 |
 |
|
Den motion, som herr Ödman och hans medmotionärer väckt och som han äfven upptagit i sin reservation, kan jag för min del icke biträda på den grund, att om den bifalles, komma familjförsörjarne i sämre ställning, än Kungl. Maj:t föreslagit. Och man får väl dock medgifva, att familjeförsörjarne äro de, som i främsta rummet behöfva godtgörelse af statsverket. Jag har därför tagit Denna min reservation sammanfaller, såsom herrarne se, med den framställning, som gjorts af chefen för flottans stab, och de siffror, som af mig förslagsvis äro uppgifna, grunda sig på de sifferuppgifter, som af de militära myndigheterna blifvit inför utskottet framlagda. Herr talman, jag ber att få yrka bifall till min vid utlåtandet fogade reservation. Herr Den uppfattning, som herr sjöministern har framfört, att hvar och en har skyldighet att fullgöra denna tjänstgöring såsom en direkt följd af hans medborgarskap i det land han tillhör, den uppfattningen tror jag skulle ha slagit bättre an på de värnpliktige, om den åtföljts af den gratifikation, som vi hafta föreslagit. Som saken nu föreligger, hyser jag mycket små förhoppningar därom, att Riksdagen skall lämna sitt bifall till hvad vi i vår motion föreslagit, och jag tager mig därför friheten att yrka bifall till herr Zetterstrands reservation, då det yrkande, som framställts i denna reservation, står närmast vårt förslag och i någon mån tillfredsställer de önskningar, som vi i motionen framställt. Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Men om sålunda värnpliktslagen icke gifver stöd för utbetalande af dylik ersättning, så kan däremot invändas, att rättvisa och billighet dock kräfva, att sådan godtgörelse utbetalas. Då måste man undersöka, huruvida rättvisa och billighet kräfva, att Man kan ju visserligen säga, att det endast varit ett litet fåtal af de värnpliktige, som i år varit inkallade, men det lärer icke kunna påstås, att detta skulle medföra någon rätt för alla de sålunda inkallade att få särskild ersättning. Den omständigheten, att icke alla värnpliktige varit inkallade till tjänstgöring, innebär ju för dem, som icke blifvit inkallade, en minskning i den dem åliggande skyldigheten att biträda vid landets försvar, men icke kan detta för dem, som varit inkallade, medföra någon rätt till särskild ersättning. Men om sålunda några skäl icke kunna anses föreligga därför, att extra ersättning skall utbetalas till alla värnpliktige, så ber jag i afseende å frågan om hvilka värnpliktige, som böra komma i åtnjutande af sådan ersättning, att få återkomma till hvad jag nyss nämnde om hvad rättvisa och billighet kunna anses kräfva, och dessa kräfva ovedersägligen, att dem, som kommit i en särskildt ogynnsam ställning på grund af de inträffade undantagsförhållanden, som legat däri att de inkallats i tjänstgöring, tilldelas någon ersättning. Då måste man i främsta rummet fästa sig vid dem, som äro familjeförsörjare. Staten bör tillse, att dessa personer och deras familjer icke blifva lidande därför, att staten tager deras tjänst i anspråk. Ett fall angående enahanda ersättning har förut inträffat, nämligen år 1904, då de värnpliktige på Gottland inkallades till extra tjänstgöring. Riksdagen beviljade då ett anslag att med 75 öre om dagen utdelas till de hushåll, hvilkas familjeförsörjare vore värnpliktige, som varit inkallade i extra tjänstgöring, och som vore i särskildt behof af sådant understöd. Kungl. Maj:t har nu ansett, att det beslut, som Riksdagen då fattade, med fördel borde kunna tillämpas äfven i nu förevarande fall, och att förhållandena nu varit ganska likartade med dem, som år 1904 förelågo på Gottland. Kungl. Maj:t har emellertid, såsom framgår af motiveringen, gått ett litet steg längre än Riksdagen då gjorde, i det att Kungl. Maj:t ansett, att understöd borde tillkomma äfven sådana hushåll, som icke utgjordes af den värnpliktige familjeförsörjarens hustru och barn, utan äfven andra hans anhörigas hushåll, därest han själf är medlem af samma hushåll. Värnpliktslagen talar ju också i viss mån om dylika fall. Undantag från skyldigheten att fullgöra värnplikten medgifves ju där för bland andra ende arbetsföre sonen till orkeslös eller vanför fader eller änka etc. och ende arbetsföre brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke äfven andra, som äro att anse såsom direkta familjeförsörjare, borde af samma anledning undantagas från den ordinarie värnplikten, men detta kan emellertid icke ske på grund af värnpliktslagens bestämmelser. Så mycket större skäl synes det mig då vara att medgifva särskild ersättning åt dylika värnpliktige för den tid, som öf-verskjuter den ordinarie öfningstiden. På dessa skäl har nu Kungl. Maj:t ansett, att dessa personer borde erhålla denna ersättning af 75 öre om dagen. Om man fattar beslut i öfverensstämmelse därmed, torde det ej möta så stora prak en Konungens befallningshafvande; och då kan svårighet uppstå att få en genomgående princip for rättvis fördelning af understöden.
Hvad slutligen beträffar själfva det belopp, som af Kungl. Maj:t föreslagits, eller 75 öre, är det såsom nyss nämndes detsamma, som föreslogs för Gottland år 1904 och som därigenom har fått en viss häfd för sig. Jag vågar erinra därom, att det belopp, som af herr Ödman i hans reservation föreslagits, skulle för familjeförsörjarna ställa sig sämre än de belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit. Ty efter herr Ödmans förslag skulle den värnpliktige erhålla 50 öre, under det att han enligt Kungl. Maj:ts skulle få 75 öre. Således ställer sig det förslaget ogynnsammare för familjeförsörjarna eller just för dem, som äro i största behof af understöd, hvarjämte herr Ödman som bekant föreslår 50 öre om dagen till dem, som icke äro familjeförsörjare, under det att Kungl. Maj:t därvidlag icke föreslår något. Jag har ansett mig böra framhålla dessa synpunkter, som möjligen vid beslutets fattande i någon mån böra tillmätas betydelse. Herr Då man nu emellertid, äfven om man ej bestämdt ställer sig på den ståndpunkten, att man hyser en afgjord fruktan för en allmän höjning af dagaflöningen, naturligen måste inse, att betänkligheter Herr statsrådet framhöll, att rättvisa och billighet talade för att här, liksom fallet hade varit med afseende på tjänstgöringen å Gottland 1904, de som ha familjer att försörja äfven kunde för dem påräkna något understöd, där detta vore påforderligt. Men det synes mig för min del, att detsamma På samma gång jag det gör, vill jag ha rättade ett par små inadvertenser, som i brådskan att få betänkandet färdigt och förelagdt kamrarne ha insmugit sig. Det fattas nämligen i fjärde raden från slutet tre ord, hvarjämte ett ord är felaktigt och skall ersättas med ett annat, så att, om jag börjar med ordet "dock" i femte raden från slutet på reservationen, denna skulle komma att få följande lydelse: "dock att sådant tillskott i penningar, som här afses, icke må öfverstiga Jag tillåter mig således, herr talman, att yrka bifall till den af herr Persson och mig afgifna reservationen med de af mig däri nu gjorda ändringar. Häruti instämde herr Herr Herr Jag tror för min del dessutom, att det ej skedde någon olycka, om man gåfve alla värnpliktige lika ersättning. Man kan då verkligen göra den invändningen, att det är en del, som icke har behof af någon ersättning, ity att det är en del värnpliktige, som äro förmögna, under det att en del äro fattiga. Det är alldeles riktigt; men om man vill åstadkomma en fullständig rättvisa mot alla, så måste man äfven gifva åt alla, därför att de förmögna, som inga barn ha, enligt inkomstskatteförordningen ej skatta mera till staten efter sina inkomster än de förmögna, som ha många barn, hvilka de måste skicka ut till tjänstgöring. Jag tror således, att om man delar ut ersättningen lika åt alla, skall man komma rättvisan Herr Hvad gränsbevakningen i Jämtland beträffar, så kan man ju säga, att det skulle ske ganska stor orätt mot de värnpliktige, som nu ha måst tjänstgöra en ganska lång tid utöfver den ordinarie värnpliktstiden, därest de ej skulle få någon ersättning. Jag känner särskildt beträffande Jämtland, att den uppfattningen gjort sig gällande bland de värnpliktige, som där deltagit i gränsbevakningen, att de skulle under det kommande årets öfningar få tillgodoräkna sig en afprutning på lika många dagar, som de nu tjänat utöfver den ordinarie tiden. Detta lär ju ej vara fallet, utan beror på ett missförstånd. Men då skulle ju icke dessa, som nu tjänat och arbetat ganska strängt och fått både frysa och svälta, få vare sig afprutning på tjänstgöringstiden under nästkommande år - nämligen de, för hvilka ännu en tids öfning återstår - eller ersättning för den tid de i år tjänstgjort extra; och detta skulle särligen väcka ganska stort och berättigadt missnöje. Jag tror, att det vore med rättvisa