 |
 |
RIKSDAGENS PROTOKOLL URTIMA RIKSMÖTET ÅR 1905.FÖRSTA KAMMAREN.RIGSDAGENS PROTOKOLL.1905. Första Kammaren. N:o I.Sedan Kungl. Maj:t genom öppet nådigt bref doh 9 juni 1905 - med anledning däraf att norska stortinget genom beslut den 7 i samma månad bemyndigat norska statsrådets medlemmar att tills vidare såsom norsk regering utöfva den Konungen tillagda myndighet, i sammanhang hvarmed förklarats, att föreningen med Sverige under en Konung vore upplöst, och på det att Kungl. Maj:t måtte få tillfälle ofördröjligen med Riksdagen öfverlägga om de mått och steg, som i anledning af hvad sålunda förekommit borde från svensk sida vidtagas - kallat samtliga ledamöter af Riksdagens båda kamrar att tisdagen den 20 juni 1905 sammanträda i Stockholm till urtima riksmöte, sammanträdde Riksdagens Första Kammare i den uti Riksdagens hus för kammaren anordnade samlingssal Tisdagen den 20 junikl. 11 f. m.Hans excellens friherre Mine herrar! I min egenskap af den äldste i denna kammare får jag ännu en gång den äran att hälsa eder välkomna. Säkert är, att mången med saknad lämnat sitt hem under denna årstid, men jag är viss om att ingen man inom Första Kammaren känner det tungt att offra allt, när det gäller att göra sin plikt mot fäderneslandet. Härmed öppnar jag nu denna kammares förhandlingar och hälsar er än en gång, mine herrar, välkomna till detta viktiga möte. Sedan herr ordföranden därefter intagit talmansplatsen, tillkännagaf herr ordföranden, att han på grund af bestämmelsen i 1 § 2 mom. af kammarens ordningsstadga anmodat kanslisekreteraren C. F. Vougt att, till dess sekreterare blifvit utsedd, föra kammarens protokoll, äfvensom att herr ordföranden för tillfället anställt kanslibiträden och vaktbetjäning till erforderligt antal. Upplästes följande från kungl. justitiedepartementet ankomna handling: Protokol, hållet inför statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet den 19 juni 1905. Sedan på grund af stadgandet i § 32 riksdagsordningen herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet anmodat tre bland de utaf Riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret att närvara vid den granskning af riksdagsmannafullmakter, som jämlikt riksdagsordningens nämnda paragraf borde före instundande urtima Riksdags sammanträde äga rum, så infunno sig nu de utaf Riksdagen valde fullmäktige i riksbanken herrar vice ordföranden blad fullmäktige, före detta lektorn m. m., filosofie doktorn H. R. Törnebladh, lektorn, filosofie doktorn S. G. von Friesen och fabriksidkaren m. m. Rob. Almström samt af fullmäktige i riksgäldskontoret herrar ordföranden bland fullmäktige m. m., juris doktorn P. A. H. Cavalli, fullmäktigen m. m. G. F. Östberg och kamreraren Victor Moll. Det tillkännagafs, att fullmakt för ledamot af Första Kammaren inkommit för grosshandlaren Härom skulle genom protokoll underrättelse meddelas Första Kammaren, hvarjämte fullmakten skulle till kammaren öfverlämnas. In fidem Enligt § 2 i ordningsstadgan för kammaren anställdes upprop af kammarens ledamöter, hvarvid såsom frånvarande antecknades: herr Fränkel, Af ofvan upptagne, såsom frånvarande antecknade ledamöter hade herrar Fränckel och Lindgren, friherre Åkerhielm samt herr Petersson, Peter, anmält förhinder att i dag tillstädeskomma, hvarjämte upplästes följande ingifna läkarebetyg: Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, rådmannen m. m. Eksjö den 18 juni 1905. Stadsläkare. Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, herr disponenten och, riddaren m. m. Karlskrona den 17 juni 1905. Stadsläkare Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, kontraktsprosten m. m. herr teologie doktor Helsingborg den 14 juni 1905. Bataljonsläkare. Att öfverste Ulricehamns sanatorium den 15 juni 1905. Leg. läkare. Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hans excellens herr statsministern På nådigste befallning har jag äran meddela Första Kammaren innehållet af följande öppna kungl. bref. Härpå uppläste herr statsministern ifrågavarande kungl. bref, som finnes infördt i protokollsbihanget. Hans excellens friherre Eders excellens! Första Kammaren anhåller genom mig, att Ni behagade inför Hans Majestät Konungen frambära Första Kammarens undersåtliga vördnad. Hans excellens friherre Jag uttrycker endast en tillfredsställelse, som jag vet finnes hos hvarje medlem i denna kammare, att jag å nyö får den äran att öfverlämna Första Kammarens talmansklubba till grefve Sparre. Herr Då Hans Majestät Konungen åter lämnat mig det dyrbara förtroendet att leda kammarens förhandlingar, vill jag, innan jag börjar fullgörandet af detta ansvarsfulla uppdrag, hos kammarens ledamöter anhålla att under denna riksdag ,i lika hög grad som hittills få känna stödet af eder erfarenhet, edra insikter, edert förtroende och eder vänskap. Herr talmannen anmälde, att någon ansökning till sekreterarebefattningen hos kammaren icke inkommit, och hemställde, huruvida kammaren behagade genast företaga val af sekreterare. Sedan denna hemställan besvarats med ja, företogs valet; och befanns efter valförrättningens slut hafva blifvit till sekreterare utsedd. Kanslirådet A. von Krusenstjerna med samtliga af gifna eller 123 röster. Kanslirådet von Krusenstjerna fick nu företräde, underrättades att han blifvit af kammaren vald till sekreterare och öfvertog protokollsföringen. In finden>
Herr talmannen yttrade, att han, efter samråd med Andra Kammarens talman, finge föreslå, att Första Kammaren ville besluta att vid morgondagens sammanträde företaga val af fyra ledamöter för att jämte talmannen tillsätta kammarens kansli och vaktbetjäning. Detta förslag antogs. Tillkännagafs, att Kungl. Maj:t låtit genom offentligt anslag i nåder bjuda och kalla Riksdagens samtliga ledamöter att onsdagen den 21 innevarande månad kl. tolf middagen sig uti slottskapellet infinna samt, efter förrättad gudstjänst, sig till rikssalen, enligt § 34 riksdagsordningen, begifva, för att där inhämta hvad Kungl. Maj:t hade att Riksdagen meddela. Kammaren åtskildes kl. 11,40 f. m. In fidem Onsdagen den 21 juni.Kammaren sammanträdde kl. 11,30 f. m. Upplästes ett inlämnadt läkareintyg af följande lydelse: Ronneby brunn den 19.6.1905. Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr Leg. läkare. Företogs val af fyra ledamöter för att jämte talmannen tillsätta kammarens kansli och vaktbetjäning; och befunnos, efter valförrättningens slut, därtill hafva blifvit utsedde: herr Anderson, F. A., med . . . . 98 röster; Herr talmannen yttrade, att kammarens ledamöter behagade efter denna dags sammanträde på rikssalen åter infinna sig till fortsatta förhandlingar i kammarens samlingssal. Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo kl. 11,45 f. m. till slottskapellet, där riksdagspredikan hölls af pastor primarius J. F. Håhl. Efter gudstjänstens slut begaf kammaren sig till rikssalen, där äfven Andra Kammaren infann sig. Hans Maj:t Konungen öppnade riksdagen med det i protokollsbihanget införda tal. Därefter framträdde herr talmannen och yttrade: Allernådigsgte Konung! Eders Maj:t!Under uttalande af Första Kammarens lifliga önskan att bidraga till en för vårt land betryggande lösning af den i vårt nationella lif djupt ingripande fråga, som föranledt sammankallandet af den urtima Riksdagen, anhåller kammaren att för Eders Majestät få gifva uttryck af sin djupa vördnad, varma tillgifvenhet och obrottsliga trohet. Snart hälsar Eders Majestät den äldste sonsonen och den brud, han hemför, välkomna till Sverige, och Första Kammaren vill med anledning däraf uttala en innerlig önskan öin lycka och välgång för det unga Fursteparet äfvensom sin förvissning, att Eders Majestät skall i deras lycka finna en ljuspunkt under mörka dagar. Under uttalande häraf anhåller Första Kammaren att i Eders Majestäts nåd och ynnest få vara innesluten. Sedan Andra Kammarens talman därpå i denna kammares namn framfört dess undersåtliga vördnad för Hans Maj:t Konungen, fingo talmännen hvardera af herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet Berger mottaga en kungl. proposition och en kungl. skrifvelse, hvarefter ceremonien å rikssalen afslutades och Första Kammaren åter begaf sig till sin samlingssal. Vid föredragning af Kungl. Maj:ts på rikssalen aflämmnade nådiga proposition och skrifvelse blefvo dessa på begäran bordlagda. Herr Jag hemställer, att kammaren för sin del måtte besluta, att vid innevarande riksdag skola tillsättas ett konstitutionsutskott och ett särskildt utskott, det senare bestående af 24 ledamöter, 12 från hvardera kammaren, och afsedt för behandling af den nu till Riksdagen aflämnade kungl. propositionen jämte de i sammanhang med denna proposition stående öfriga framställningar, som kunna komma att under riksdagens lopp göras af Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner, äfvensom att det särskilda utskottet måtte bemyndigas att i fråga om riksdagskostnadernas gäldande vidtaga de åtgärder, som vid lagtima riksdag tillkomma statsutskottet. Vidare tillåter jag mig föreslå, att Första Kammaren ville besluta, att, därest kamrarne enas om tillsättande af ett konstitutionsutskott, välja 8 suppleanter för sina ledamöter i konstitutionsutskottet och, ifall kamrarne enas om tillsättande af ett särskildt utskott, utse likaledes 8 suppleanter för kammarens ledamöter i detta utskott. Hvad herr vice talmannen sålunda hemställt och föreslagit bifölls; och skulle jämlikt § 37 mom.1 riksdagsordningen Andra Kammaren inbjudas att förena sig med Första Kammaren i hvad denna för sin del beslutit om tillsättande af ett konstitutionsutskott och ett särskildt utskott. Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse med Andra Kammarens talman, finge föreslå, det Första Kammaren ville besluta att vid det sammanträde, som komme att hållas nästa fredag, företaga val af tre ledamöter för att deltaga i talmansöfverläggningarna och två ledamöter för att hafva inseende öfver Riksdagens kansli. Detta förslag antogs. Justerades två protokollsutdrag for detta sammanträde, hvarefter kammaren åtskildes kl. 2,05 e. m. In fidem RIKSDAGENS PROTOKOLL.1905. Första Kammaren. N:o 2.Fredagen den 23 juni.Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m. Herr Herr talmannen yttrade, att han och de ledamöter, som fått i uppdrag att jämte honom tillsätta kammarens kansli och vaktbetjäning, ansett, dels att i kansliet borde tills vidare anställas två förste notarier, sju notarier med skyldighet att vara underkastade den förändring i tjänstgöring, som kunde föranledas däraf, att en af notarierna enligt sekreterarens bestämmande, skulle biträda ej mindre vid förande och uppsättande af kammarens protokoll än äfven med kanslistgöromål, vidare en förste kanslist, en registrator, tillika kanslist, och tre kanslister, äfvensom att framdeles, om och i den mån sådant funnes för göromålens behöriga gång erforderligt, där borde anställas ytterligare fyra notarier och två kanslister, dels ock att för kammarens betjänande behöfdes en förste vaktmästare och tolf vaktmästare; och hemställde herr talmannen, huruvida kammaren godkände denna åsikt. Härtill svarades ja. Därefter tillkännagafs, att i kammarens kansli antagits såsom notarier: amanuensen i kungl. landtforsvarsdertementet friherre O. T. Hermelin; sekreteraren i kungl. arméförvaltningen A. Göransson, revisorn i kungl. statskontoret K. Norén och vice auditören E. A. Beskow; kanslister: registratorn i kungl. postsparbanksstyrelsen B. Henning och kassören i kungl. kommerskollegium G. E. von der Burg; äfvensom att hos kammaren blifvit anställde såsom förste vaktmästare: W. Willberg; vaktmästare: C. A. Andersson, J. E. Sjöberg, C. A. Lindqvist, C. B. Falk, K. Lundberg, G. A. Söderqvist, G. J. Karlsson, A. G. Pehrson, E. Rönnbom, C. G. Collin, K. L. Zöll och C. O. Eriksson.
