vara klart af hvad jag nu sagt. Jag kan försäkra, att det icke varit mig angenämt, utan att det varit mig pinsamt att uttala det klander, som jag kommit med, emot en regering, hvilkens alla medlemmar jag personligen sätter mycket högt. Jag säger ännu en gång, att det har varit mig rent af pinsamt. Men, jag anser, att, då det är fråga om landets väl och ära, alla personliga hänsyn måste vika; och jag är öfvertygad, att, om Andra Kammaren i dag hade tegat, om ingen här hade uttalat det, som rör sig hos folket, vi hade fått en svår dom öfver oss från folkets sida. Det skulle hafva sagt, att vi svikit det. Och nu till sist, mina herrar, det är ingen tom bravad, utan det är allvarliga sanningsord, då jag säger, att Sveriges folk nu väntar, att dess representanter göra icke blott sin plikt, utan allt hvad de förmå för att värna om Sveriges ära.

Herr Waldenström: Det har dels man och man emellan, dels offentligt i tidningspressen uttalats olika tankar om huruvida det skulle vara lämpligt, att i dag en remissdebatt förekomme, huruvida, det icke till äfventyrs vore mera på sin plats, att den kungl. propositionen remitterades utan ett ord från kamrarnes sida, emedan man fruktade, att ett samladt uttalande längre fram af Riksdagen, en samlad dom öfver det norska Stortingets och den norska regeringens tilltag skulle förlora någonting genom en tillfällig och enstaka explosion här och där i Första eller Andra Kammaren eller i båda kamrarna. Emellertid lider det icke något tvifvel, att allmänheten har väntat, att det skulle blifva en remissdebatt; därom vittna de massor, som nu sitta på åhörareläktarne. Men icke allenast detta, utan nu är remissdebatten redan i gång; och jag för min enskilda, del tror, att det skulle känts ganska besynnerligt, om Andra Kammaren remitterat denna kungl. proposition utan att beledsaga den med några ord.

Då för 2 år sedan våra underhandlare i konsulatfrågan hade lyckats ästadkomnia den s. k. kommunikén, och de svenska under­

Side 1-50 - Side 101-150