och billighet förenligt, att de finge ersättning efter det förslag, som vi motionärer framlagt. Visserligen låter det mycket tilltalande, att endast familjeförsörjare och af dem de, som äro i verkligt behof, skola få understöd, men den frågan berör väl snarare kommunerna, den kommunala fattigvården. Man bör icke i detta fall, synes det mig, sörja så mycket för den saken, utan rättvisligen böra alla ha lika. Eljest blir det orättvisa gentemot andra landsdelar, vid hvilkas regementen de värnpliktige icke alls deltagit i gränsbevakningen. De slippa undan, men de som ligga vid gränsen ha fått sätta till både tid och pengar. Det kan hända, att det finnes fäder, som ha både en och två och tre söner, hvilka år efter år få gå ut i denna tjänstgöring. De ha nu kanhända varit tvungna att själfva låna pengar för att skicka till sin son, som var på bevakning vid norska gränsen. Det är då mycket möjligt att den far, som måste låna pengar för detta ändamål, vore fullt ut lika berättigad att få ersättning som den värnpliktige, hvilken själf är familjeförsörjare. Enligt de öfriga reservanternas förslag blir det de, som hålla sig framme, som få något, de andra, som icke vilja eller kunna anlita den utvägen, utan vilja draga sig fram på egen hand, de bli utan. Jag tycker, att det vore mer rättvist och full rättvisa att gifna alla lika. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den af herr Ödman afgifna reservationen, hvilket innebär detsamma som bifall till motionen. Herr Då således herr Zetterstrand har fullgoda skäl för sitt yrkande, ber jag att få instämma med honom. Herr Herr vice talmannen hemställde om bifall till utskottets förslag på de skäl, som anförts af statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet. Jag åhörde denne talares anförande så uppmärksamt jag kunde, och jag fann att han sökte bevisa, att någon Att en del af dem, när de återkomma till sina gamla arbetsplatser, finna dessa stängda, det är ganska visst. Men sedan är det sant, som erinrats, att det kan vara kinkigt nog att göra en ordentlig utredning af detta, så som föreslagits af herrar Bergström och Persson i Tällberg. Att gifva ersättning endast åt några, men icke åt alla, det skulle kunna medföra det omdöme, att man icke ginge fullt rättvist till väga. Om den enes anspråk gillades, men den andres icke gillades, skulle detta kunna väcka mindre behagliga känslor på en del håll. Då återstår endast utvägen att gifva något åt alla och därvidlag se till, att de familjeförsörjare, som äro behöfvande, skola få något mera. På den principen är herr Zetterstrand inne i sin reservation, och ehuru jag för min del anser de af honom föreslagna beloppen vara för låga, är det uppenbart, att man icke kan komma längre för ögonblicket än att samla åtminstone Herr Den fråga, som här föreligger, är efter mitt förmenande en ganska stor principfråga: huruvida man för tjänster, sådana som det här är tal om, skall betala de värnpliktige utöfver hvad vernpliktslagen och bestämmelserna beträffande ersättning at värnpliktige stadga. Jag för min del kan icke se annat än att, ifall man biträder vare sig den ena eller den andra reservantens förslag, man därigenom har öppnat vägen icke blott för likartade anspråk, som kunna framkomma en annan gång, utan äfven för anspråk med mer vidtgående konsekvenser. Jag för min del kan icke vara med därom. Är det så, att den dagaflöning, som nu är bestämd, anses vara för låg, bör man på andra sätt, synes det mig, söka rättelse däri än att, såsom nu är föreslaget, söka införa tillfälliga eller partiella förändringar. Riksdagen framhöll visserligen år 1904 på "Så mycket hellre hade Riksdagen ansett någon åtgärd i motionens syfte böra vidtagas, som redan i gällande värnpliktslag af den 14 juni 1901 medgifvits lättnader vid värnpliktens fullgörande för vissa i lagens § 16 mom. 2 angifna värnpliktiga - t. ex. enda arbetsföre sonen till orkeslös eller vanför fader. Och med dessa värnpliktiga syntes uti ifrågavarande afseende - med hänsyn till att mobiliseringen då afsåge jämväl äldre årsklasser - böra jämställas äfven de värnpliktiga, som ägde hustru eller barn, hvilka vore af deras arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende." Och sa beslöt Riksdagen, att dessa familjeförsörjare skulle erhålla 75 öre utöfver hvad alla värnpliktige redan erhållit. Nu är det klart, att för den händelse värnpliktslagen innehölle bestämmelse därom, att de, som äro familjeförsörjare, äfven, i likhet med enda arbetsföre sonen till orkeslös eller vanför fader, skulle få uppskof med sin tjänstgöring och i följd af detta uppskof stode kvar till viss tid, så att de kunde bli befriade från tjänstgöring - om värnpliktslagen, säger jag, innehölle dylika bestämmelser, tar jag Nu har Kungl. Maj:t i denna proposition, som är tillstyrkt af utskottet, hemställt, att äfven den, som är medlem af familj, som är i behof af understöd, skall få sådant understöd. Ja, i så fall tror jag, att man nog skall kunna framkonstruera många sådana familjer. Jag tänker särskildt därvidlag på fattiga torpare, som ha en eller två söner, hvilka måste gå ut i tjänstgöringen. De ha icke kunnat blifva befriade vid inskrifningsförrättningen, och därför skall denna familj få understöd. Jag tar åtminstone för gifvet, att denna bestämmelse kommer att tolkas så, och jag anser denna tolkning väl behöflig. Men enligt motionärernas och reservanternas förslag skulle samtliga värnpliktige erhålla dessa 75 öre såsom ett plus. Det är möjligt, att denna fråga vid nu föredragna ärende icke har så stor betydelse som vid nästa punkt på föredragningslistan, hvilken ju rör landthären. Flertalet af de värnpliktige från landet, eller åtminstone en stor del af dem, utgöres af lagstadda tjänare. Hur ställer det sig då för dem? Jo, det är klart att de få 75 öre om dagen för den extra tjänstgöringen, såsom här ifrågasatts: de få 75 öre för att de gå där längre tid, och det kommer dem ensamt till godo. Men, mina herrar, vi få betänka, att det i själfva verket är husbonden som drabbas af förlusten. Enligt värnpliktslagen och tjänstehjonsstadgan har, såsom vi veta, husbonden icke rättighet att göra anspråk på tjänaren, därför att tjänaren fullgör värnplikt under längre tid än man kunde beräkna, när man stadde honom. Husbonden får lega i hans ställe, om så behöfs, det är således husbonden, som får lida för att hans tjänare är borta längre tid än beräknadt var. Då frågar jag, är detta rätt och billigt? Skall tjänaren på detta sätt uppbära ersättning för att han tjänstgör extra någon tid, skall han göra förtjänst på att han fullgör sin värnplikt, under det att husbonden lider förlust. Jag tror icke att det är skäl i, och jag tror icke ens att det går för sig att på detta sätt Jag tycker verkligen, att många skäl tala för att icke gå med på reservanternas förslag att höja ersättningen till flere än hvad Kungl. Maj:t föreslagit. Värnpliktslagen, den högt beprisade värnpliktslagen är ju afsedd att gifva oss ett starkt och godt nationalförsvar, men genom att ackordera med hvarje värnpliktig, hur mycket han skall ha i betalning för att han fullgör sin värnplikt, neddrager man nationalförsvaret till en yrkeshär. Man återgår då nästan till det gamla indelningsverket med dess yrkeshär: man ackorderar om hur mycket För min del anser jag, att man bör vara försiktig i sådana fall som det nu föreliggande. Är det så, att de nu lagstadgade 50 örena utgöra ett för lågt belopp, då må vi ändra lagen i det fallet och höja ersättningen till de värnpliktige, när Riksdagen blir ense därom. Men att på partiella omvägar införa detta system anser jag icke vara klokt, och därför har jag instämt i det af utskottsmajoriteten framställda förslaget, till hvilket jag äfven här får yrka bifall. Herr Herr Den föregående talaren var nu så rädd för att slå in på en sådan väg, ty man stode inför en stor principfråga. För min del har jag - det vill jag öppet säga - alltid röstat emot hvarje yrkande, som afsett att rubba något på betalningen till de värnpliktige under den Om man nu hyser principiella betänkligheter, så till vida som att en extra ersättning åt de till extra tjänstgöring inkallade värnpliktige skulle gifva ökad styrka åt krafvet på en förhöjd ersättning jämväl åt de till ordinarie tjänst inkallade värnpliktige, så vill jag för min del påstå, att något sådant samband mellan dessa tvenne saker alls icke förefinnes. Den som röstat nej i den ena frågan den principen att, i fall vi nu betala de värnpliktige något extra för deras extra tjänstgöring i år, vi skulle nödgas göra detsamma för deras extra tjänstgöring ett följande år: ja, då få vi komma ihåg, att dessa extra tjänstgöringar lyckligtvis äro - vi hafva åtminstone att hoppas det - så ytterst sällan förekommande, ty det är ju alldeles utomordentliga omständigheter, som framkalla dem.