Företogs val af tre ledamöter för att deltaga i talmansöfverläggningarna; och befunnos, efter valets slut, därtill hafva blifvit utsedde: herr Gilljam. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . med 93 röster, Företogs val af två ledamöter för att hafva inseende öfver Riksdagens kansli; och befunnos, efter valets slut, därtill hafva blifvit utsedde: herr Berg, Gustaf Axel, . . . . . . . . . . . . . .med 67 röster,herr Anderson, F. A., . . . . . . . . . . . . . . . med 66 röster, Föredrogs och lades till handlingarna Kungl. Maj:ts den 21 i denna månad å rikssalen aflämnade nådiga skrifvelse till Riksdagen om förordnande af en statsrådsledamot att under innevarande riksdag utöfva den befattning med riksdagsärenden, som enligt § 46 i riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet; och skulle underrättelse om denna nådiga skrifvelses innehåll genom utdrag af protokollet meddelas vederbörande utskott samt de ledamöter, som hafva inseende öfver Riksdagens kansli. Herr talmannen yttrade, att, sedan numera underrättelse från Andra Kammaren ingått, att densamma fattat beslut i öfverensstämmelse med Första Kammarens inbjudningar i fråga om tillsättande af ett konstitutionsutskott och ett särskildt utskott, han, efter samråd med herr talmannen i Andra Kammaren, finge före Detta förslag antogs. Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren åtskildes kl. 11,31 f. m. In fidem Tom side RIKSDAGENS PROTOKOLL.1905. Första Kammaren. N:o 3.Tisdagen den 27 juni.Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m. Herr Justerades protokollet för den 20 i denna månad. Upplästes följande till kammaren inkomna handling: Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet den 23 juni 1905. Fullmakt hade inkommit, utvisande, att vid riksdagsmannaval, som den 22 juni 1905 förrättats af stadsfullmäktige i Stockholms stad, lektorn Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför statsrådet och chefen for kungl. justitiedepartementet samt vidare af vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, förekom mot fullmakten icke någon anmärkning; och skulle öfver hvad sålunda förekommit protokoll meddelas Första Kammaren, hvarjämte fullmakten skulle till kammaren öfverlämnas. In fidem Det upplästa protokollet lades till handlingarna. Företogs val af tio ledamöter i konstitutionsutskottet; och befunnos, efter valets slut, därtill hafva blifvit utsedde: Side 15friherre Almströmer . . . . . . . . . . . . . . . . . .med 120 röster, Företogs val af tolf ledamöter i Riksdagens särskilda utskott för behandling av Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena m. m.; och befunnos, efter valets slut, därtil hafva blivit utsedde: herr Cavalli . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . med 116 röster, Företogs val af åtta supplementer i konstotitionsutskottet; och befunnos, efter valets slut, därtil hafva blifvit utsedde: herr Hedenstierna . . . . . . . . . . . . . . . . . . .med 95 röster, sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit, genom särskilda lottningar bestämd. Företogs val af åtta suppleanter i särskilda utskottet; och befunnos, efter" valets slut, därtill hafva blifvit utsedde: herr Östberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .med 107 röster, Föredrogs å nyo Kungl. Maj:ts den 21 innevarande månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen angående de unionella förhållandena. Herr Här i denna proposition föreligger epilogen till ett sorgespel, hvars närmaste föregående akter heta flagglagen och kommunikén - ett sorgespel, där man ser å ena sidan de norska revolutionsmännen, då de trampa edsvurna lagar under fötterna, uppträda målmedvetna och samlade, men å andra sidan de svenska rådgifvarne, då de skola försvara Sveriges rätt och Sveriges ära och gifva råd åt vår så djupt, så grymt förorättade, ädle Konung, visa sig försagda och undfallande. Här föreligger ett aktstycke, uti hvilket Konungens rådgifvare finna tillfället lämpligt och väl valdt att såsom utgångspunkt för sin framställning framhålla, hurusom de finna det Här föreligger ett förslag till kapitulationsakt, hvaruti Konungens rådgifvare inför sin af det norska Stortinget förrädiskt besvikne Konung till och med framhålla, att uti det aktstycke, som skulle framläggas inför Sveriges Riksdag och inför hela Sveriges folk, de finna det Här föreligger en ren kapitulation, där man så hastigt vill skynda till slutmålet, unionens skyndsamma, upplösning, att Konungens rådgifvare uttryckligen säga att Här föreligger ett rådslag, där Konungens rådgifvare väl uttala, att en upplösning af unionen kräfver afveckfing af många nu bestående förhållanden mellan de båda länderna, att uppgörelse kräfves på många områden, samt att frågor, som behöfva ordnas, icke böra hållas öppna, men där, allt detta oaktadt, icke funnits erforderligt att på något vidare sätt, i den allra ringaste mån utveckla hvad Riksdagen bör veta för att bedöma alla dessa förhållanden och frågor, hvarom Riksdagen nu själf får skaffa sig upplysning. Herr talman! Det enda Riksdagen anses böra få veta är, att Riksdagen skall utan vidare uppdraga åt regeringen att med Stortinget ingå förhandlingar och träffa en villkorlig uppgörelse. Herr talman! Jag tillåter mig att ställa det spörsmålet: Kan man utan ogillande mottaga allt detta? Jag tror det icke. Endast Norge och socialdemokraterna är det, som jubla. Sedan jag sagt detta, skall jag tillåta mig att uppdraga några få konturer, huru efter mitt ringa förmenande unionsförhållandena borde ordnas. Jag har sammanfattat detta i tre punkter för att icke behöfva göra några längre motiveringar: 1. Inga maktmedel böra tillgripas, för att upprätthålla en union, som visat sig icke kunna motsvara sitt ändamål och som, äfven om, den skulle varda i det yttre återställd, dock väl aldrig hädanefter skulle uppbäras af något förtroende från svensk sida. Emellertid måste Sverige hålla sig fullt beredt och rustadt att på ett värdigt sätt afveckla unionen och försvara sig mot vidare öfvergrepp och öfverfall från Norge. 2. Riksdagen förklarar sig icke, kunna godkänna ett revolutionärt sönderbrytande af unionen och sålunda icke heller erkänna Norge såsom suverän stat. Riksdagen vill emellertid icke ställa sig afvisande emot en upplösning af unionen, om Sveriges berättigade intressen därvid tillgodoses. 3. I sådant syfte bör Riksdagen bestämma villkoren för upplösningen. Dessa villkor böra icke uppställas extrema (sålunda intet tal om landafträdelse), utan omfatta endast hvad som betingas af befogade viktiga rättsanspråk och nödiga säkerhetshänsyn. Förslaget till uppgörelse, hvilket i sista hand pröfvas af Riksdagen, bör upprättas af en regering, som icke allenast består af skickliga fackministrar, utan till hvars statsmannamässiga ledning Riksdagen kan hafva fullt förtroende. Finnes icke en sådan ledning, nödgas Riksdagen inom grundlagsbestämda råmärken mera direkt ingripa i frågans behandling. Till sist några ord om ett spörsmål, som höres i dessa, dagar. En och annan orolig och räddhågad säger: vi måste skynda med upplösningen af unionen, eljest blifva vi förekomna af andra makter, som erkänna Norge såsom suverän stat. Jag tror icke för min del på sådant tal. Så länge vår af hela den civiliserade Herr talman! Jag anhåller, att detta mitt yttrande får åtfölja den kungliga propositionen till utskottet. Herr Det har sagts bland oss, att detta icke är en känslofråga, att vi icke få se den så, att vi framhålla våra egna känslor eller frammana andras. Men, mina herrar, hvad är fosterlandskärleken annat än en känsla? Det är den finaste, den renaste af alla känslor. Den är att jämföra med moderskärleken, därför att den ingenting begär, utan blott gifver. Älska vi fosterlandet mindre därför, att det är hårdt mot oss, att den torfva, på hvilken vi bo, är karg? Nej, vi älska det lika mycket ändå. Och i denna fråga synes mig fosterlandskärleken vara det enda, som vi hafva att fästa oss vid. Det är en känsla, men, mina herrar, det säges, och det har blifvit sagdt bland oss, att det är förståndet vi skola följa. Ja, mina herrar, där på bordet ligger ett statsdokument, där en enhet, målmedveten, fosterländsk, har talat till oss. Jag förstår icke, och jag tror icke heller, att det finnes någon annan, som kan förstå, hvad där menas i de många sidorna. Men mellan raderna läser jag någonting. Där står med tydliga ord skrifvit, att om denna enhet skulle hafva kunnat tillvarataga fosterlandets ära och intressen, hade den haft behof af - mina läppar nästan tveka, vägra nästan att uttala de nesliga orden, och dock häfva, de blifvit sagda, där och af eftersägare -
Men hvad är det då vi behöfva? Hvad är det då vi begära ? Jo, vi behöfva en man, vi behöfva män, och sådana har säkert Sverige många. Men de männen, om de skola kunna komma fram, behöfva ju stöd de också. De kunna icke stå på bara vankelmod. Det har talals om att Sveriges ära blifvit kränkt, och bakom Konungen ställa all Sveriges makt och kraft och vilja. Ty endast när vi det gjort, blir det möjligt att häfda vår ära och våra intressen. Ära och intressen! Hvarför begagna två ord? Finnes det ära utan intressen, och finnes det intressen utan ära? Nej, mina herrar, det är synonyma begrepp. Den, som vill häfda vår ära, den får tillvarataga våra intressen. Det är det enda sätt, på hvilket vår ära kan värnas. Och när vi satt bakom Konungen all Sveriges makt och kraft och vilja, då hafva vi gjort hvad som behöfves.
