 |
 |
|
W[idmark] medförde och visade oss en hel del kartor öfver dessa trakter i Norge. Han fick höra det förslag, som jag gjort upp, och förklarade sig anse, att det var tillräckligt skyddande för svenska intressen. Påpekade nödvändigheten, att aftalet kom att gälla hela vattensystemet, ej blott egentliga gränsvattendrag. Tisdagen den 5 September.var jag tidigt uppe och lade sista hand vid mitt p. m. ang.
Den svenska p. m. LÖVLAND och MICHELSEN uttala sin anslutning till de föreslagna LÖVLAND redogör för ett norskt järnvägsprojekt och ett i sammanhang med detta uppgjort förslag att ett stycke från svenska gränsen i Trysilelfven anlägga en uppsamlingsbom för sortering af det norska och det svenska virket. Planen gick nämligen ut på, att det norska virket skulle per järnväg föras till Kristiania. Sorteringen skulle nog fördröja flottningen, men Lövland tänkte sig möjligheten, att det svenska virket kunde få företräde. WACHTMEISTER tror ej att det låter sig göra att realisera Lövlands plan att gifva det svenska virket företräde. Diskussionen om vattendragen blef som sagt helt kort. Då man i den svenska p. m. kom till stadgandet, att intetdera landet skulle äga afleda vatten i sådan mängd, att det väsentligen inverkade på vattenförhållandena inom det andra, nickade Vogt. Han begrep, att man kommit till pudelns kärna. - Sammanträdet slutade efter en timme, och det beslöts, att Hammarskjöld och Lövland skulle samarbeta om skiljedomen. - I följd häraf hölls intet eftermiddagssammanträde. Onsdagen den 6 september.Kl. 11 f. m.MICHELSEN hemställer till Hammarskjöld att redogöra för resultatet av hans och Lövlands samarbete i HAMMARSKJÖLD redogör. Man kunde tänka sig ett skiljedomsaftal af ungefär samma uppställning, som de af Sverige-Norge hittills ingångna aftalen. Art. 1. Bägge vore ense att undantaga från skiljedom frågor som rörde "oafhängighet eller integritet". H-d vill tillägga "lifsintressen". Lövland åter vill utesluta detta begrepp. Art. 2. H-d anser, att hvartdera riket bör själf afgöra, huruvida tvistefrågan rör sådant ämne, som är undantaget från skiljedom. Lövland vill hänskjuta äfven denna fråga till skiljedom. Art. 3 skulle upptaga de fall, då det skulle vara uteslutet att åberopa undantagsregeln. H-d anser, att en sådan bestämmelse er Skiljaktigheterna mellan H-d och Lövland anginge alltså tre punkter: 1) lifsintressen, 2) undantagets beroende af skiljedom, 3) hur långt man skall gå i att alldeles utesluta rätten att undandraga sig skiljedom. Slutligen hade H-d kommit till den uppfattning, att det vore bäst, att äfven tvister ang. transitotrafiken och vattendragen ginge till Haager-domstolen, men föregingos af en undersökning af särskild kommission med opartisk "Oppmand". H-d tror, att Lövland är enig om detta. LÖVLAND: I det hela taget är H-ds redogörelse riktig, dock vill L. med detsamma framhålla, att en missuppfattning föreligger angående L:s ställning till art. 3. Lika med H-d anser Lövland förutsättningen för förhandling om skiljedom vara, att man kommer till enighet i de andra spörsmålen. Hvad angår art. 1 har Lövland ansett, att begränsningen är vansklig. Den begränsning, som verkligen vore nödvändig, är onödig att framhålla; den kommer i hvarje fall att göra sig gällande. L. kan dock vara med om att undantaga frågor om oafhängighet och integritet. Hvad angår begreppet "lifsintressen" är detta allt för flytande och oklart. En nation kan i upphetsningens ögonblick hänföra hvad som helst till ett lifsintresse. Hundra krig ha uppstått på detta sätt. T. ex. striden om tre kronor i vapnet. Beträffande art. 2 anser L. det vara en väsentlig punkt, att skiljedomstol får afgöra, huruvida undantagsfall föreligger. Hvad slutligen angår art. 3 har, som förut sagdt, en missuppfattning å H-ds sida förelegat angående Lövlands ståndpunkt. L. anser att art. 3 kan alldeles gå ut, så framt man hänskjuter frågan, om undantagsfall föreligger, till skiljedom. I öfrigt kritiserar L. skarpt denna tanke, att vissa tvistefrågor