Skulle så illa vara, att vi behöfva vänta talrika upprepanden af sådana här fall, da tror jag att staten står inför den absoluta nödvändigheten att lämna extra ersättning för ändamålet. Ty man kan ju tänka sig, att det blir alldeles olidligt för de värnpliktige, hvilka äro i den belägenheten att de måste lefva på sin arbetsförtjänst, om de aldrig kunna säkert beräkna framtiden, utan alltid måste ta hänsyn till att de då och då skola inkallas. Det blir da alldeles omöjligt för dem att under värnpliktsåren kunna påräkna något stadigt arbete. Skulle vi stå inför sådana fall, hade staten ingenting annat att göra än att bevilja extra ersättning och då en rundlig sådan för de värnpliktige. Lyckligtvis stå vi antagligen icke inför en sådan extra fara. Vi stå här inför ett alldeles särskildt undantagsfall, och därför behöfver staten icke vara så principrädd på detta område. Hvarför motionärerna gått utöfver de bestämmelser, som gällde för Gottland, beror därpå, att här föreligga alldeles särskilda omständigheter, synnerligast med hänsyn till sjöbeväringen, i det att de nämligen ha svårt att få hyra så sent på året, hvarför de - antagligen en stor del af dem åtminstone - under en lång tid måste ligga de sina till last, därför att de måste räkna med en längre eller kortare tid af tvungen arbetslöshet. När nu staten räknat på dem för ett sitt ändamål, må det icke vara för mycket begärdt, om staten litet grand ser till, att icke deras olägenhet af den saken måtte bli alltför stor. När den föregående talaren framhöll, att det går därhän, att vi skola få ackordera med den värnpliktige om huru mycket han vill ha för att fullgöra den tjänst, som staten förbundit honom till, så förstår jag i själfva verket icke det resonemanget. Det är alldeles icke fråga om att ackordera med den värnpliktige och den värnpliktige. De värnpliktige kallas in genom lagen, de äro tvungna att infinna sig, och staten fastställer efter godtfinnande den ersättning, staten kan finna vara därför lämplig, och det står ju icke i minsta samband med talet om att ackordera med den ena eller andra värnpliktige. Då nu faktum är detta, att många utaf dem haft ganska stora bekymmer och komma i ganska stort trångmål, därför att de stått staten till tjänst, och då å andra sidan vi visst icke stå inför en stor principfråga, där det gäller att ta ett ödesdigert steg, utan helt enkelt inför hänsynen till ett verkligt förhållande, att ta liten om Det är af dessa anledningar, herr talman, som jag för min del icke kan finna betänkligheter, utan tvärtom mycket tungt vägande skäl föreligga för att kammaren borde bifalla herr Zetterstrands reservation, till hvilken jag ber att få yrka bifall. I detta anförande instämde herrar Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med de yrkanden, som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner 1:o) på bifall till utskottets hemställan, 2:o) på afslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den af herr Ödman m. fl. i ämnet väckta motionen, 3:o) på afslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den af herr Zetterstrand afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen och 4:o) på afslag å utskottets hemställan och bifall i stället till det af herr Bergström under öfverläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen förstnämnda proposition vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition antagits det under 3:o) upptagna yrkandet, nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den, som vill, att kammaren bifaller särskilda utskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 4, röstar Ja;Den, det ej vill, röstar Nej;Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda hemställan bifallit den af herr Zetterstrand vid utlåtandet afgifna reservationen. Voteringen utföll med 118 ja mot 95 nej; och hade kammaren alltså bifallit utskottets hemställan. § 5.Vidare föredrogos hvartdera för sig och blefvo af kammaren godkända särskilda utskottets utlåtande och memorial: n:o 5, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till de hushåll, hvilkas värnpliktiga familjeförsörjare under innevarande år varit i tjänst vid hären kvarhållna för extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid och hvilka för sin utkomst äro väsentligen beroende af familjeförsörjarnas arbetsförtjänst, äfvensom i ämnet väckta motioner; och n:o 6, med förslag till bestridande af kostnader vid andra urtima riksdagen 1905. § .6.Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till dels riksdagsbeslutets ingress, dels riksdagsbeslutets slutmening, dels ock paragraf i riksdagsbeslutet angående godkännande af vissa vid förhandlingar i Karlstad af utsedde delegerade från svensk och norsk sida uppgjorda förslag till öfverenskommelser mellan de bägge rikena. § 7.Justerades protokollsutdrag. Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,58 på dagen, för att enligt därom utfärdadt anslag ånyo sammanträda kl. 7 e. m. In fidem RIKSDAGENS PROTOKOLL.1905. Andra Kammaren. N:o 5.Måndagen den 16 oktober.Kl. 7 e. m.Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet. § 1.Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll: Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet den 16 oktober 1905. Fullmakt hade inkommit, utvisande att vid riksdagsmannaval, som den 13 denna månad hållits i Stockholms stad, jarn- och metallarbetareförbundets förtroendeman Ernst Fredrik Wilhelm Blomberg blifvit utsedd till, ledamot af Riksdagens andra kammare för tiden till den 1 januari 1906. Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför statsrådet, och chefen för kungl. justitiedepartementet samt vidare af vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, förekom mot fullmakten icke någon anmärkning; och skulle öfver hvad sålunda förekommit protokoll meddelas Andra Kammaren, hvarjämte fullmakten skulle till kammaren öfverlämnas. Efter uppdrag Jämte det protokollet lades till handlingarna, förklarade kammaren herr Blomberg behörig till riksdagsmannakallets utöfvande. Det tillkännagafs, att herr Blomberg intagit sin plats i kammaren. § 2.Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen: n:o 2, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition dels med förslag till lag om upphäfvande för Sveriges del af den till bestämmande af de genom föreningen emellan Sverige och Norge uppkomna konstitutionella förhållanden antagna riksakt, dels ock angående medgifvande åt Kungl. Maj:t att å Sveriges vägnar under n:o 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om upphäfvande af hittills gällande bestämmelser angående unionstecken i rikets flagga, n:o 4, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till de hushåll, hvilkas värnliktiga familjeförsörjare under innevarande år varit i tjänst vid flottan kvarhållna för extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid och hvilka för sin utkomst äro väsentligen beroende af familjeförsörjarnas arbetsförtjänst, och n:o 5, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd till de hushåll, hvilkas värnpliktiga familjeförsörjare under innevarande år varit i tjänst vid hären kvarhållna för extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid och hvilka för sin utkomst äro väsentligen i beroende af familjeförsörjarnas arbetsförtjänst. § 3.Justerades ett protokollsutdrag. Kammarens ledamöter åtskildes härpå kl. 7,14 e. m. In fidem Tisdagen den 17 oktober.Kl. 11 f. m.Anmäldes och godkändes Ridsdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet: n:o 4, angående dels lag om upphäfvande för Sveriges del af den till bestämmande af de genom föreningen emellan Sverige och Norge uppkomna konstitutionella förhållanden antagna riksakt, dels ock medgifvande åt Kungl. Maj:t att å Sveriges vägnar under visst villkor erkänna Norge såsom en från unionen med Sverige skild stat, n:o 5, angående upphäfvande af hittills gällande bestämmelser angående unionstecken i rikets flagga, och n:o 6, angående understöd till de hushåll, hvilkas värnpliktiga familjeförsörjare under innevarande år varit i tjänst vid hären eller flottan kvarhålla för extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid och hvilka för sin utkomst äro väsentligen beroende af familjeförsörjarnas arbetsförtjänst. § 2.Justerades ett protokollsutdrag. § 3.Herr talmannen tillkännagaf, att ett antal inträdesbiljetter till rikssalen vid riksdagens afslutande komme att från riksmarskalksämbetet utlämnas till disposition af kammarens ledamöter och att de för Stockholms stads och hvarje läns riksdagsmän afsedda biljetterna finge afhämtas å kammarens kansli kl. 1/2 3 e. m. denna dag af stadens eller länets äldsta närvarande representant, som sedermera ville ombesörja den vidare utdelningen. Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,10 f. m. In fidem Onsdagen den 18 oktober.Kl. 1/2 12 f. m.§ 1.Justerades protokollet för den 11 innevarande oktober. § 2.Ordet lämnades häruppå till Herr Denna hemställan bifölls af kammaren. § 3.Kammarens ledamöter, hvilka af Kungl. Maj:t blifvit kallade att denna dag efter bevistad gudstjänst infinna sig å rikssalen, hvarest riksdagen komme att afslutas, afgingo nu till slottskapellet för åhörande af riksdagspredikan. Efter gudstjänstens slut begafvo sig kammarens ledamöter till rikssalen, där jämväl Första Kammarens ledamöter infunn sig. Sedan Första Kammarens talman i denna kammares namn framfört dess undersåtliga välönskningar, framträdde Andra Kammarens talman och yttrade: Allernådigste Konung, Eders Majestät! I strid med den utvecklingens lag, som bjuder stambesläktade folk med gemensamma lifsintressen att sluta sig samman, har en union, som tycktes bildad af naturen själf, af människohänder sönderbrutits. Hårda hafva de dagar varit, som följt på denna ödesdigra händelse. Det har gällt att handla så, att af ett ondt icke skulle komma ett värre och att undan förstörelse rädda de viktigaste folkintressen, statens värdighet och trygghet. I spetsen för detta arbete har Eders Maj:t stått, och den opartiska samtiden har ej tvekat att gifva Eder Herre Konung fredliga lösning. Minnet häraf är ett dyrbart arf, som Eders Maj:t lämnar Skandinaviens båda folk. Måtte i skygd af det minnet frid och sämja mellan Sveriges och Norges folk alltjämt blifva rådande!
Genomkämpade pröfningar stanna aldrig vid endast förluster. Hvad som händt i år har fört Sveriges konung och folk om möjligt än närmare hvarandra. Därför se vi också framtiden an utan misströstan. "Med Gud och Sveriges allmoge" har varit svenska konungars lösen, då de i framfarna dagar visat vägen för ett ensamt folk. Och med trohet har det folket följt. Så skall ock allt framgent ske och vägen öppnas mot en rikare, djupare och starkare nationell utveckling. Med undersåtlig vördnad frambär Riksdagens Andra Kammare, efter slutadt arbete, till Eders Maj:t uttrycken af sin trofasta tillgifvenhet och sina varma välönskningar för konung och konungahus. Häruppa uppläste hans excelleres herr statsministern riksdagsbeslutet, hvarefter Hans Maj:t Konungen afslutade riksdagen med ett tal, som finnes infördt i protokollsbihanget. Efter det herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit till kammarens samlingsrum, tog herr Mina herrar! Riksdagsmannauppdraget anses i allmänhet vara mycket eftersträfvansvärdt. Man ser det hedrande som ligger i medborgares förtroende, men man besinnar icke alltid det ansvar, som är förenadt med uppdraget. Icke den mest oreserverade anslutning till ett partiprogram skall dock förmå öfverflytta detta ansvar från den enskilde till partiet ute bland valmännen. Detta redan på den grund att intet partiprogram kan på förhand taga hänsyn till alla de händelser, som kunna inträffa - ja, kanske icke ens till den viktigaste frågan under en treårsperiod. Men i denna "brist på förutseende" från partiernas sida kan ofta ligga en anledning till samling, oberoende af partierna. Nära liggande händelser bekräfta hvad jag sagt. Hvem anade väl unionens förestående uplösning, när vi för tre år sedan valdes till ledamöter af Andra Kammaren? Hvem afundades de svenska folkrepresentanterna, då de vid midsommartid samlades till rådplägning om hvilka mått och steg borde tagas? Och hvilken ledning hade den enskilde riksdagsmannen af det partiprogram, till hvilket han förklarat sin anslutning? Och det oaktadt arbetade vi oss under sådana förhållanden fram till en enastående enighet. Måtte denna enighet aldrig svika, då Sverige hotas af uppenbar fara! Mina herrar! Efter den skilsmässa mellan två folk, hvilken vi bevittnat, är den skilsmässa oss emellan, som nu förestår, föga värd att tala om. Dess vemod fördunklas i hvarje fall af den historiska tragedi, som vi upplefvat. Men sådana gemensamma minnen som dem vi äga binda samman, och detta kännes förvisso i afskedets ögonblick. Detta afskedstagande får nu äfven sin säregna prägel däraf, att nästa års Andra Kammare icke är densamma som i år. De allmänna valen hafva medfört ändringar i kammarens sammansättning, och hur man än räknar vinster och förluster, torde det icke vara för mycket, om man säger, att flera af de män, som nu sitta här, skola vid en kommande riksdag i dubbel bemärkelse saknas. Arbetet i fosterlandets tjänst skall dock alltid förena oss. Fäderneslandet behöfver Då i afskedets stund talmannen tager till orda, är han berättigad att göra personliga känslor gällande. Dessa känslor lifvas för min del af den innerligaste tacksamhet för alla de prof på vänskap och förtroende, som jag under den gångna tiden fått af Eder mottaga. Till Eder alla ber jag äfven få bringa mina varmaste lyckönskningar för framtiden och anhåller att alltid få vara innesluten i Eder vänliga hågkomst. Må vi, innan vi skiljas, förena oss i den ej minst i dessa dagar ur alla svenska härtan stigande bönen: Gud bevare Konungen och fäderneslandet. Härpå svarade herr Herr talman! Å kammarens samtliga ledamöters vägnar får jag till Eder, herr talman, uttala vårt innerliga, djupt kända tack för det utmärkta sätt, hvarpå Ni nu, såsom tillförne, ledt kammarens förhandlingar, och då vi nu stå färdiga att skiljas, bringa vi Eder, herr taman, våra varmaste välönskningar under säker förhoppning, att när Riksdagen icke långt härefter kommer att ånyo sammanträda, Ni må komma att hälsa kammaren från den plats, Ni nu lämnat. Alla utbedja vi oss, herr talman, att få förblifva inneslutna i Eder fortfarande välvilja och vänskap. Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter afskedshälsningar och åtskildes. In fidem Onsdagen den 25 oktober.Kl. 3,30 e. m.Sedan Andra Kammaren genom beslut den 18 innevarande oktober åt representanterna för Stockholms stad och dem af kammarens öfriga ledamöter, hvilka efter riksdagens afslutande befunne sig i hufvudstaden, uppdragit att verkställa justeringen af de kammarens protokoll, som vid riksdagens slut voro ojusterade, hade tillkännagifvande blifvit vederbörligen utfärdadt därom, att dylik justering komme att äga rum i kammarens läsrum denna dag kl. 3,30 e. m.; och tillstädeskommo nu på utsatt tid följande kammarens ledamöter, nämligen: herr J. E. von Krusenstjerna, herr E. Hammarlund, herr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm, herr D. K. Bergström, herr O. G. Eklund, herr J. J. Byström, friherre G. J. De Geer, herr G. O. Wallenberg, herr S. T. Palme, herr V. L. Moll, herr K. J. Warburg, herr G. W. Roos, herr E. F. W. Meyer, herr S. O. Nylander, herr C. Persson i Stallerhult, herr D. Persson i Tällberg, herr J. P. Jansson i Saxhyttan, herr P. Olsson i Fläsbro, herr A. Wiklund och, herr O. H. Ström i Nederkalix, Protokollen för den 12, 13, 14, 1.5, 16, 17 och 18 oktober upplästes och blefvo af tillstädesvarande herrar ledamöter godkända, hvarefter sammanträdet upplöstes. In fidem Tom side. Rättelse.