Man talar om krig. Hvem vill ha krig ? Icke finnes här en enda svensk man, som önskar krig. Hvad är detta för ett fåvitskt tal, hvad är det för en kriminell dårskap! Hvem vill krig? Helt säkert ingen. Men, mina herrar, Och sedan - - ja, sedan skall det rådslås, och ur de rådslagen kall komma förslag till de åtgärder, som erfordras, sedan utskottet rådplägat med regeringen och de samarbetat samt fått tid på sig att komma fram med förslag om hvad som bör göras. Då kan det vara på tiden att börja tala om hvilka åtgärder böra vidtagas. Detta är unionsprogrammet för det närvarande. Det öfriga måste komma sedan, först mannen och männen kring endast Sveriges intressen. De män, som skrifvit det papperet där, de må behålla all den berömmelse och all den tacksamhet de inhöstat på andra sidan Kölen genom sin kommuniké och denna statshandling. Och där är, mina herrar, enligt min uppfattning, unionsprogrammet för ögonblicket. En man, män, som kunna taga ledningen och åstadkomma ett intimt samband mellan utskottet och regeringen, däraf skola komma goda och framför allt svenska rådslag. Det är för tidigt att nu tala om hvart de rådslagen skola leda. Det veta vi icke. De rådslagen kunna möjligen behöfva omfatta allting, som kan hända, alla lösningar förenliga med svenska intressen och dessa kunna vara mångahanda. Jag skulle kunna framlägga för eder, mina herrar, en hel arsenal af dylika program. Det kan finnas lätta och svåra, stora och små och af alla möjliga arter kunna de vara, dessa lösningar. Men ett kan man fordra af dem alla, och det är, att de skola vara svenska.
Det har talats om utlandet, men hvad har väl utlandet för närvarande med denna fråga att skaffa! Intet, alls intet. Men. den dagen skulle kunna komma, då helt visst utlandet finge med frågan att skaffa, och det blir den dagen, då det får bära någon del af olägenheterna. Mina herrar, vid ett föregående tillfälle lofvade jag att icke i dag skräda orden - jag har icke hållit mitt löfte och det har, berott på min vördnad för fosterlandet, för grundlagen, för Konungen och för herr talmannen, på aktningen för eder, mina herrar, och det folk, som har hört mig och som hör mig, för dem här inne och utanför och de andra folk, som kanske höra hvad här säges - men ej på aktningen för mig själf. Ty huru skall väl en svensk man i dessa dagar hafva aktning för sig själf, innan han fått uttala sitt hjärtas mening, och här står en förtviflad svensk, som har svårt att bära den nesa, som tillskyndats honom. Då jag gick hit till denna plats, hörde jag mina vänner, de få jag kanske har, säga till mig: Akta dig för talmannens klubba, akta dig för ätt blifva utvisad af vaktmästarne! Du är ej mannen, som skall störta ministären. Det skall inte gå till på det viset, att man här talar rent ut - det passar icke här. Nej, det skall försiggå i det stilla, tysta, i tysthet skall man gå ikring och hviska till hvarandra och på den vägen skall man nå sitt mål. En fjärde, och det var nog en verkliga vän, ty han har ofta sagt mig rätt beska sanningar, undrade, huru vi kunde hafva samma valmän. Hvad kommer mig nu allt detta vid! Jag sade, att jag var en olycklig svensk, en förtviflad svensk. Veten I, mina herrar, hvad en utlänning sade mig för en tid sedan? Han sade: "de quelle fange êtes-vous donc faits dans ce pays-là?" Öfversättningen, mina herrar, må ni själfva göra. Om jag hade sagt det till den främmande mannen, skulle han slagit ned mig, och han hade gjort rätt däri. Men hvad kunde Igår mötte jag på Stockholms gator en gammal kamrat, som jag icke sett på många år. Han omfamnade mig under tårar och utbrast: "Jag tackar Gud att jag icke äger någon hustru, och hvarje dag lofvar jag Gud att jag icke har några barn, inför hvilka jag skulle behöfva skämmas!" Har jag icke läst i mina egna barns ögon den undrande frågan: "Fader, hvarför gör du ingenting, hvarför säger du ingenting, du, som fått rätten att tala? Skola vi då underkasta oss den dom, den smälek och nesa, som du utan att säga ett ord låtit komma öfver oss. Är detta det arf vi få taga efter dig?" Herr talman, jag måste sluta. Jag har i mitt yttrande i dag utan att citera användt en del uttryck, hvilka förut blifvit fällda. Jag gör det ännu en gång, i det jag säger: Här står jag och kan icke annat. Herr Vårt fädernesland befinner sig under en svår och kanske för hela dess framtid ödesdiger kris. Den revolution, som Norges statsråd och Storting dristat sig utföra mot sin Konung och sitt broderland med brytande af besvurna lagars helgd, därföre att Konungen icke velat och icke kunnat bryta sin till Norges land afgifna ed att regera och styra detta land i öfverensstämmelse med dess konstitution och lag, saknar hvarje sken af berättigande. Genom unionens våldsamma brytande och afsättandet af Synpunkten för 1813 års män var den, att Sveriges framtida säkerhet likasom freden på den Skandinaviska halfön kräfde en sammanslutning mellan de båda närbesläktade folkstammarna på Om de stora fördelarna af den nuvarande sammanslutningen inom vårt lands naturliga gränser af de från Danmark och Norge tidigare afsöndrade provinserna Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen äro ostridiga och så högt uppskattade, att dessa provinsers innevånare med stolthet bära vårt svenska namn, böra vi äfven kunna inse, att skäl förefinnes att utsträcka sammanslutningen än längre. Naturen har själf sammanfogat de båda länderna Sverige och Norge. Huru är det möjligt, kan man med skäl fråga sig, att af de tvenne folk, som äro af samma stam, talande samma tungolnål, bekännande samma religion och i fråga om kultur och samhällsskick Det måste åligga Norge att inför världen afgifva svar härpå. Är den nuvarande unionen för norrmännen osympatisk, är detta sannerligen icke Sveriges fel. Sverige har hittills troget och utan inskränkning hållit de aftalade unionsbestämmelserna. Det vanärade och oförlåtliga brytande af sitt hedersord, hvartill norska undersåtar gjort sig skyldiga, måste därför framstå i den mörkaste dager. Det är Sveriges godtrogenhet, ärlighet och undfallenhet, som nu beredt oss svenskär bekymmer. I Kielfreden bestämdes bland annat, att Norge skulle till Sverige afträdas, hvilken afträdelse var genom traktater med stormakterna betingad. Skandinaviens enhet torde således få anses vara härmed afgjord äfvensom af det öfriga Europa erkänd hafva en stor betydelse. Om Sverige oryggligen fasthållit vid Kielfredens, bestämmelser, så hade alla norrmän i denna stund utan tvifvel varit lika goda svenska patrioter som befolkningen i de förut norska provinserna Bohuslän och Jämtland. Af anledningar, hvilka ej här behöfva förklaras, utbyttes emellertid dessa för Skandinavien så viktiga bestämmelser mot 1814 års unionskontrakt, för hvillren blindhet vi oafbrutet fått lida. Att nu släppa denna union, som norrmännen med våld och på ett skymfligt sätt sökt bryta i stället för att lojalt starkare tillknyta, skulle utan tvifvel vara ett ännu större och farligare misstag, hvilket omtanken för vårt fäderneslands framtid och ära måste förbjuda oss. Vår egen säkerhet tvingar oss att nu hellre svida för framtida lugn än att köpa stundens ro för våra efterkommandes ständiga oro. Alldeles tydligt är, att Skandinaviens kraft ligger i de båda ländernas En sådan auktoritets som grefve A. F. Skjöldebrand yttrande i sina memoarer må här anföras: ..... "Nu däremot är föreningen så osammanhängande, Norges konstitution så anarkisk, folkets representanters uppförande så otacksamt för alla de välgäriningar, hvarmed det öfverhopats af Konungen, och alla de bevis af välvilja, det åtnjutit af svenska nationen, med ett ord så fientligt och hatfullt, att landet förr eller senare måste ånyo eröfras. Annars vore det nyttigare för Sverige, att detta land ej funnes och att oceanen vore vår gräns." Att Norge för sitt eget försvar är i allra högsta grad beroende af Sveriges hjälp, torde vara uppenbart, ehuru norrmännen under sitt nu upphetsade sinnestillstånd icke synas uppfatta vidden och betydelsen af den Skandinaviska halföns gemensamma försvar. Härtill kommer, att de båda folken böra befrämja hvarandras ekonomiska utveckling genom fritt utbyte på ett vidgadt handelsområde, hvarjämte en sammanslutning ju äfven medför stora besparingar, under det att en skilsmässa måste förorsaka ökade utgifter, högre skatter, ökad värnplikt m. m. En skilsmässa mellan de båda skandinaviska folkstammarna leder med säkerhet till bådas olycka. Sverige Kräfver Sveriges och Norges framtid sålunda uppenbarligen Skandinaviens enhet, så kräfver Sveriges nationalära icke mindre ett det kraftigaste motstånd mot det ohemula norska revolutionära våldet, för så vidt icke hvarje begrepp om nationell ära skall dö ut i vårt land. Om norrmännen från början taktfullt vändt sig till Sverige med framläggande af ett förslag till bättre ordnande af de unionella angelägenheterna och detta förslag varit lika Skilsmässa i godo från lagbrytare och upprorsmän med bibehållande af ömsesidig aktning och oförminskadt förtroende är naturligtvis icke möjlig. Ringa, om ens någon sannolikhet föreligger således, att efter en dylik skilsmässa ett godt förhållande skulle kunna inträda mellan tvenne folk, hvaraf det ena under unionstiden endast sökt och gifvit anledning till strid. Sveriges nationella ära och värdighet kräfva oafvisligen att på fullaste allvar och med kraft nu sätta en bestämd gräns för våra hittills, som vi nu se, ändamålslösa undfallanden, om vi icke vilja inför världen framstå som en nation, den där förlorat förmågan och viljan att häfda sin rätt och sitt nationella anseende. Som vida bekant är, har Norge dessutom vid flera tillfällen förrådt sin afsikt att utanför sitt land söka stöd i sina fientliga planer mot Sverige. Må det nu söka efter detta stöd. Norges brott mot Att hvarje tanke på ett försvarsförhund måste förfalla, torde vara uppenbart, ty då Norge redan svikit sin ed till sin Konung och sitt hedersord till Sverige, hvad kunna vi väl då vänta i fråga om en så godtycklig öfverenskommelse, som när som helst kan brytas? Då Norge med sitt politiska lättsinne och totala brist på rättskänsla alltså kommer att för oss blifva en farlig granne, äfven om vi skulle afstå från alla förbindelser med detta land, så tvingas vi att taga fasta på detta tillfälle, I denna stora sak finnes äfven en sida, som måhända är mindre beaktad, men som icke desto mindre förtjänar uppmärksamhet. Den är hvad Sverige uppoffrat och hvad Norge vunnit på unionen. Någon detaljerad redogörelse härför erfordras icke, då denna kammares ledamöter utan tvifvel väl känna dessa förhållanden. Jag vill blott erinra om