skulle ovilkorligen undantagas, och finner den ej vara riktig. Lövland anser vidare, att traktaten bör slutas på 10 år med 1-årig uppsägningstid. HAMMARSKJÖLD pratar en del om Lövlands åsikter, som han ej kan gilla. MICHELSEN är fortfarande af den mening, att principielt och obegränsadt skiljedomsaftal är bäst. Men då man å svensk sida ej vill gå in härpå, vill Michelsen och Norge foga sig och taga traktaten med begränsningar. LUNDEBERG vill för närvarande ej ge några löften om skiljedom. Vill Norge gå in på de af Sverige uppställda hufvudpunkterna, så kan det bli tid att tala om skiljedom, men tills vidare är det nog med den preliminära behandling frågan fått. MICHELSEN: Från norsk sida måste man sammanknyta dessa spörsmål, emedan Norges ställning till de svenska vilkoren är beroende af skiljedomsfrågans utgång. LÖVLAND och BERNER bekräfta, att det för Norge hänger ovilkorligt tillsammans. BERNER påpekar vidare, att de speciella skiljedomsaftalen bli öfverflödiga, om en allmän skiljedomstraktat slutes. STAAFF och LÖVLAND växla ett par ohörbara repliker. LUNDEBERG vill ingalunda motsätta sig tanken på underhandlingar om skiljedomstraktat. Sedan MICHELSEN än en gång framhållit sammanhanget mellan frågorna, kommer man öfverens att ej mer tala om skiljedomen nu. (Under hela denna diskussion om skiljedomen har på bägge sidor en viss korthet i tonen varit märkbar, hvilken starkt sticker af mot den kordiala öfverläggningen och det ömsesidiga tillmötesgåendet igår. Det ser ut som om samtliga delegerade vaknat på orätt öra idag. Hammarskjöld var tämligen snäsig mot Lövland, då denne korrigerade hans redogörelse, och syntes genom sina åthäfvor vilja antyda, att Lövland ej höll fast vid sin ståndpunkt från deras enskilda öfverläggning, Hammarskjöld hade på morgonen meddelat mig, att de kommit godt öfverens och att skiljaktigheterna voro betydelselösa, men nu syntes divergensen vara ganska stor. Särskildt tog det nog ej bra, att Lövland principiellt ogillade tanken om ovilkorliga undantag från undantaget. Detta är, som jag tror, Hammarskjölds egen idé, och han har varit stolt öfver den och flera ggr för mig beklagat sig öfver, att ej svenska utrikesdepartementet skyndade på med att proponera andra stater att sluta skiljedom efter H:s Sedan alla punkter nu genomgåtts i första läsningen, är man färdig att begynna igen. MICHELSEN, som är ordförande för dagen, frågar, i hvilken ordning man skall gå till andra läsningen, LUNDEBERG hemställer, att man liksom i första läsningen börjar med MICHELSEN tar upp diskussionen om gränsfästningarne. Han förklarar, att Norge icke (Efter det Michelsen slutat, uppstår en stunds tystnad. Situationen är kritisk. Jag undrar i mitt sinne, hur det skall gå; hvad från svensk sida skall svaras på Michelsens kategoriska förklaring, att det under inga omständigheter kan blifva tal om Kongsvinger och Fredrikssten. Jag befarar, att Lundeberg skall svara, att vidare underhandlingar äro lönlösa. Men efter en lång paus begynner) LUNDEBERG: För att taga vid, där excellensen Michelsen slutade, vill jag säga, att frågan om en neutral zon ej varit föremål för närmare öfverläggning å svensk sida. Frågan är vansklig. Vill ej Norge lämna ett skriftligt forslag till ledning för öfverläggningarne? Sant är, att då Vogt var i Stockholm, voro vi inne på ämnet. Svenskarne ville emellertid ej precisera sin ståndpunkt då, af det enkla skäl, att man ej ville göra detta, innan man visste, om förhandlingar skulle komma till stånd. För oss svenskar står det emellertid som ett bestämdt uppdrag, att detta spörsmål måste omfatta hela den linie som går från Kongsvinger till Fredrikssten. Skälen härför äro redan anförda. Det är onödigt att nu ånyo framdraga dem. Från svenskt håll betraktas de åsyftade befästningsanordningarne ss. uteslutande arrangerade för unionstvistens skull. Lundeberg vill för sin del ej afvisa tanken på en neutral zon, men detaljerna ha visat sig svårlösta. BERNER läser upp ur riksdagens skrifvelse: "att på hvardera sidan