sid. 13 rad 26 uppifrån står:
Tom side. BIHANGTILL RIKSDAGENS POTOKOLLVID ANDRA URTIMA RIKSDAGEN I STOCKKOLM ÅR 1905.FÖRSTA SAMLINGEN.1:sta Afdelningen.Kungl. Maj:ts propositioner och skrifvelse n:is 1-6 samt Kungl. Maj:ts öppna bref och det af Kungl. Maj:t till Riksdagen hållna tal. N:o 1.
Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll vill Kungl. Maj:t med öfverlämnande af närlagda utaf utsedde delegerade från svensk och norsk sida upprättade handling och med tillkännagifvande, att de delegerades förslag till det i samma handling omförmälda separataftal kommer att tillställas vederbörande utskott, härmed föreslå Riksdagen att dels godkänna, under förutsättning af motsvarande beslut i Norge, de i förstnämnda handling intagna förslag till öfverenskommelser att erhålla bindande verkan från den i handlingen angifna tid, dels ock förklara, att i detta godkännande innefattas medgifvande för Kungl. Maj:t att å Sveriges vägnar godkänna förslaget till separataftal. Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom: Vi undertecknade, utsedde att såsom delegerade från svensk och norsk sida ingå i förhandling rörande vissa förhållanden, som stå i samband med upplösning af unionen, hafva vid förhandlingar i Karlstad, hvilka tagit sin början den 31 nästlidne augusti och nedanskrifna dag afslutats, enats om följande förslag till öfverenskommelser mellan de bägge rikena, nämligen: Öfterenskommelse angående tvisters hänskjutande till skiljedom.Artikel 1.Rikena förbinda sig att till den genom konventionen af den 29 juli 1899 i Haag upprättade permanenta skiljedomstolen hänskjuta de tvister, som skulle kunna uppstå mellan dem, och som ej kunnat lösas genom direkta diplomatiska underhandlingar, under förutsättning, att de icke beröra de särskilda ländernas oaffhängighet, integritet eller vitala intressen. Artikel 2.Yppar sig skiljaktighet, huruvida den tvist, som uppstått, berör endera landets vitala intressen och af denna grund är att hänföra till dem, som enligt föregående artikel äro undantagna från obligatorisk skiljedom, skall denna skiljaktighet underställas den i samma artikel omförmälda skiljedomstol. Artikel 3.Denna öfverenskommelse skall tillämpas jämväl i det fall, att en uppstående tvist har sin grund i faktiska förhållanden, som tillkommit före Artikel 4.När skiljedom skall användas, skola rikena, där icke andra bestämmelser träffas, i allt, som angår utseendet af skiljedomarne och skiljedomsproceduren, rätta sig efter föreskrifterna uti konventionen den 29 juli 1899, utom hvad beträffar nedan angifna punkter. Artikel 5.Ingen af skiljedomarne må vara undersåte i något af rikena eller bosatt inom någotdera rikets område, och ej heller vara intresserad i de frågor, som utgöra föremål för skiljedomen. Artikel 6.Den i 31 artikeln af konventionen af den 29 juli 1899 omförmälda kompromiss skall fastställa en tid, inom hvilken utbyte parterna emellan af promemorior och handlingar, som röra föremålet för tvisten, skall äga rum. Detta utbyte skall i alla händelser vara afslutadt, innan skiljedomsrättens sammanträden börja. Dessa bestämmelser rubba icke hvad genom Haagkonventionen af den 29 juli 1899 stadgats angående andra afdelningen af skiljedomsproceduren (39 art.), särskildt icke bestämmelserna i 43-49 artiklarna. Artikel 7.Skiljedomen skall, när anledning därtill förefinnes, innehålla bestämmelse om den tid, inom hvilken densamma skall bringas till verkställighet. Artikel 8.Denna öfverenskommelse gäller för tio år, räknadt från undertecknandets dag, och förlänges för en lika tidrymd, därest den ej från någondera sidan uppsäges minst två år före tioårsperiodens utgång. Öfverenskommelse angående neutral zon, befästningars nedläggande m. m.Artikel 1.Till betryggande af ett fredligt förhållande mellan de båda rikena upprättas på bägge sidor om gränsen mellan dem ett område ("neutral zon"), som skall njuta fördelarna af en beständig neutralitet. Denna zon begränsas sålunda: a) på svensk sida af en gränslinje, som går i räta linjer från Nord-kosters norra udde öfver södra udden på Norra Långö, sjön Färingens. nordöstra ända, Lursjöns nordöstra ända, Kynne älfs utlopp i Södra Bullaren, Södra Kornsjöns sydöstra ända, södra ändan af Stora Le, Ögnesjöns västra ända, Lysedstjärns södra ända, Svalsjöns södra ända, Nässjöns södra ända, Bysjöns södra ända, sjön Kymmens nordvästra ända, Grunnsjöns nordvästra ända, Kläggens nordvästra ända, Mangens norra ända, Bredsjöns västra ända till den punkt, där Klarälfvens högra strand skär sextioförsta (61) breddgraden; b) på norsk sida af en gränslinje, som går i rät linje öfver Kirkön, tangerande Singleöns nordvästra spets, till Ingedals kyrka och vidare i räta linjer öfver Rokke kyrka, udden på norra sidan af Fredrikshalds-vatten-dragets utlopp i Femsjön, utloppet i Femsjöns nordöstliga hörn af bäcken, som rinner förbi gården Röd, östra ändan af Klosa tjärn, östra ändan af Grefslivand (norr om Hærland kyrka), udden i Ögdernsjön sydväst om Kråktorp, sundet mellan Mjermen och Gåsefjorden, Eidsdammen, sydvästra ändan af Dyrerud tjärn (i norra ändan af Liermosen), Urskog kyrka, södra ändan af Holm tjärn, Digersjöns södra hörn, norra ändan af Skasensjön, östra ändan af Norra Flögensjön till den punkt, där Ulvån skär sextioförsta (61) breddgraden. I zonen inbegripas de öar, holmar och skär, men icke de delar af själfva hafvet med dess vikar, som falla inom zonens gränslinjer. Den neutrala zonen skall vara fullkomligt fredlyst. Den må därför ej af något af rikena begagnas till krigsoperationer eller till stödje- eller utgångspunkt för sådana, liksom ej heller inom zonen må stationeras (undantag: art. 6) eller samlas någon väpnad militär styrka, med undantag af hvad som kan vara nödvändigt för upprätthållande af allmän ordning eller till bistånd vid olyckstillfällen. Om i något af rikena är eller varder anlagd järnväg, som skär någon del af rikets zonområde hufvudsakligen i dess längdriktning, skola dessa bestämmelser icke utgöra hinder emot, att sådan järnväg användes till militär genomgångstransport. Bestämmelserna skola ej heller utgöra hinder emot, att de inom ett rikes zonområde boende, till krigsmakten hörande personer samlas där för att utan dröjsmål föras utom zonen. Befästningar, krigshamnar samt för här eller flotta bestämda förråd må icke bibehållas eller nya sådana anläggas inom den neutrala zonen. Förestående bestämmelser skola likväl icke gälla för det fall, att rikena bistå hvarandra under ett krig mot en gemensam fiende; ej heller äro de, då ettdera riket invecklas i krig med en tredje makt, förbindande för detta rike i afseende å den del af zonen, som faller inom dess område, eller för det andra riket i afseende å dess zonområde, såvidt angår häfdande af rikets neutralitet. Artikel 2.Till följd af förestående bestämmelser skola de befästningar, som nu finnas inom den ofvan