att Sverige afstod Pommern och Rügen för åstadkommande af föreningen med Norge, ett medgifvande, som då ovedersägligen innebar en stor uppoffring, i det att Sverige för dessa provinser eljest kunnat köpa sig andra fördelar. Jag vill blott erinra om att Sveriges deltagande i kriget mot Napoleon var villkoret för en förening mellan den Skandinavska halföns båda länder, för hvars realiserande Sverige nödgades underkasta sig ytterligare tvenne krig, och att Sverige så Den nytta, som Norge i sin helhet haft af föreningen med Sverige, är sålunda helt enkelt oberäkneligt stor. Ett oafbrutet fredslugn med undvikande af tvenne dansk-tyska krig, i hvilka Norge eljest ofelbart måst deltaga, om det skulle varit förenadt med Danmark, samt i öfrigt det stora, allt öfverväldigande faktum, att Norge genom föreningen med Sverige blef en själfständig stat, torde för Norges hela utveckling äga ett värde, som ej kan förringas genom den norska otacksamheten. Från svensk sida måste det vara en omöjlighet att nu lugnt åse, huru alla våra kännbara och långvariga uppoffringar för uppnående af vårt slutmål göras illusoriska, därigenom att man på det mest hänsynslösa sätt rycker oss uppoffringarnas resultat ur händerna. Skulle det verkligen vara möjligt, att vi utan vidare låta oss skymfligen stötas bort från en säkerhetsställning, som vi med dessa uppoffringar förvärfvat, då tviflar jag på att vi längre förtjäna att kallas svenskar. Det tillfälle, som vid denna nu sammanträdande urtima riksdag af Sveriges och Norges Konung lämnats oss för besluts fattande i denna för vårt land så ödesdigra fråga, skall, rätt begagnadt, säkert komma att skrifva ännu ett blad om svenskmannaära och trohet mot konung och fädernesland i vår ärorika historia. Må så ske, men må vi härvid noga akta oss för halfva mått och steg, som alltid medföra olycka, utan i stället med kraft och mod gå fram på den Det har i flera fall, som kunna jämföras med de skandinaviska förhållandena, visat sig, att För vinnande af detta stora nationella mål har riksdagen enligt mitt förmenande att nu helst ena sig om och uttala sig för: 1:o) att de utländska makterna delgifves ett bestämdt instämmande från Riksdagens sida i Konungens protest mot norrmännens revolutionära handlingar, likasom en protest mot att Norge erkännes såsom suverän stat, därvid åberopande Kielfredens bestämmelser; 2:o) att, då det af H. K. H. Kronprinsen-Regentens uttalade, af Riksdagen gillade förslag att på fullständig likställighets grund återupptaga förhandlingarna i unionsfrågan af Norge afvisats med revolution, till den norska revolutionens ledare eller den sig s. k. regeringen ofverlämna ett riksdagsbeslut, att Sverige och Norge, hädanefter som hittills skola vara förenade i ett för den Skandinaviska halföns säkerhet och lugn nödvändigt, oupplösligt förbund, nu under namn af Konungariket 3:o) att kraftiga förberedelser vidtagas för att i händelse af behof hastigast möjligt kunna sätta vårt försvarsväsende i mobiliseringstillstånd samt att ett lån om 100 millioner kronor upptages. Skulle Norge afvisa äfven detta Sveriges yttersta beslut, tillkommer det regeringen att, stödd af den svenska Riksdagen, med de maktmedel, som stå till buds, värna vårt fosterlands intressen och nationella ära. Herr Men allt tal om att man borde med uppmärksamhet följa, den nya norska aktionslinjen, stämplades i Norges och i Sveriges vänsterpress såsom storsvenskars tal, och vi, som på den tiden följde herrar Alins och Reuterswärds ledning, kallades för kriminaldårar. Ack, Gud gifve, att det hade funnits flera storsvenskar och flera kriminaldårar än vi: Hade det funnits en stark riksdagsmajoritet, som bestämt förklarat sig villig att med de medel, som stode vårt land till buds, stödja unionskonungen och värna Sveriges rätt, så skulle vi icke i denna stund stå, där vi nu stå. Vi skulle då icke fått bevittna sådant, som nu tilldragit sig, vi skulle icke behöft lida förödmjukelsen af att se besvurna grundlagar kränkta, föreningskontrakten utan vårt hörande brutna, vår Konung störtad från sin norska tron och vårt land föremål för främmande staters medömkan. Alla torde vi för öfrigt hafva felat. Denna kammare hade kunnat uttala sig ännu tydligare än den gjort, Andra Kammaren hade tidigare kunnat utträda ur en passivitet, som visst icke varit uttrycket för politisk klokhet, och Konungens rådgifvare hade bort från sina bänkar i kamrarna öppet och klart framhålla för Sveriges folk, hvilka faror hotade unionen, i stället för att beständigt mana till moderation och ställa sig själfva i den skefva ställning att nödgas gång efter annan försvara eftergifter, såsom de bekanta i flaggfrågan och den olycksaliga kommunikén. Äfven pressen har mycken skuld i hvad som nu timat. Den har indirekt understöda separationsrörelsen i Norge genom att ideligen upprepa, att hvad man än gjorde i detta land, så skulle Sverige under inga förhållanden använda väpnad makt. Och nationen i sin helhet! Ja, den har sofvit den rättfärdiges sömn i tron på sin regerings framsynthet och politiska klokhet, tills nu omsider stormklockorna på andra sidan Kölen uppväckt den och kommit den att inse, att dess slummer varit för lång. Kungl. Maj:ts proposition har icke tillfredsställt landet. Dess innehåll har varit en missräkning för många, ja, den har varit som, när de fingo underrättelse om revolutionens utbrott, närde den förhoppningen, att Kungl. Maj:t skulle låta utfärda befallning om gränsspärrningar, om upprorslagens uppläsande, om kreditivens lyftande, om mobilisering af armén och flottan och i samband därmed om Riksdagens inkallande. En mobiliseringsorder då genast skulle hafva klarat situationen, och vi skulle nu veta, hvar vi stå. Här i denna kammare hade väl näppeligen funnits en enda man, som velat desavouera sin Konung, och jag är öfvertygad om, att den svenska nationen i sin helhet skulle varit beredd att underkasta sig alla offer för att värna hvad som nu under dessa riksdagsförhandlingar befinnes vara nationens intressen och nationens rätt. Men regeringen utfärdade icke en sådan befallning, utan hon har i stället framlagt den här föreliggande kungl. propositionen och har överlämnat till Riksdagen att taga ledningen. Det gamla allbekanta romerska budet Men hvad skall Riksdagen göra under dessa svåra förhållanden? Skall Riksdagen för sin del förorda en fullständig underkastelse under de norska fordringarna, eller, med andra ord, skall Riksdagen förorda, att detta Sverige med sina 5 millioner människor, med sina starkare resurser både i militäriskt och finansiellt afseende, med rätten, legitimiteten, de internationella traktaterna och medvetandet om att obrottsligt hafva hållit sina unionella förbindelser på sin sida skall öfverlämna åt det revolutionära Norge med dess 2 millioner människor, med dess svagare militära och finansiella resurser, isolerade, som det i denna stund står inom det europeiska statssystemet, att ensamt ordna de förhållanden, som för framtiden skola vara bestämmande för de båda skandinaviska rikena? Nej, det kan Riksdagen icke, ty det vore en skam och en vanära för Sveriges folk, och ingen lär väl inom denna kammare kunna förorda någonting sådant utan att känna blygsel uti sitt sinne. Nå, skall Riksdagen då betrakta revolutionen i Norge som ett uppror, som den i verkligheten är, emot den union, som vi förpliktat oss att upprätthålla och försvara? Ja, om det vore så, att svenskarna hade samma uppfattning som andra folk om betydelsen af nationalitetsidén, som dock varit de sista hundra årens största politiska fråga, då förefunnes ingen tvekan. Men Sveriges och Norges folk hafva icke förstått att begagna de nittio år, som en nådig försyn gifvit dem, till att af unionen göra någonting annat än hvad Geijer yttrade om Kalmarunionen: en tanke. Det svenska folket har ock blifvit så utledset vid den till följd af de sistförflutna årtiondenas ständiga ord- och pappersstrider, att det i denna stund icke i densamma finner någonting af värde. Vårt folk har under de många fredsåren blifvit ett fredsälskande folk, men så fredsälskande är det dock icke, att det vill i allo tillämpa den allbekanta gamla Manchestersatsen "laissez aller", "laissez faire", som eljest, nu gäller på så många områden i vårt land, äfven med afseende å unionsfrågan i hennes nuvarande läge Det måste känna den djupaste harm öfver hvad som skett, när det till exempel finner, att, då den svenska Riksdagen voterade millioner för uppförande af fästningsverk, hvilka åsyftade att skydda båda de skandinaviska rikenas osäkra flankställning i norr, Norges Storting voterade sina millioner för fästningar vid den värmländska gränsen såsom replipunkter vid tillämnade unionsstrider. Det måste lida af förödmjukelsen att se, huru, då Sveriges Konung och Riksdag, med fullt bortseende från den öfverlägsna ställning, som dock Kielerfreden och unionskontrakten gifvit Sverige, bjuda Norge handen till en fullständig uppgörelse på likställighetens grund, Norges regering och Storting svara med att störta var Konung från den norska tronen och trampa unionskontrakten under fötterna. Vårt folk vill freden, men det vill icke freden för hvarje pris som helst. Det vill en uppgörelse, men det vill icke en uppgörelse, som ytterligare kränker dess ära. Det kan efter mitt förmenande icke ske på annat sätt än att den uppgörelse, som under en eller annan form förr eller senare måste komma till stånd och om hvilken det tillkommer Norge och icke Sverige att anhålla, föregås af militära, rustningar på vår sida, därvid vi blott följa det af norrmännen oss gifna föredömet, så att det från första stund blir klart för hvarje norsk och hvarje svensk man och äfven för de utländska Det har gifvits kapitulationer, herr grefve och talman, som visat sig vara nödvändiga och berättigade, men det har äfven funnits vanhederliga kapitulationer. Vår historia pekar med ett varnande finger på en af det senare slaget. Ännu den dag som i dag är kommer månget svenskt hjärta i brand, då man nämner ordet Sveaborgs kapitulation. Sveriges ära tål icke vid ett nytt Sveaborg. Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till nu pågående sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen. Herr Kungl. Maj:t nekade sin sanktion på de norska fordringarna om konsulerna. Han möttes af det lifligaste bifall från hela svenska folket, ett från hjärtat gående bifall, ovationer från alla håll. Och hvarför? Jo, därför att svenska folket kunde hysa tillit till sin Konung, därför att han uppträdde som en man för hela svenska folket. Därefter träffades svenska folket i sin Konungs person utaf en skymf, den nu skedda uppsägningen af unionen från Norges sida. Detta var en örfil, gifven åt det svenska folket. Huru reagerade regeringen däremot? Jo, detta är svaret, ett svar som mera liknar en konkursutredning, där det är Sveriges ära, som kan förloras mera än något annat. Sådan har regeringen varit, och nu kommer den och fordrar en fullmakt att handla i svenska folkets namn och träffa uppgörelse med ett upproriskt Storting. Ja, en uppgörelse må ske, men den skall från vår sida handläggas af män, för hvilka Konungen och folket hafva förtroende. Så länge denna regering är kvar, kan svenska folket icke hafva det lugn, som det behöfver, när det gäller att som en man sluta sig ikring sin Konung, stödd af rådgifvare, som alla önska se upp till. Hvad som här i första rummet behöfves är, att den regering, som vi önska skall komma, utger ett bestämmdt program. Därvid antager jag, att den första åtgärden skall vara en mobilisering, ty utan att det står makt bakom ordet, är det icke värdt att göra någonting, och den minsta fordran, som vi kunna komma med, exempelvis slopandet af de fästningar, som äro byggda mot Sverige, kommer då att mötas af hånskratt. Hafva vi där Hvad gäller det nu närmast för Sverige? Jo, det gäller säkerheten för vår västra, gräns, det gäller, att icke Sverige vid ett gifvit ögonblick kan tagas i flanken på bägge sidor på en gång. Därför är det, som jag vill sluta med att säga: Säkerhet för vår västra gräns och ingen kapitulation! Herr En sådan underkastelse utaf Konungen och det större, obesegrade landet har mig veterligen aldrig på jorden inträffat. Men ännu oförklarligare, smärtsammare och skymfligare ter sig detta förslag, när Konungen därigenom skulle tvingas alt frivilligt skynda till sina upproriska undersåtar för att erbjuda sin underkastelse under våldet och erkännandet af upproret, liksom för att belöna upprorsmännen för deras välförhållande och som segerpris till dem öfverlämna den eftertrådda norska suveränitetens gyllene krona. Jag är en gammal, grånad man, som någorlunda gjort upp min räkning med lifvet. Jag har ingen anledning att söka människopris och ännu mindre att hysa människofruktan, men jag måste medgifva, att mitt gamla blod kokar af grämelse öfver att en sådan skymf skall träffa mitt folk, och att jag skall behöfva blygas öfver att vara en svensk man. Vet icke det svenska statsrådet, att hundra tusenden och åter hundra tusenden svenska män gärna och gladt hafva offrat sina lif för att skydda den hotade eller kränkta kronan, ja, att de, efter det deras Konung fallit, kastat sig i döden för att ännu hinna eröfra en lagerkrans för att därmed pryda hans kallnade hjässa? Emellertid anför statsrådet för denna sorgliga och skymfliga underkastelse intet annat skäl, än att saken nu icke kan hjälpas och att unionen icke kan upprätthållas med mindre än att makt Ja, spådomskonsten i människors sinnen är en svår konst, stundom slår den in, stundom och kanske oftast gäckas den. Människan spår och Gud rår. De skäl, som statsrådet här anfört, kunna ju möjligen komma att visa sig riktiga, men sannolikt är det icke. Det finnes knappast någon union på jorden, som icke behöft, uppehållas, med maktmedel, liksom de flesta hafva skapats med maktmedel. De flesta hafva dock verkligen åstadkommit ökad fred och styrka samt ofta lycka. Två af jordens största länder hafva under det förflutna århundradet motat en upplösning eller ombildat sin union. De amerikanska sydstaternas uppror slogs ner och släcktes i strömmar af blod. Jag undrar, om någon kan säga, att detta våld icke har skapat en betydlig styrka och lycka, inom detta land? Sonderbundkriget emellan de schweiziska kantonerna slogs också ned med våld, och följden blef densamma. Tyska förbundet ändrades till Tyska riket med användande af maktmedel, och den österrikisk-ungerska unionen har på samma sätt upprätthållits. Endast Belgien och Holland gifva exempel på motsatsen, men äfven denna kan förklaras af förhållanden, som icke äro tillämpliga på oss. Till och med den svensk-norska unionen, som icke varit ett mönster i sitt slag, har i alla fall, trots att den bragtes till stånd med våld och trots det den uppehållits visserligen icke med vapen men dock vid åtskilliga tillfällen med hot af vapen, dock varit till lycka särskildt för Norge och särskildt innan den förfuskades utaf den svenska styrelsens oafbrutna, ensidiga eftergifter. Såvidt man kan döma, så är det, den svenska lojheten och beskedligheten samt okunnigheten om det norska, folkets lynne och karaktär, synnerligast hos svenska statsrådet alltsedan år 1844, som föranledt, att unionen lösts i många sinnen och att norska folket blifvit bortskämdt, så att detta efter tusenårigt slafveri lösgifna folk icke kunnat växa sig in i sin frihet. Det gifver nu till känna den frigifne trälens svårighet att styra sig själf med förstånd och gentlemannaseder och att ej falla för öfverskattningens och öfvermodets faror. Emellertid, de skäl, som här anförts för detta ofosterländska förslag om frivillig underkastelse under Norge, de vittna genom rent af sin torftighet, att det svenska statsrådet icke velat beröra de hufvudsynpunkter efter hvilka vi måste bedöma frågan, om unionen antingen skall bibehållas och omformas eller om vi skola låta den lösas, eller också har statsrådet icke känt till dessa hufvudkter. Men huru skall man kunna förklara ett sådant antagande som det senare. Det är ju alldeles omöjligt, att stats Ja, för att ej uppehålla kammaren vill jag återvända till hvad jag yttrade i afseende å unionens värde och dess mål. Detta värde är stort, det kan ju hvar och en fatta, som befunnit sig tillsammans med en kamrat i en öppen båt på ett stormigt haf. Håller man ej tillsammans med kamraten, så är man dödens. Eller om två män befinna sig på ett litet skär, uppkastade dit af hafvet. De kunna kanske rädda sig, om de hålla tillsammans, men de gå gifvet under, om de kämpa mot hvarandra. Det måste medgifvas, att unionen i och för sig själf, så dålig den än varit, är af den allra utomordentligaste betydelse för båda landen. Den är köpt af Sverige med stora offer, med hjälp af Europas stormakter, den har kostat oss tre krig, mycket blod och vår sista eröfring på, andra sidan Östersjön. Dess upprätthållande med vapenmakt innebär ett själfförsvar; ett försvar äfven för Norge lika mycket som för Sverige. Det är således en lifssak att upprätthålla den, och likväl skulle den få brytas just af detta Norge, förrädiskt, trolöst, i uppenbar afsikt att beröfva oss fördelen af unionen och t. o. m. med den kända planen - men kanske regeringen ej känner den - att eröfra svenska provinser, så att Sverige, såsom en föregående talare sade, skulle blifva ett objekt för sina grannars lystnad, ett delnings- och bytes-föremål mellan dessa på, så sätt, att norska hamnar skulle lämnas till Ryssland mot svenska provinser till Norge. Unionens upprätthållande Emellertid frågar man sig: hvad skola vi göra? Ja, huru skulle hvarje annat frihetsälskande folk göra i liknande läge? Jo, det skulle aldrig gifva efter för våldet. Det skulle söka att främst och framför allt upphäfva våldet och att återställa den brutna lydnaden för lag och konungamakt. Sedan detta skett är jag också villig att tillråda, att man sänder upprorsmännen ett ultimatum eller underhandlar, i första rummet huruvida man skall återställa unionen, göra om densamma, såsom en föregående talare sade, på bättre, mera betryggande villkor med en stark konungamakt och tvåkammarrepresentation och med säkrare och klarare detaljbestämmelser i afseende å rättigheter och skyldigheter, eller om man skall befria sig från förbindelsen med detta folk, men på villkor, som kunna ersätta Sverige dess förluster. Det må nu vara en framtida sak. Vi äro ännu icke där, men säkert är, att det skulle vara en dårskap, det skulle vara mer än ett fel, om man nu vare sig inläte sig i underhandling eller ånyo inginge förbindelse och kontrakt med ett folk, så trolöst och så opålitligt som vår norske broder har visat sig i upprorsmannens skepnad. Vi måste sätta makt bakom underhandlingens ord, likaväl som vi måste fordra garantier och starka garantier för åtagna förbindelsers uppfyllande. Någon annan säker garanti kan icke tänkas än besättande af land. Hvarför har nu icke regeringen, då vi nu stå inför detta, norrmännens tilltag, framlagt saken för oss i utredt skick, hvarför hafva vi ej fått upplysningar, hvarför hafva vi ej fått en blå bok om huru garantimakterna ställa sig till saken? Huru förhåller det sig med dessa gränsfästningar? Var det ej för hela unionen viktigt att, då vi, såsom här förut yttrats, hållit på att bygga Bodenfästningen för hela nordens försvar, men norrmännen hemligt och för Det kan ej vara obilligt att begära, att Sverige, hvars röst aldrig hörts eller beaktats i den unionella frågan och som aldrig lånat sig till ett förräderi, nu vid slutet, då vrakspillrorna af unionen skola räddas eller repareras, fordrar att få nya ledare och nya män, som kunna kalla folket tillsamman under de gamla svenska synpunkterna och fälttecknen. Innan detta sker, kan jag för min del ej annat än yrka afslag på alla förslag om underhandling och fullmakt in blanco för Kungl. Maj:t att ingå i underhandling med upprorsmännen, som nu folkrättsligt äro svenska undersåtar. Vi ha god tid på oss, och jag hoppas att utskottet skall vara af samma mening samt anhåller, att mitt yttrande må få åtfölja den kungl. propositionen till utskottet. Grefve Kungl. Maj:ts proposition afser, att underhandlingar skola föregå beslutet om unionens upplösning, hvilket fattas först sedan underhandlingarna förts till slut. Dessa förhandlingar komma emellertid att medföra en mycket stor tidsutdräkt. Under tiden hinna andra makter att erkänna Norge såsom en själfständig stat, och då måste Sverige ovillkorligen följa efter. Detta vore i själfva verket en mycket kännbar förödmjukelse för Sverige och skulle minska utsikten för Sverige att med kraft göra sig gällande i Norge. En sådan sakernas utveckling kan dock förebyggas därigenom, att Sverige följer en annan ordning med frågorna, och det Nu finnes det många - och bland dem några af de talare, som förut i dag uppträdt här - hvilka anse, att Sveriges kränkta nationella ära fordrar, att samtycke till unionens upplösning icke gifves annat än under vissa på förhand uppställda och af norrmännen obetingadt erkända villkor, och att mobilisering ofördröjligen bör verkställas för att gifva starkare eftertryck åt Sveriges bestämda vilja. Detta låter ju mycket antagligt, men månne det verkligen håller streck vid närmare pröfning? Först och främst är det att