etc.". Nu har man af Lundeberg fått höra, att man från svensk sida härmed förstår en linie från Kongsvinger till Fredrikssten. Berner vill spörja, hur man tänkt sig linien mellan dessa bägge punkter, samt hur man tänkt sig linien på svenska sidan? (Här blir jag af Hammarskjöld utskickad att söka upp Kapten Åkerman och bedja denne skyndsamt skicka upp en karta med de från svensk sida föreslagna linierna utritade. Hammarskjöld har visserligen en karta med sig, men den kan ej företes för norrmännen, emedan den har två linier, en yttre enligt hvilken Kongsvinger skulle falla inom zonen och en inre, uteslutande K[ongsvinger] ur zonen. Vogt begärde för en stund sedan att få se H[ammarskjöl]ds karta, men afvisades med svaret, att den var försedd med anteckningar och därför ej kunde visas. - Jag fann ej Åkerman i telefon, utan afsände en vaktmästare med ett bref till honom. När jag kom igen, fann jag Hammarskjöld hålla på med att läsa upp urklipp ur norska tidningar för åren 1902 och 1903, i hvilka fästningarnes offensiva karaktär starkt framhålles, och där det till och med öppet uttalas, att de kunna bli till gagn, då Norge vill återeröfra sin gamla provins Bohuslän. Medan denna uppläsning pågår, äro norrmännen mycket generade. Berner sitter och håller upp en tidning, som han tittar i: han småler med ett mycket generadt leende. Michelsen är röd i ansiktet, och hans blick är osäker. Vogt böjer ned sitt hufvud, så att jag ej kan se honom i ansiktet. Det är visst Åkerman, som försett Hammarskjöld med dessa intressanta tidningsurklipp.) VOGT upprepar, hvad han sagt vid första läsningen, att han förstår förbittringen i Sverige öfver, att fästningarne blifvit anlagda Hvad som återstår är denna reala betraktning: hvarmed tjäna vi bäst freden? Svar: med att skapa tillit mellan folken. Men detta gör Vid de tillfällen, då elet i nyare tid träffats aftal om desarmering, har det skett i samband med en neutralisering. Åberopar de joniska öarnas afträdande till Grekland. Stormakterna visade då den hänsynsfullhet mot Grekland, att de förbundo sig att respektera öarnes neutralitet. Pointerar, att om en lösning skall vara tänkbar, så måste man begynna med den neutrala zonen. Hur skulle det verka på den norske Folkefölelsen, om Sverige med godo eller ondo dref igenom sitt kraf? Hammarskjöld har begärt ordet efter Vogt, men Michelsen vill "bemærke noget", innan han lämnar ordet åt H. MICHELSEN klandra[r] i ganska häftiga ordalag Vogts myckna ordande om folkstämningen, ty här står folkstämning mot folkstämning i de bägge rikena, utan hvad vi ha att lyssna till, är den stora europeiska opinionen. Det kan ej i denna församling vara indiskret att meddela, att Norge efter den 7 Juni sökt att komma i förbindelse med andra folk, och kommit i sådana förbindelser och funnit vänner. Han vet, att Europa skall säga till norrmännen, att Norge skall gifva Sverige, hvad Sveriges [rätt?] är, men lika säkert är, [att] Europa ej vill, att Norge skall ydmyges. För att ej spilla tid, så låt oss hålla oss till realpolitiken. Vilja vi på ömse sidor ådagalägga, att det är freden, vi sträfva till, så få vi gå till mötes å ömse (Hammarskjöld afstår från ordet.) WACHTMEISTER: (talar först om ett från svensk sida gjort förbehåll, "för att ej hållas för att göra löftesbrott". Jag vet ej hvarpå han syftar). Hvad själfva spörsmålet angår, framhåller han, att Sverige hittills ansett, att unionen varit vår trygghet på den västra gränsen; då unionen är borta är denna trygghet hotad. Däraf Sveriges kraf. Replikerar Vogts ord, att det är något oerhördt, att i fredens dagar kräfva, hvad Sverige kräfver. Ja, det är så mycket efter den 7 juni som är oerhördt. Det lönar sig ej att se sig om efter sidostycken på annat håll i denna situation, ty den 7 juni är också utan sidostycke. W. tror, att den europeiska opinionen, som äfven vi sökt att få kännedom om, numera står på Sveriges sida. Man finner enstämmigt, att de svenska krafven äro billiga. Vi ha också en stark folkvilja bakom oss i