fastställda neutrala zonen, nedläggas, nämligen de norska befästningsgrupperna Fredrikssten med Gyldenlöve, Overbjerget, Veden och Hjelmkollen, Örje med Kroksund samt Urskog (Dingsrud). Artikel 3.De i artikel 2 afsedda befästningar skola göras oanvändbara såsom sådana; de gamla fästningsverken vid Fredrikssten samt vid forten Gyldenlöve och Overbjerget skola dock bibehållas, men må icke underhållas i fortifikatoriskt syfte. Rörande i senare tid tillkomna anordningar å sistnämnda trenne befästningar samt rörande de åtgärder, som skola vidtagas med öfriga befästningar, intagas närmare bestämmelser i ett separataftal, hvilket skall äga samma kraft, som denna öfverenskommelse. Artikel 4.De i artikel 3 afsedda åtgärder skola vara fullbordade senast åtta månader, efter det denna öfverenskommelse trädt i kraft. Artikel 5.Kontrollen öfver, att de i artikel 3 afsedda åtgärder blifvit behörigen verkställda, skall utöfvas af en kommission, bestående af tre officerare af utländsk (hvarken svensk eller norsk) nationalitet, af hvilka hvartdera riket väljer en och den tredje utses af de två sålunda valde eller, i händelse dessa ej kunna ena sig, af det schweiziska Förbundsrådets president. Närmare bestämmelser rörande denna kontroll intagas i ofvannämda separataftal. Artikel 6.Fredrikssten må fortfarande vara förläggningsplats för vederbörande distrikts-kommando samt garnisonsort för underbefälsskolan för de under nämnda distrikts-kommando sorterande afdelninger, allt i hufvudsakligen samma omfattning, som före anläggandet af de nya befästningarna. Artikel 7.Kongsvingers befästningsgrupp må icke utvidgas, vare sig med afseende å anläggningar, bestyckning eller besättning, hvilken sistnämnda hittills icke öfverstigit trehundra (300) man. Till besättning räknas icke det till årliga öfningar inkallade manskap. I följd af förestående bestämmelse må nya befästningar icke anläggas inom ett afstånd af tio (10) kilometer från Kongsvingers gamla fästning. Artikel 8.Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af denna öfverenskommelse skola, där de ej kunnat lösas genom direkta diplomatiska under I brist af annat aftal bestämmer skiljedomstolen ort för sitt sammanträde och skiljedomsproceduren. Artikel 9.Denna öfverenskommelse träder genast i kraft. Den kan icke ensidigt uppsägas. Öfverenskommelse om flyttlapparnes rätt till renbete m. m.Artikel 1.De bägge rikena förplikta sig af humanitära skäl att allt framgent tillåta, att hvartdera rikets flyttlappar må i den utsträckning, som af ålder ägt rum, åtnjuta de rättigheter i det andra landet, som omhandlas i första kodicillen till gränstraktaten af den 7/18 oktober 1751, hvilken kodicill icke någotdera riket skall göra anspråk på att ensidigt uppsäga. Artikel 2.Den nu i bägge rikena, i stället för ofvannämnda kodicill, gällande lagen af 1883 rörande flyttlapparne, hvilken lag senast utsträckts att gälla intill utgången af år 1907, skall förlängas på ytterligare tio år eller intill utgången af år 1917, dock att vid lagens tillämpning under nämnda tidrymd följande skall iakttagas: 1:o) Den rätt, som tillkommer hvartdera rikets lappar att, utan vederbörande jordägares eller brukares samtycke, under vissa i lagen angifna månader med sina renar uppehålla sig i det andra riket, skall afse 2:o) Öfverflyttande lappar må icke föra med sig renar, som tillhöra bofaste eller aktiebolag; 3:o) Svenska lappar må icke, utan vederbörande jordägares eller brukares samtycke, med sina renar flytta öfver till Norge före den 15 juni, där ej ovanliga väderleksförhållanden nödvändiggöra tidigare flyttning. Sverige äger dock rätt att på sin bekostnad till skiljedomstol, som nedan i art. 4 omförmäles, hänskjuta frågan, om och i hvilken utsträckning det må vara nödvändigt för de svenska lapparne att, oberoende af ovanliga väderleksförhållanden, företaga flyttning öfver till Norge före den 15 juni, i hvilket fall skiljedomstolens afgörande skall lända till efterrättelse; dock att icke i något fall flyttning må ske före den 1 maj. Artikel 3.I god tid före utgången af år 1917 skola förhandlingar om revision af de rikena emellan gällande bestämmelser i ämnet upptagas mellan de bägge rikena. Artikel 4.Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af de på hvarje tid rikena emellan gällande bestämmelser i ämnet skola, där de icke kunnat lösas genom direkta diplomatiska förhandlingar, afgöras af en skiljedomstol, bestående af tre personer, utsedde en af hvartdera riket och den tredje af de sålunda valde eller, om dessa icke enas om valet, af schweiziska Förbundsrådets president eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af 32 artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899. I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort för sitt sammanträde och skiljedomsproceduren. Öfverenkommelse om transitotrafiken.Artikel 1.Hvartdera riket förpliktar sig att icke, vare sig genom import- eller exportförbud, hämmande af godstrafiken eller annorledes förhindra eller Vid krigiska förvecklingar med eller emellan andra makter eller vid eljest inträffande utomordentliga fall må, i fråga om vapen, ammunition, annan krigsmateriel samt, under krigstillstånd, alla till kontraband hörande varor, göras de tillfälliga undantag, som internationell rätt eller omsorgen om eget lands neutralitet eller säkerhet kräfver. Likaledes må sådana tillfälliga undantag göras, som kunna vara nödvändiga för att hindra införande och spridning af smittosam sjukdom bland människor eller djur. Artikel 2.Transitogods må ej beläggas med tull eller annan liknande afgift, ej heller må i någon form upptagas särskild afgift för transiteringen. För vara, som nedlägges på transitupplag, frilager eller dylikt, må därför stadgad afgift upptagas. Artikel 3.Transitogods, som transporteras på järnväg, må icke inom genomgångslandet behandlas ogynnsammare, än gods af samma varuslag i allmänhet behandlas inom detta land, och förty icke i någon form beläggas med högre fraktafgifter än efter de inom detta land faktiskt tillämpade fraktberäkningar. Tillämpar genomgångslandet icke för alla fall en och samma fraktberäkning för ett visst varuslag, må frakt å transitogodset icke upptagas till högre belopp, än som kan anses skäligt med hänsyn till de fraktberäkningar, som faktiskt i allmänhet inom genomgångslandet tilllämpas, med bortseende från sådana särskildt medgifna fraktlindringar, som förekomma å tertiära lokalbanor eller föranledas af exceptionella förhållanden. Förekommer transport af visst varuslag icke eller allenast i ringa mån inom genomgångslandet, må frakt för transitogodset ej upptagas till högre belopp, än som kan anses skäligt med hänsyn till de fraktberäkningar, som tillämpas å närmast jämförliga varuslag. Denna artikel gäller allt gods, som från eller till det ena landet transporteras genom det andra på järnväg, helt eller