märka, att, om norrmännen uppträdt på ett sårande sätt, detta blifver ett fel å deras sida, men Sveriges ära kan ej blifva lidande därpå. Och är det vidare så alldeles säkert, att, om vi fordra ursäkter och uppställa en mängd fordringar med hot om våld, detta är värdigare än att erbjuda en försoningens hand? Är det ej i själfva verket mycket mer högsinnadt och mer värdigt vårt folk att säga: "Ni hafva på det djupaste kränkt oss, vi äro upprörda öfver eder brist på ärlighet och öppenhet, edra beskyllningar för lagbrott, som ni själfva begått, hafva djupt kränkt oss, men - lika godt - vi skola försöka att glömma och förlåta, och det är vår uppriktiga afsikt att hädanefter lefva i fred och vänskap med eder. Hvilketdera är mest värdigt? Hvilketdera är mest ägnadt att höja vår själfaktning och vårt anseende hos andra nationer ? Man behöfver knappast tveka om svaret. Det första är bitterhetens och hämdkänslans, det andra högsinthetens och försonlighetens språk. Från en annan sida sedt skulle en redan nu företagen mobilisering innebära betydliga vådor för riket. Det kan nämligen ej fördöljas, att en mobilisering mycket lätt leder till krig, om den ej t. o. m. kan anses liktydig med krig. Ty det är gifvet, att den andra parten däri måste se ett hot, som snarare komme att försvåra än att befrämja en slutlig fredlig lösning, och kriget kan då stå för dörren förr än man tror. Det bör emellertid vara oss angeläget att icke onödigtvis drifva landet in i de olyckor, som alltid åtfölja ett krig. Mobilisering bör således företagas först sedan det visat sig, att de framställda villkoren icke antagas. Sverige har rätt att fordra af sin representation, att den ej utan nödtvång skickar ut landets söner att blöda. Äfven en annan synpunkt förtjänar att här tagas i betraktande. För att en mobilisering skall kunna anses utgöra ett verksamt påtryckningsmedel, måste man vara beredd på att uppställa en för våra förhållanden mycket stor krigshär, minst 100,000 man. Kostnaderna härför komma att uppgå till många tiotal, ja, kanske hundratal millioner kronor. Vidare skulle en mobilisering lätt göra unionsförhållandet från en fråga endast mellan Sverige och På grund af alla dessa skäl bör således en mobilisering icke ske samtidit med eller före öppnandet af underhandlingar med Norge. Den bör helt och hållet undvikas, men skall i alla händelser icke tillgripas förr, än alla funderingar om afveckling visat sig fruktlösa. Kanske invänder man, att det icke alls är troligt, att de utländska makterna erkänna Norge förr än Sveriges erkännande kommit, och att, om Sverige och Norge komma i krig, främmande makter nog låta oss uppgöra våra ömsesidiga angelägenheter utan inblandning från deras, sida. I detta afseende skall jag be att få bringa i erinring, huru det tillgick, när Belgien skildes från Holland, med hvilket det blifvit förenadt på fredskongressen i Wien 1815. I augusti år 1830 utbröt uppror i Bryssel. Redan efter fyra månader hade samtliga stormakter erkänt Belgien såsom en fri och själfständig stat. Holland sökte med vapenmakt kvarhålla Belgien, men misslyckades till följd af fransmännens väpnade mellankomst, och en konvention mellan Frankrike och England gjorde slut på hela kriget. Af dessa fakta torde man kunna draga två slutsatser beträffande vårt förhållande till Norge. För det första kan man antaga, att, då stormakterna inom fyra månader erkände Belgien och sålunda sönderrefvo sitt eget verk 15 år efter dess uppbyggande, det icke kan beräknas dröja ens så länge som fyra månader, innan dessa makter erkänna Norge, ty utlandet lär ej fästa sig vid Norges rätt eller icke-rätt att fordra erkännande, utan endast vid hvad som är politiskt lämpligt. För det andra innebär historien om Belgiens och Hollands skilsmässa den lärdomen, att, om Sverige med vapenmakt skulle söka betvinga Norge, de europeiska makterna kanske blanda sig i saken, - och hvem vet, om detta befve till Sveriges fördel? Men, säger man, här är ju ej fråga om krigsförklaring. Hvarför då orda så mycket om krig ? Det är sant, det är ej fråga, om krigsförklaring, men det är fråga om en åtgärd, som mycket sannolikt kan framkalla krig. Vår uppgift, är ingalunda att tukta norrmännen och sörja för deras uppfostran. Det får framtiden göra. Ett krig måste hafva ett förnuftigt ändamål. Vi skulle nog segra, det är ej farligt med det, men segerns frukter skulle troligen ryckas oss ur händerna. Skola vi då göra svårigheter för en sak, som vi själfva önska ? Äro vi på det klara med att vi önska unionens upplösning, så, är det lyckligare ju förr det sker. Gången bör blifva denna: beslut om unionens upplösning, förhandling om frågor, som äga samband med en äfven af oss beslutad unionsupplösning, och mobilisering först sedan de fordringar, hvilkas uppfyllande är nödvändigt för vårt lands trygghet och själfständighet, icke röna tillmötesgående. Landet önskar fred. Statsmakterna hafva därför att tillse, att freden bibehålles, så länge det kan ske med ära, och därest Unionsfrågan Herr Utan att blifva motsagd tror jag mig kunna säga, att denna proposition öfver hela landet mottagits med missmod och besvikenhet. Vare det långt ifrån mig att på något sätt vilja frånkänna regeringen och den kungl. propositionen fosterländskt intresse, men den andas för mycket svaghet och bekymmer, och saknar Ogillande och beklagande Norges handlingssätt mot Sverige och unionskonungen, hoppas vi, att genom de svenska statsmakternas fredsälskande, framsynta, fasta och eniga hållning fosterlandets rätt och ära skola häfdas, dess bästa för nutid och framtid främjas. Gäfle den 19 juni 1905. Å mötesdeltagarnas vägnar: Enligt uppdrag På alla de varma och fosterländska uttalanden, som blifvit gjorda, hade nationen väntat en helt annan påföljd. Men belåtenheten finner man endast i Norge och hos en del socialistfraktioner inom landet. Den kungl. propositionen går ju endast därpå ut, att regeringen måtte få i uppdrag att underhandla med Stortinget om ordnande af de förhållanden, som blifva nödvändiga till följd af Norges utträde ur unionen. Någon föresats att med kraft och akt häfda Sveriges anspråk märkes ej; om Norge vägrar att gå in på de fordringar, som uppställas från svensk Unionens stora betydelse för de båda folken torde ingen kunna förneka. Kanske har den varit mest betydelsefull för Norge. Därifrån har man dock aldrig försport någon tacksamhet. Tacksamhet bör man kanske aldrig vänta sig här i världen, men nog kunde man ha fordrat mera takt och ett mera gentlemannalikt beteende. Men det tycks, att det var att fordra för mycket. Unionens betydelse för oss har ju varit, att Sverige och Norge för den öfriga världen framstått som en makt och att vi icke behöft tänka på några försvarsanstalter på vår västra gräns. Allt detta är nu ändradt. Jag delar fullständigt den åsikten, att det icke är värdt att genom maktspråk söka upprätthålla denna union, men att de anspråk, som i anledning af skilsmässan finnas påkallade, böra framställas med kraft och makt. Men i hvilket fall som helst anser jag, att såväl denna som den närmast föregående regeringen har låtit saken gå för långt. Ty enligt mitt förmenande hade det varit bättre att förekomma än förekommas. Och regeringen borde för länge sedan ha förstått, hvad norrmännen hade i sinnet: redan under februari och mars, var det bekant, att Norge var på lånevägen för detta lån på 40,000,000 francs, som icke hade något fredligt syfte. Då detta lån togs, borde svenska regeringen hafva däraf manats till större uppmärksamhet. Och alla de åtgärder iöfrigt, som vidtagits för att sätta Norge på krigsfot, borde ej heller ha varit obekanta för den svenska regeringen. Allt tydde på allvar i de norska planerna. Sverige borde då äfven ha vidtagit liknande åtgärder, ty "si vis pacem, para bellum". Det synes mig också högst beaktansvärdt, att våra beskickningar i utlandet varit så overksamma; Norge har, utan beskickningar, varit mera uppmärksamt på förhållandena. Här går det ena ryktet efter det andra, att utländska regeringar skulle utan vidare - utan Sveriges medgifvande - godkänna den nya ordningen i Norge och således gilla revolutionen. Hvad har händt, eftersom man kan spå, att något sådant skall hända? Det är ju icke längesedan det var allmänt bekant, att de utländska regeringarna sagt, att något erkännande af Norge ej komme, åtminstone under den närmare tiden, att ske utan Sveriges medgifvande. Under hela den tid unionen varat, har Sverige aldrig satt sig i tillräcklig respekt. Nu torde vara nödvändigt, att så sker; och jag skulle därför vilja vid den kungl. propositionen, då den nu remitteras till utskottet, foga den önskan och förhoppning, att ett manligt och kraftigt handlingssätt må iakttagas och inga vidare ensidiga eftergifter göras åt Norge, då ordet "brödrafolk" ej torde i denna stund vidare hafva tillämpning. Herr Olämpligt må det icke anses att vid detta tillfälle framställa den frågan: Hvarför har den svenska unionspolitiken gjort bankrutt? Den historiska öfversikt, som gifves oss i den kungl. propositionen inbjuder till en sådan fråga, och vårdandet af Sveriges intressen under nuvarande situation kräfver frågans riktiga besvarande. Svaret är helt enkelt det: osanningen har dödat unionen, osanningen vid dess början, osanningen under dess fortgång, och, till råga på allt, osanningen följer den i grafven. Denna osanning fick sitt skarpaste uttryck i orden i riksaktens ingress: "att genom försynens mäktiga bistånd det föreningsband lyckligen blifvit knutet mellan Skandinaviens tvenne folk, som, ej af vapnen, men af Emellertid, det är icke möjligt, att statsrådet kunnat glömma hvad som inträffat före konventionen i Moss. Annan förklaring måste därför sökas till det skedda stympandet af unionshistorien, och förklaringen synes verkligen vara hänsynen till Norge. Så långt har det sålunda gått, att til och med sedan Norge gjort revolution och sökt bemantla detta med en osmaklig advokatyr, som dock Norges konung med rättens skarpa svärd bragt till intet, vågar ej det svenska statsrådet i den skrift, hvari Riksdagen anmodas att gifva fullmakt till unionsafvecklingens verkställande, nämna freden i Kiel. Men ej nog härmed. I hans exc. herr statsministerns yttrande heter det: "I de ursprungliga unionsdokumenten inflöt en och annan punkt, som af vissa fall utgör en tillämpning däraf." Och åberopar friherre De Geer jämväl ett uttalande af Carl XIV Johan till statsrådsprotokollet, att § 1 i Norges grundlag med dess bestämmelse om Norges förening med Sverige "är en följd af de rättigheter, som Sverige genom traktater hade förvärfvat, på konungariket Norge".