Sverige. STAAFF talar om Kongsvinger och Fredrikssten. De militära utredningar, som ägt rum å svensk sida, ha visat, att dessa fästningar innebära ett hot mot viktiga punkter och viktiga förbindelseleder i Sverige. Därför har man i Sverige blifvit fullt klar på, att om dessa fästningar bibehållas, så måste man i Sverige anlägga motfästningar. Kan detta gagna freden? Kommer det ej tvärtom att framkalla en ständig oro och känsla af fara? Är det då ej naturligt, att Sverige i ersättning för unionen kräfver fästningarnes nedläggande? Äfven om jag ställde mig på Michelsens sida, så skulle jag ej kunna finna annat än att det är i MICHELSEN: Norsk öfvertygelse är, att Kongsvinger ej kan kräfvas nedlagt i fredsintresse. Kräfves detta, så är det antingen för att förödmjuka Norge eller för att blotta det. Här står folk mot folk. Skola vi komma till ett resultat, få vi ej vara halsstarriga. M. vill gå så långt som möjligt, men Ang. den europeiska opinionen yttrar han, att han är säker om, VOGT vill göra uppmärksam på att han sökt definiera en neutral zon: 1) i fredstid ej krigsfolk eller krigsmaterial, 2) i krigstid ej operationsbas. MICHELSEN refererar en af honom förut citerad p. m. (Sammanträdet upplöses härefter. Michelsen har denna sista (diskussion varit storartad. Varm, impulsiv, men på samma gäng beherskad. Berg och jag utbyta våra åsikter om honom och äro eniga, att han är ståtlig.) Onsdag eftermiddag.LUNDEBERG har studerat den p. m. MICHELSEN: Som punkt 2 hade man tänkt sig en bestämmelse om fästningarnes nedläggande. HAMMARSKJöLD invänder, att punkt 3 i alla händelser ej kan formuleras, som Michelsen föreslagit. Man kan på sin höjd stipulera, att man gemensamt anhåller om makternas garanti. MICHELSEN: I denna punkt skall man från Norges sida ej vara omedgörlig. LUNDEBERG: Framhåller faran att inbjuda främmande makter att blanda sig i våra angelägenheter. Något sådant kan man näppeligen gå in på från svensk sida. MICHELSEN: Är i grunduppfattningen fullständigt enig med Lundeberg, men kan i förevarande fall ej se, att det kan ligga någon fara häri. Åtskilliga repliker vexlas om denna fråga. Svenskarne uttala enstimmigt sin obenägenhet. Till slut kommer HAMMMARSKJÖLD på en genialisk idé. Han framhåller, att det för hvartdera riket vore nog att hafva sin zonhalfva garanterad. D. v. s. Norge sökte garanti för att svenskarne ej vare sig i fred eller krig företog någon mot neutraliteten stridande åtgärd å den norska zonhalfvan, och v. v. Därigenom vunnes den betydande fördelen, att de främmande makterna ej kunde taga sig förevändning att blanda sig i, hvad hvarje rike företog sig inom sin zonhalfva. Detta vore nämligen den sida af saken, som lättast gåfve anledning till olika meningar, och däri låge sålunda den största faran af att gifva andra makter rätt att blanda sig i våra angelägenheter. Norrmännen äro fullkomligt tillintetgjorda af detta förslag. De kunna ej invända något däremot, men se betydligt förbryllade ut. Tydligen äro de ej nöjda, men ha ingenting att komma med som motskäl. Härmed afstannar diskussionen om denna punkt. Man kommer öfverens, att norrmännen till i morgon, torsdag, skola ha sin utförliga p. m. om den neutrala zonen färdig. Torsdagen den 7 september.Kl. 11 f.m.MICHELSEN har nu en ny, utförlig p. m. ang. den neutrala zonen Michelsen framhåller, att han och hans kolleger visserligen också de erhållit ett imperativt mandat af stortinget, men de vilja åtaga sig ansvaret för ett medlingsförslag. - P. M. öfverlämnas till Lundeberg. LUNDEBERG anser nödvändigt att enskildt öfverlägga med sina svenska kolleger om det norska förslaget. MICHELSEN spörjer, om L[undeberg]s önskan är, att sammanträdets fortsättning skall uppskjutas till eftermiddagen. WACHTMEISTER: Det är väl onödigt att uppskjuta till e. m. Det kan väl ej taga så lång tid att öfverlägga om detta förslag. Man enar sig om, att norrmännen skola dröja kvar i sina enskilda rum, medan svenskarne öfverlägga. Sedan vi rest oss upp, kommer VOGT fram till mig