delvis tillhörande staten eller bolag, däri staten är delägare. Öfverlåter staten eller sådant bolag järnväg eller andel i järnväg till ny ägare, skall staten vara ansvarig därför, att denna artikels bestämmelser det oaktadt varda fortfarande tillämpade. Artikel 4.Transitogods eller fartyg, befraktadt för transport af transitogods, må icke i genomgångslandet beläggas med hamnumgälder, sjöfartsafgifter eller andra afgifter, af hvilken art det vara må, till högre belopp än efter de afgiftsberäkningar, som, när fråga är om gods af samma varuslag, faktiskt i allmänhet tillämpas i genomgångslandets egen utrikestrafik; dock att härigenom icke göres inskränkning i kommuns rätt att i öfverensstämmelse med gällande allmän lagstiftning upptaga hamnafgift. Förekommer visst varuslag icke eller allenast i ringa mån i genomgångslandets egen utrikestrafik, må afgift ej upptagas till högre belopp än som kan anses skäligt med hänsyn till de beräkningar, som tillämpas i fråga om närmast jämförliga varuslag. Artikel 5.Ofvan gifna bestämmelser skola äga tillämpning utan hinder däraf, att transitogods i genomgångslandet göres till föremål för ömexpedition. Artikel 6.Denna öfverenskommelse skall gälla under en tid af trettio år, räknadt från den 1 januari 1906, med förlängning för en lika tidrymd, därest den ej från någondera sidan uppsäges minst fem år före trettioårsperiodens utgång. Artikel 7.Förestående bestämmelser angående järnvägsfrakter verka icke rubbning i det angående malmtransporten å Ofotenbanan den 11/7 oktober 1898 upprättade kontrakt mellan norska staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, hvad angår transporten af den i kontraktet omhandlade myckenheten af 1,200,000 ton. Skulle Luossavaara och Kiirunavaara malmfält öfvergå till ny ägare, kan denne ej, för så vidt angår transporten Artikel 8.Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af denna öfverenskommelse skola, där de icke kunnat lösas genom direkta diplomatiska underhandlingar, afgöras af en skiljedomstol, bestående af tre personer, utsedda en af hvartdera riket och den tredje af de sålunda valde eller, om dessa icke enas om valet, af schweiziska Förbundsrådets president eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af 32 artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899. I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort för sitt sammanträde och skiljedomsproceduren. Öfverenskommelse angående gemensamma vattendrag.Artikel 1.Uppstår fråga att inom det era rikets område uppdämma, sänka eller uttappa sjö, bygga i vattendrag, bortleda vatten ur vattendrag eller vidtaga annan åtgärd för dess förändring till djup, läge eller riktning, skall, med hänsyn till rättigheten att vidtaga sådan åtgärd, detta rikes lag komma till användning, ändå att åtgärden kan utöfva inverkan på vattenförhållandena inom det andra riket. Inbyggarne i sistnämnda rike skola erhålla samma tillfälle att bevaka sin rätt, som under motsvarande förhållanden tillkommer inbyggarne i det rike, där åtgärden skall äga rum, så ock i öfrigt i fråga om alla villkor för åtgärdens vidtagande njuta samma rätt som dessa. Artikel 2.I öfverensstämmelse med allmänna folkrättsliga grundsatser skall fråga om åtgärd, som i artikel 1 sägs, gälla, att åtgärden ej må vidtagas Artikel 3.Med afseende å öppnande, bibehållande eller begagnande af flottled eller farled i vattendrag skola hvartdera rikets inbyggare i det andra riket åtnjuta samma rättigheter och förmåner som dess egna inbyggare. Artikel 4.Denna öfverenskommelse har afseende på alla för rikena gemensamma sjöar och vattendrag. Såsom gemensamma anses sjöar och vattendrag, som utgöra gräns mellan rikena, eller som eljest sträcka sig genom båda rikenas områden, eller som hafva aflopp till sådana sjöar och vattendrag. Artikel 5.Denna öfverenskommelse skall gälla under en tid af femtio år, räkradt från den 1 januari 1906, med förlängning för en lika tidrymd, därest den ej från någondera sidan uppsäges minst fem år före femtioårsperiodens utgång. Artikel 6.Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af denna öfverenskommelse skola, där de ej kunnat lösas genom direkta diplomatiska underhandlingar, afgöras af en skiljedomstol, bestående af tre personer, utsedda en af hvartdera riket och den tredje af de sålunda valde eller, om dessa icke enas om valet, af schweiziska Förbundsrådets president eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af 32 artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899. I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort för sitt sammanträde och proceduren. De delegerade hafva äfven enats om följande förslag med afseende å ordningen för den vidare behandlingen: 1:o) För hvartdera rikets representation framlägges proposition om godkännande, under förutsättning af motsvarande beslut i det andra riket, af ofvan införda förslag till öfverenskommelser att erhålla ömsesidigt bindande verkan från det att Sverige, på sätt nedan under 2:o) sägs, erkänt Norge såsom en från unionen med Sverige skild stat; 2:o) När Riksdagen och Stortinget fattat öfverensstämmande beslut om godkännande af nämnda förslag till öfverenskommeser, framlägges för Riksdagen proposition, att Riksdagen dels besluter att, under villkor att de nedan under 3:o) omförmälda traktater varda behörigen undertecknade, för Sveriges del upphäfva riksakten, dels medgifver att Konungen må, under samma villkor, å Sveriges vägnar erkänna Norge såsom en från unionen med Sverige skild stat; 3: o) När sådant erkännande gifvits, skola traktater i öfverensstämmelse med Riksdagens och Stortingets beslut om godkännande af ofvan införda förslag till öfverenskommelser i sedvanlig internationell ordning samtidigt undertecknas, hvarefter ratifikation ej är erforderlig; 4:o) Efter de under 3:o) omförmälda traktaternas undertecknande skall Sverige om sitt erkännande af Norge såsom en från unionen med Sverige skild stat ofördröjligen notificera de främmande makter, med hvilka diplomatisk eller konsulär förbindelse äger rum; 5:o) Hvartdera riket gör därefter hos de främmande makter, med hvilka rikena afslutit gällande, gemensamt bindande traktater eller andra aftal, framställning om uttryckligt erkännande däraf, att hvarje gemensamhet i rättigheter eller skyldigheter enligt samma traktater eller andra aftal upphört, så att det ena riket icke vidare står i någon som helst ansvarighet i afseende å fullgörande af förpliktelser, som angå det andra riket; 6:o) Efter det Sverige erkänt Norge såsom en från unionen med Sverige skild stat och de under 3:o) omförmälda traktater undertecknats, upptagas ofördröjligen förhandlingar om afveckling af förhållanden, hvilka Sålunda upprättadt i två svenska och två norska exemplar, af hvilka de delegerade från hvartdera riket mottagit ett svenskt och ett norskt exemplar. Karlstad den 23 september 1905.