Jag tillät mig ifrågasätta, om det svenska statsrådet verkligen af hänsyn till Norge underlåtit att göra sin i öfrigt onödigt vidlyftiga historiska framställning fullständig, om hans exc. herr statsministern af samma hänsyn gjort sitt uttalande historiskt missvisande, men jag kan ock ställa frågan så: Huru dristar statsrådet att för Sveriges folk lägga fram ett aktstycke, så beskaffadt som det förevarande, huru vill statsrådet begära, att den nuvarande regeringen på ett sådant aktstycke skall erhålla fullmakt att genom en öfverenskommelse med Norge, låt vara en preliminär, binda Sveriges Konung och Sveriges folk? Långt har den svenska själfförnekelsen gått under unionens bestånd, men äfven därför finnes det en gräns. Skulle emellertid den begärda fullmakten lämnas regeringen, tillåter jag mig uttala en vördsam önskan, att den statsrådsledamot, som gifvit den s. k. kommunikén dess form och juridiska klarhet, måtte befrias från ett liknande uppdrag vid den nu ifrågasatta uppgörelsen, samt att statsrådets medlemmar icke nu liksom vid de underhandlingar, hvilka nyligen strandat, måtte gifva landet exempel på två olika förslag från samma regering - det ena uppburet af den, som ägt bestämma regeringens politik, det andra understödt af ett flertal regeringsmedlemmar. Men, för att återgå till den kungl. propositionen, det är så mycket olyckligare för vårt land, att statsrådet på ett så lättvindigt och, om uttrycket vore fullt parlamentariskt, skulle jag säga tafatt sätt framlagt denna sak, som därigenom, liksom på grund af regeringens oförmåga att själfmant inse, att en revolution i det ena unionsriket ovillkorligen kräfver säkerhetsåtgärder för det andra, det allmänna missnöjet och sorgen öfver den nuvarande situationen fått ökad kraft att kasta sig öfver hvad som kan vara riktigt och för landet gagneligt i den ståndpunkt regeringen intagit beträffande det föreliggande spörsmålets materiella lösning. Första frågan härvid blir: Hvarför framtvang Sverige unionen? Svaret är: till sitt eget värn. Fordrar alltså Sveriges säkerhet ovillkorligen att unionen bevaras, måste vi söka upprätthålla densamma med vapenmakt och därefter förändra norska grundlagen och riksakten på sådant sätt, att de strider, hvarom nästan hvarje blad i Med denna min ståndpunkt blir nästa fråga: Skola, vi ställa oss så i förhållande till den norska revolutionen, att för framtiden lugnet på den Skandinaviska halfön äfventyras, eller skola vi såsom framtidsprogram uppställa fred och förtroende mellan de båda folken? Herrarna böra ej missförstå mig, jag menar ej några vänskapsbetygelser till det norska folket. Det vore lika ovärdigt af oss att nu gifva bevis på vänskap som af norrmännen oförsynt att begära sådana. Jag menar blott: Skall missämjan, misstroendet genomsyra de båda folkens inbördes förhållanden, eller böra vi ej fasthellre vid unionens upplösning nedlägga ett frö till ett framtida godt förhållande mellan de båda folken? För mig är valet ej svårt mellan dessa alternativ, men skälet är ej, att jag nu vill bereda Norge någon fördel, utan mitt skäl är, Man invänder kanske: Huru skall ett dylikt program kunna genomföras i en situation som den närvarande, då Sveriges Konung kränkts, då Sveriges ära sårats, då svenska folkets hjärtan äro fylda af den bitterhet, som måste alstras af otack och bristande ordhållighet? Svaret jämväl på denna fråga synes mig icke svårt att finna. Vår nationella själfaktning måste tillfredsställas, men på ett sådant sätt, att aftalsbrottet mot oss icke utbytes mot norska folkets förödmjukelse. Freden på halfön betingas af att hvart och ett af de båda folken kan med högburet hufvud fortsätta sitt nationella lif äfven efter unionens undergång. Då Norge med sina senaste åtgärder ensidigt brutit det ingångna unionsaftalet, hvars giltighet enligt internationell rätt ej rubbas af ätt det framtvungits, måste det blifva Norges sak att hos de svenska statsmakterna göra hemställan, att jämväl de för sin del besluta riksaktens upphäfvande och därmed medgifva unionens upplösning. Denna hemställan måste vara åtföljd af Stortingets förklaring, att det bifaller de villkor, som Sverige uppställt och på förhand meddelat Stortinget. Regeringen har i den kungl. propositionen, enligt min mening, riktigt antydt karaktären af de förutsättningar, som böra bifogas Sveriges medgifvande af unionens upplösning. De måste lämna garanti för en fredlig utveckling af de framtida förhållandena mellan de båda folken, de böra såvidt möjligt undanröja anledningar till missförstånd mellan Sveriges och Norges land. Hvad som i nämnda hänseende skall fordras, Skulle emellertid Stortinget vägra att göra en hemställan, om hvars nödvändighet man efter grundligt öfvervägande kan blifva från svensk sida ense, kan detta, såvidt jag förstår, icke anses annorledes än som ett bevis, att för framtiden den norska politiken mot Sverige icke kommer att bestämmas af någon norska folkets önskan att lefva i godt förhållande med Sveriges folk. För denna händelse är det Sveriges plikt att vägra erkännande af den i Norge uppkomna, faktiska ordningen. Hvad andra stater i så fall göra, kan visserligen kännas oss tungt, om de handla mot rättens och billighetens bud, men Sveriges historia är för stolt, Sveriges namn för länge kändt inom civilisationens landamären, för att vi, så länge vi ännu känna kraft att upprätthålla vår uråldriga själfständighet, skulle tillåta främmande makt att föreskrifva oss beslut. Herr Vi skola nu ifrån denna vackra dröm vakna till en mycket bister verklighet. Och till den bistra verkligheten ha vi kommit efter en lång, lång ökenvandring genom oförnuftiga beslut, och dels oförsiktiga, dels räddhågade algöranden. Nu stå vi till sist inför slutet. Då jag talar om, dessa gamla tider, kan jag icke underlåta att framställa ett minne, som hör till dessa den norska och svenska ententens goda dagar. Vi hörde då en af Norges främsta män, som fällde det märkliga yttrandet, att "unionen, statsförbundet, är en god sak, den har gjort nytta och kommer att göra ännu mera nytta; men det är icke det, som är sakens fullbordan; statsförbundet skall sluta med, skall gå upp i förbundsstaten först då är verket fullbordadt." Det är hvad vi hoppades på den tiden. Jag minns; från ett annat område, hvilken god enighet och kamratanda som på den tiden Emellertid, hvad tjänar det till att prisa de möjligheter, som försvunnit, det goda tillstånd, som en gang funnits, då vi nu måste se i ansiktet den bistra verklighet, som ådragits oss genom en lång serie af missgrepp, vid hvilka kortsynthet och klenmodighet synas hafva utgjort ledmotiven. Följderna se vi i den nuvarande degenerationen. Hvad är nu att göra? Ja, mina herrar, det, kan affattas mycket kort, detta program, och det skall jag också, göra. Men jag har anledning att dessförinnan, ehuru jag vet, att här icke är platsen för någon polemik, med några få ord vända mig mot en föregående talare, som hade åtskilliga förslag att meddela oss och, bland annat, sedan han upprepat alla kränkningar mot oss, rådde till att emot allt detta sätta en trollformel, som skulle lyda: "Lika godt!" "Lika godt!" Med det skulle hela syndaräkningen kvitteras. Nej, så lätt går det dock icke. Då det vidare af honom satts i utsikt, att vi en dag här skulle Man kan emellertid icke utan vidare lägga dessa underhandlingar i händerna på män, som synas vilja betrakta själfva revolutionsverket såsom en Det är antagligt, att förhandlingarna i hufvudsaken, om de kunna bringas till stånd, skola, komma till ett visst resultat, nämligen skilsmässa, men då är detta resultat dock tillkommet på laglig väg och icke blott "under Anerkjendelse af Norges nye Stilling". Detta är skillnaden. Däri ligger en viss upprättelse för oss. Kan sedermera i framtiden någon vis man hitta på nya, utvidgade former för samarbete, så är detta så mycket bättre. Han skall vara oss välkommen. Men i sådant fall har dock skilsmässan mellan folken försiggått på ett lagligt sätt och ett sätt, öfver hvilket vi icke måste oaflåtligt känna oss kränkta. Alltså förhandlingar. Men under förhandlingar, som skola börja med själfva grundsatsen, med själfva hufvudsatsen och icke blott plåstra med några detaljer, kan det lätt hända, att det kommer till ytterligare brytningar, och för den eventualiteten måste det vara makt bakom ordet. Därför vill jag kort och godt framställa det programmet: underhandlingar Hans excellens herr statsministern Sedan norska Stortinget genom sitt beslut den 7 juni med tillsättandet af en provisorisk regering förklarat Konungen hafva upphört att fungera såsom norsk Konung och unionen upplöst, så finnas i stort sedt, praktiskt taget, från svensk sida endast två vågar att följa: tillgripandet af maktmedel för återställande af det brustna bandet eller medverkan - omedelbar eller fördröjd, godvillig eller motvillig medverkan - till unionens upplösning. Tillgripande af maktmedel, krig - knappast någon vill öppet yrka på vidtagande af ett sådant steg. Men däremot framställer man fordringar, som, om de vidhållas, skola leda till en sådan påföljd. Därtill måste räknas den fordran, om hvilken vi i dag hört talas, nämligen om återupprättande af unionen. Äfven hafva sådana fordringar framkommit, som att för Sveriges räkning skulle göras anspråk på någon del norskt land. Det kan väl icke vara någon, som vågar antaga, att Norge skulle utan tvång underkasta sig en sådan fordran, och då innebär ju dess framställande detsamma som en krigsförklaring. Men innan man vidtager en sådan åtgärd som krig, måste man fullt klargöra för sig syftet därmed och huruvida det, som man skulle vinna, kan anses stå i rimligt förhållande till den risk man löper. Det närmaste syftet med ett krig skulle vara att tvinga Norge att återtaga ett Och huru förhåller det sig då därmed? Hafva, vi något att vinna på ett krig med Norge ? Jag anser det icke vare sig lämpligt eller behöfligt att här närmare utveckla denna fråga, men jag är öfvertygad att, om icke hvar och en, så åtminstone de allra flesta, som närmare öfvertänkt