Närvarande:Hans excellens herr statsministern LUNDEBERG, Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve WACHTMEISTER, Statsråden: HAMMARSKJÖLD, Statsråden: ALBERT PETERSSON, Statsråden: LINDMAN, Statsråden: TINGSTEN, Statsråden: BERG, Statsråden: WIDÉN, Statsråden ALFRED PETERSSON, Statsråden BIESÉRT. Hans excellens herr statsministern Lundeberg anmälde i underdånighet, att, sedan utsedde delegerede från svensk och norsk sida den 31 nästädna augusti sammanträdt i Karlstad för att ingå i förhandlingar rörande vissa förhållanden, som stå i samband med upplösning af unionen, hade vid förhandlingarnas afslutande under gårdagen resultatet sammanfattas i dels en handling, som innehåller förslag såväl till öfverenskommelser mellan de begge rikena som ock med afseende å ordningen för sakens vidare behandling, dels ock en annan handling, innefattande ett föreslaget separataftal till öfverenskommelse angående neutral zon, befästningars nedläggande m. m. Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg hemställde i underdånighet, att som det anmälda förslaget till öfverenskommelser, såvidt anginge flyttlapparnes rätt till renbete m. m. äfvensom gemensamma vattendrag, berörde ämnen, hvilka tillhörde den allmänna lagstiftningen, samt förty högsta domstolen syntes böra höras öfver förslaget i dessa delar, högsta domstolens utlåtande däröfver måtte genom note ur protokollet inhämtas. Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder lämna bifall; och skulle transsumt af förslaget i nu nämnda delar biläggas detta protokoll. Ur protokollet Justitieråden: HERSLOW, Justitieråden: LILIENBERG, Justitieråden: LINDBÄCK, Justitieråden: WIJKANDER, Justitieråden: GREFBERG, Justitieråden: QUENSEL, Justitieråden: SILVERSTOLPE. Företogs till slutlig behandling det i protokollet den 25 innevarande månad omförmälda lagärende; varande det remitterade förslaget bilagdt detta protokoll. Justitierådet "Hvad beträffar den föreslagna öfverenskommelsen angående gemensamma vattendrag, lärer artikeln 1 i denna öfverenskommelse böra så förstås, att alla där omförmälda frågor skola pröfvas af allmän domstol. Är denna uppfattning riktig, förefaller det tveksamt, huru innehållet i nämnda artikel låter sig förenas med det i artikeln 6 af samma öfverenskommelse meddelande stadgande att tvister angående tolkningen eller till-lämpningen af öfverenskommelsen skola, där de ej kunnat lösas genom I övrigt har jag ej något att erinra i afseende å de till högsta domstolens utlåtande remitterade delarne af ifrågavarande förslag." Ur protokollet Vi undertecknade, utsedde att såsom från svensk och norsk sida ingå i förhandling rörande vissa förhållanden, som stå i samband med upplösning af unionen, hafva vid förhandlingar i Karlstad, hvilka tagit sin början den 31 nästlidne augusti och nedanskrifna dag afslutats, enats om följande förslag til öfverenskommelser mellan de bägge rikena, nämligen: Öfverenskommelse om flyttlapparnes rätt till renbete m. m.Artikel 1.De bägge rikena förplikta sig af humanitära skäl att allt framgent tillåta, at hvartdera rikets flyttlappar må i den utsträckning, som af ålder ägt rum, åtnjuta de rättigheter i det andra landet, som omhandlas i första kodicillen till gränstrakten af den 7/18 oktober 1751, hvilken kodicill icke någotdera riket skall göra anspråk på att ensidigt uppsäga. Artikel 2.Den nu i bägga rikena, i stället för ovannämnda kodicill, gällande lagen af 1883 rörande flyttlapparne, hvilken lag senast utsträkts att gälla intill utgången af år 1907, skall förlängas på ytterligare tio år eller intill utgången af år 1917, dock att vid lagens tillämpning under mänmda tidrymd följande skall iakttagas: 1:o) Den rätt, som tillkommer hvartdera rikets lappar att, utan vederbörande jördägares eller brukarens samtycke, under vissa i lagen angifna månader med sina renar uppehålla sig i det andra riket, skall afse 2:o) Öfverflyttande lappar må icke föra med sig renar, som tillhöra bofaste eller aktiebolag; 3:o) Svenska lappar må icke, utan vederbörande jordägares eller brukares samtycke, med sina renar flytta öfver till Norge före den 15 juni, där ej ovanliga väderleksförhållanden nödvendiggöra tidigare flyttning. Sverige äger dock rätt på sin bekostnad till skiljedomstol, som nedan i art. 4 omförmäles, hänskuta frrågan, om och i hvilken utsträckning det må vara nödvendigt för de svenska lapparne att, oberoende af ovanliga väderleksförhållanden, företaga flyttning öfver till Norge före den 15 juni, i hvilket fall skiljedomstolens afgörande skall lända till efterrättelse; dock att icke i något fall flyttning må ske före den 1 maj. Artikel 3.I god tid före utgången af år 1917 skola förhandlingar om revisjon af de rikena emellan gällande bestämmelser i ämnet upptagas mellan de bägge rikena. Artikel 4.Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af de på hvarje tid rikena emellan gällande bestämmelser i ämnet skola, där de icke kunnat lösas genom direkta diplomatiska förhandlingar, afgöras af en skiljedomstol, bestående af tre personer, utsedde en af hvartdera riket och den tredje af de sålunda valde eller, om dessa icke enas om valet, af schweiziska Förbundsrådets president eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af 32 artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899. I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort för sitt sammanträde och skiljedomsproceduren. Öfverenskommelse angående gemensamma vattendrag.Artikel 1.Uppstår fråga inom det ena rikets område uppdämma, sänka eller uttappa sjö, bygga i vattendrag, bortleda vatten ur vattendrag eller Artikel 2.I öfverensstämmelse med allmänna folkrättsliga grundsatser skall i fråga om åtgard, som i artikel 1 sägs, gälla, att åtgärden ej må vidtagas utan det andra rikets medgifvande, om den genom ändring i vattenförhållandena inom detta rike skulle åstadkomma afsevärdt hinder i ett vattendrags begagnande såsom flottled eller farled eller eljest verka betydande rubbningar i vattenförhållandena inom ett större område. Artikel 3.Med afseende å öppnande, bibehållande eller begagnande af flottled eller farled i vattendrag skola hvartdera rikets inbyggare i det andra riket åtnjuta samma rättigheter och förmåner som dess egna inbyggare. Artikel 4.Denna öfverenskommelse har afseende på alla för rikena gemensamma sjöar och vattendrag. Såsom gemensamma anses sjöar och vattendrag, som utgöra gräns mellan rikena, eller som eljest sträcka sig genom båda rikenas områden eller somn hafva aflopp till sådana sjöar och vattendrag. Artskel 5.Denna öfverenskommelse skall gälla under en tid af femtio år, räknadt från den 1 januari 1906, med förlängning för en lika tidrymd, därest den ej från någondera sidan uppsäges minst fem år före femtioårsperiodens utgång. Artikel 6.Tvister angående tolkningen eller tillämpningen af denna öfverenskommelse skola, där de ej kunnat lösas genom direkta diplomatiska underhandlingar, afgöras af en skiljedomstol, bestående af tre personer, utsedda en af hvartdera riket och den tredje af de såluna valde eller, om dessa icke enas om valet, af schweiziska Förbundsrådets president eller, subsidiärt, på det sätt, som stadgas i de två sista styckena af 32 artikeln i Haagkonventionen den 29 juli 1899. I brist af annat aftal mellan rikena bestämmer skiljedomstolen ort för sitt sammanträde och skiljedomsproceduren. Sålunda upprättadt i två svenska och två norska exemplar, af hvilka de delegerade från hvartdera riket mottagit ett svenkst och ett norskt exemplar. Karlstad den 23 september 1905.
Närvarande:Hans excellens herr statsministern LUNDEBERG, Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve WACHTMEISTER, Statsråden: HAMMARSKJÖLD, Statsråden: ALBERT PETERSSON, Statsråden:LINDMAN, Statsråden: BERG, Statsråden: ALFRED PETERSSON, Statsråden: STAAFF, Statsråden: ALFRED PETERSSON, Statsråden: BIESÉRT Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg anförde i underdånighet: "Med anledning af Eders Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen den 19 juni 1905 angående de unionella förhållanden, som uppstått genom norska Stortingets beslut den 7 i samma månad, uttalade Riksdagen i skrifvelse den 28 juli 1905, grundad på kamrarnas beslut den 27 i samma månad, att genom Stortingets beslut unionen icke vore upplöst. Riksdagen ansåg, att i ett ärende af så utomordentlig räckvidd som Vid underdånig anmälan af denna Riksdagens skrifvelse samma dag densamma afläts, eller den 28 juli, beslöt Eders Kungl. Maj:t, att bestyrkt afskrift af skrifvelsen skulle till Stortingets kännedom öfversändas till presidenten i Stortinget, och vid ytterligare föredragning den 7 augusti af samma skrifvelse fattade Eders Kungl. Maj:t det beslut, att, under den af Riksdagen gifna förutsättning, förhandlingar af den i skrifvelsen angifna art skulle utan dröjsmål upptagas. Emellertid hade redan samma dag Riksdagens beslut fattades, eller den 27 juli, norska regeringen under hänvisning till samma beslut föreslagit Stortinget, att folkomröstning skulle företagas rörande frågan om unionens upplösning. Denna proposition blef af Stortinget godkänd den 28 juli, och i följd häraf företogs den 13 augusti sådan omröstning, därvid de, som ägde rösträtt efter grundlagen, skulle gifva svar på frågan "om de er enige i den stedfundne oplösning af unionen eller ikke". Omröstningen utföll så, att af 368,392 godkända röster 368,208 voro afgifna för unionens upplösning. |