densamma, skola gifva mig rätt i mitt påstående, att en förening i en eller annan form med ett besegradt Norge eller med någon del däraf icke kan medföra någon fördel för Sverige, utan tvärtom skulle, frånsedt andra olägenheter, för oss utgöra en ständig fara. Därtill skulle äfven komma alla de direkta olyckorna och fasorna af ett modernt krig - ett krig mellan två folk, som dock under mer än 90 är stått vid hvarandras sida under samma Konungs spira - och därefter ett svaghetstillstånd, som helt visst skulle sträcka sina verknängar genom decennier. Man har här talat om äran, den nationella äran och hvad den af oss kräfver. För min del tror jag, att vår ära i första rummet fordrar, att vi se denna fråga an med lugn och besinning och att vi således iakttaga den kloka själfbehärskning, hvarom Konungen talat med oss. Men om man icke vill tillgripa ytterligheten, icke vill gå till användande af maktmedel, så finnes väl icke något Sverige värdigare sätt att gå till väga än att frivilligt medverka till unionens upplösning, och detta utan uppställande af andra villkor än sådana, som direkt betingas af skilsmässan, och sådana, som kunna tjäna till att i framtiden upprätthålla lugn och fred på den Skandinaviska halfön. Man har från åtskilliga håll velat göra gällande, att Sverige under inga förhållanden borde lämna sin medverkan till en unionsupplösning eller därtill, att den nya ordningen i Norge blefve erkänd. Visserligen skulle ett sådant förfaringssätt från svensk sida för Norge medföra betydande och afsevärda svårigheter och olägenheter, därom är intet tvifvel. Men detsamma skulle förhållandet vara äfven här i Sverige. Äfven vi skulle få vår starka känning däraf. Äfven vi skulle komma att få lida svårigheter och olägenheter samt stora ekonomiska förluster, direkta och indirekta. För den närmaste tiden och helt säkert för en lång framtid skulle förhållandet till vårt närmaste grannland blifva olidligt. Och till sist - man får icke heller blunda för den saken - till sist skulle vi måhända tvingas till att, om än aldrig så motvilligt, lämna vårt erkännande at det nya sakernas tillstånd i Norge. Men icke skulle detta vara ett Sverige värdigt sätt. Om någon, Från andra håll har det sagts, att man måste uppställa villkor af annan art, än som blifvit af Kungl. Maj:t i hans proposition antydda. Det har framhållits, att, sedan Norge genom att ensidigt vidtaga åtgärder för brytande af unionsbandet begått en lagstridig handling, Sverige icke utan vidare kunde låta sig därmed nöjas, utan att ett nytt moment måste tillkomma, innan Sverige kunde gå in på att förhandla om en upplösning af unionen. Detta nya moment skulle vara en allmän folkomröstning, ett nyvaldt Stortings beslut eller något dylikt. Men hvartill skulle sådant i själfva verket tjäna? För oss, som känna stämningen i Norge, måste det vara fullkomligt klart, att denna stämning för närvarande är sådan, att resultatet af en allmän folkomröstning och beslutet i ett nyvaldt Storting icke skulle kunna blifva något annat än det, hvartill man redan kommit. I realiteten skulle således ingenting vara därmed vunnet. Skulle således återstå den moraliska betydelsen af ett sådant steg: Norge skulle därigenom hafva återinträdt på laglighetens väg och skulle på sådan grund vara berättigade till respekt och tillmötesgående. Men huru förhåller det sig därmed? Skulle väl Norge på detta sätt verkligen hafva återinträdt på laglighetens väg ? Icke blefve väl det förra beslutet därigenom lagligt. Och det senare beslutet, som icke heller skulle komma att fattas i öfverensstämmelse med den norska statsförfattningen, icke kunde det blifva lagligt, därför att det tillkommit på yrkande från Sverige och på grund af en från Sverige uppställd fordran för dess biträde till unionens, upplösning ? I själfva verket blefve detta endast en ny olaglighet. Det kan äfven uppstå fråga, huruvida Norge skulle kunna vara villigt att ingå på en sådan fordran. Det kan ifrågasättas, huruvida Norge skulle kunna vara med därom. Ja, mina herrar, det är möjligt, att Norge skulle kunna vara det, ifall, såsom det kan förutsättas, sådana anspråk i realiteten icke skulle vara af någon betydelse. Men då skulle ju äfven från svensk sida det hela endast vara ett sken, en ren formalitet. Och om Norge icke skulle ingå på denna fordran, hvad skulle man då göra? Skulle man falla undan, eller skulle man ställa till krig eller begagna andra tvångsmedel? I så fall skulle man vara beredd att uppgifva själfva unionen utan strid, men man skulle vara färdig till blodsutgjutelse för att vinna något, som man skulle kunna anse såsom en formell satisfaktion. Det skulle kunna anmärkas, att ungefär enahanda invändning skulle kunna göras mot det förslag, som Kungl. Maj:t framställt. Äfven i detta uppställas förutsättningar för Sveriges biträde till en unionsupplösning. Men dessa förutsättningar äro af helt annat Mycket klander har riktats mot regeringen, därför att uti propositionen icke närmare angifvits de ämnen, som enligt regeringens uppfattning borde blifva föremål för förhandling och uppgörelse, innan det definitiva afgörandet af frågan om unionens upplösning skulle komma till stånd. För min del tror jag, att detta klander icke är befogadt och att man allt mer och mer skall medgifva, att så icke är förhållandet. Denna regeringens underlåtenhet har icke berott därpå, att icke regeringen för sin del i hufvudsak haft klart för sig de ämnen, hvarom det borde förhandlas, och de villkor, som borde uppställas. Därom är regeringen beredd att, ifall utskottet så önskar, lämna utskottet upplysningar. Men genom att i propositionen i detalj framlägga de ämnen, som skulle blifva föremål för förhandling, skulle regeringen direkt hafva inbjudit till offentlig diskussion angående dessa frågor, en diskussion som regeringen för sin del icke ansåg opportun. Ty icke kan det vara lämpligt att inför dem, som frågan gäller, offentligen diskutera de villkor, på hvilka man kan vara benägen att träffa en uppgörelse. Vida bättre synes det vara att söka åstadkomma den utredning, som häraf betingas, vid förhandlingar af mindre offentlig karaktär, och endast på detta sätt torde utsikt finnas att komma till enighet mellan de olika grupperna inom Riksdagen samt mellan regering och Riksdag. Det är sant, att för en sådan uppgörelse, för ett sådant sätt att ordna saken erfordras mellan regeringen och Riksdagen en samverkan utaf en annan och mera intim beskaffenhet än den, som under normala förhållanden förekommer. Men någon svårighet för eller någon betänklighet mot att anordna en sådan samverkan torde icke förefinnas. Sedermera skulle de bestämda villkoren, sådana de blifvit träffade i en uppgörelse mellan den svenska regeringen och det norska Stortinget, komma att framläggas i sin helhet och i ett sammanhang för den svenska Riksdagen till pröfning och afgörande. Endast på detta sätt kan Riksdagen erhålla en öfversikt öfver det hela. Endast på detta sätt kan man få tillfälle att rätt bedöma värdet af denna uppgörelse, och endast på denna väg kan utsikt finnas till att nå enighet, som dock är det, man framför allt måste eftersträfva. De mera personliga anmärkningar, som under dagens debatt hafva framställts mot statsrådets ledamöter, anser jag mig icke behöfva på något sätt besvara. Jag vill endast i anledning af vissa uttalanden, som förekommit, icke under dagens debatt men i annat sammanhang, förklara, att påståendet därrom, att regeringens ståndpunkt skulle vara betingad af dynastiska intressen, helt och hållet saknar grund. Friherre Bönderna i Torbjörnstorps och Friggeråkers socknar, samlade efter slutad gudstjänst på Torbjörnstorps kyrkovall, vilja härmed gifva uttryck åt vår djupa blygsel och vår bittra, med vår åldrige och älskade Konung delade smärta öfver den proposition, som svenska statsrådet funnit tillständigt att i anledning af Norges revolutionära handlingssätt mot vårt konungahus och nationen framlägga för den nu samlade urtima Riksdagen. Och ombedja vi eder, herr riksdagsman, i egenskap af vårt ombud i riksförsamlingen, i behandlingen af de frågor, som röra den af Norge själfsvåldigt iscensatta unionsupplösningen, inlägga den kraft, den klarhet och den fasta framsynthet, som äro förenliga med rättfärdighetens kraf gentemot orättfärdigheten, laglydnaden mot tygellösheten, sansen gentemot lidelsen, som hedra vår svenska nations ärorika historia och som låta vårt folk behålla sin själfaktning och leda till vårt lands framtida fred och båtnad, och försäkra vi, i sluten krets samlade kring hvad vi akta dyrt och kärt: vår Konung, vårt land, våra hem och våra minnen, att vi med lif och blod vilja och skola stödja en regering, som sätter oss i stånd att värdigt bära upp svensk rätt och heder, om det också skall ske med de maktmedel, för hvilka vi årligen uppoffra så många millioner, och äro vi villiga, om Sveriges väl och dess ära så fordra, ikläda oss nya uppoffringar. Våra fäders Gud och ande med och öfver oss och allt Sverige!" Denna skrifvelse är, som jag nämnde, aflåten till riksdagsman Jansson i Djursätra, men då densamma innehåller tankar och känslor, som delas utaf kärnan af vårt svenska folk, så torde den icke väga så litet och åtminstone kunna tjäna till att tillbakavisa alla sådana yttranden, som att hvad som här säges endast är chauvinism eller uttrycket för åsikterna hos en liten klick. Jag har med flit begagnat mig af denna kritik öfver regeringens förslag för att icke behöfva själf välja de ord, som jag skulle vilja säga däröfver. Detta förslag innehåller, såsom vi hafva sett, icke någon konsekvent fortsättning af den förklaringen af Konungen, att han önskade en urtima Riksdag för att förhandla om vissa saker. Det innehåller endast en ren kapitulation, och denna kapitulation har sedan blifvit af hans excellens statsministern understruken såsom en nödvändighet. Hela landet skall känna sorg öfver att frågan upfattas endast på ett sådant sätt och att en 30-årig unionspolitik har ledt oss till detta Sveaborg, för hvilket herr Säve för en stund sedan varnade oss. |