och säger ungefär så här: Jag vill framhålla, att detta är det oeftergifligt längsta, vi norrmän kan gå. Vi ha gjort här som i konsulatfrågan: genast lagt fram vår yttersta gräns. Det är kanske ej diplomatiskt; kanske hade det varit bättre att taga prutmån, men vi äro ovanda vid diplomatiska förhandlingar och framlägga vårt ultimatum strax. Boström har ej velat tro detta. Detta kommer att väcka en storm af förbittring i Norge, och det skulle vara omöjligt att få detta, som vi nu föreslagit, igenom, "om ej disse tre Mænd, som sidder her, hade en saa umaadelig Indflydelse i Stortinget i nærværende Stund. Nu haaber jeg, at det skal kunne gaa." Vogts afsigt var tydlig. Han ville, att jag skulle framföra hans yttrande, och detta gjorde jag också omedelbart till HAMMMARSKJÖLD. Denne svarade, att det norska förslaget var omöjligt. "Du såg, att jag slog igen min väska, så snart Michelsen begynte med att undantaga Kongsvinger." Härefter gick de norska delegerade med sina sekreterare in i deras enskilda rum. De svenska delegerade gingo in till sig. Berg och jag stannade i stora salen vid vårt bord. Kl. var ungefär 11,45, då delegationerna åtskildes. Öfverläggningen drog emellertid ut på tiden. Klockan blef 12 och en kvart öfver 12, och Berg och jag sutto fortfarande kvar. Rätt som det var kommer Urbye in i salen och fram till oss, genom den svenska afdelningen. Han förklarade, att han ville hemta ett papper Då vi ätit lunch, och jag satt på mitt rum, kom Berg ungefär kl. 1/2 3 in och medförde ett papper, som skulle renskrivas i två exemplar. Det var svenskarnes svar på den norska framställningen. Detta svar lydde ungefär så här: Eftermiddags-sammanträdet.Sedan LUNDEBERG läst upp svaret, blef det några ögonblicks tystnad. Därefter tog MICHELSEN till ordet och förklarade, att lördag kl. 11 vore alltför tidigt att ånyo sammanträda. Norrmännen kunde ej resa förrän kl. 5 på fredag morgon, kom till Kristiania kl. 12 på dagen, och skulle nödgas återvända redan kl. 6 e. m. för att kunna vara i Karlstad till lördag kl. i 11 f. m. Detta vore alldeles omöjligt. Michelsen behöfte vara i Kristiania för att deltaga i budgetens uppgörande för nästa år, och härtill behöfdes minst två dagar. Dessutom behöfdes 2-3 dagar för öfverläggning med stortinget. Han hemställde därför om uppskof till mediet af nästa vecka, allra tidigast onsdag. LUNDEBERG var ej alls lifvad för att tillmötesgå denna önskan. Han börjar med att förklara, att den svenska delegationen tänkt MICHELSEN vidhåller sitt förslag, men kommer med nya motiv. Många stortingsmän vore hemresta, emedan stortingets arbete hvilade under förhandlingarne i Karlstad. Det toge tid för dessa att komma tillbaka. Först på söndag kunde öfverläggningarne begynna. Skulle det finnas Trots Michelsens enträgenhet var LUNDEBERG obenägen att ge efter. Han småpratade med Michelsen om tiden for stortingsmännens inkallande m. m., om tiden för de norska delegerades afresa och återkomst; "Det är naturligtvis ej vår mening att inkommodera herrarne" - men gaf intet medgifvande ord. Det slutade med att han anhöll att fä öfverlägga med sina svenska kollegor. Hvilket skedde. Öfverläggningen drog ut på tiden, liksom i förmiddags. Den ena kvarten efter den andra gick. Slutligen kom Lundeberg ut och bad om ett samtal med Michelsen. Berg och jag fingo gå ut. - Samtalet pågick en stund och efterföljdes af en ganska lång enskild öfverläggning inom den svenska delegationen. Under denna gick Berg sin väg för att samtala med någon af militärerna. Omsider hörde jag ute på kansliet, huru dörrarne slogos upp och svenskarne gingo in i salen. Någon af dem hemtade in norrmännen. HAMMARSKJÖLD kom in på kansliet och kallade på mig. Då vi gingo genom salen, sade han till mig: "Spänn nu öronen och lägg på minnet, hvad här sägs, så att du kan svära på hvartenda ord." Sedan vi tagit plats yttrade LUNDEBERG ungefär följande: "Vi äro på det klara med att, som det är stäldt för de norska delegerade, ett uppskof till lördag kl. 11 ej skulle vara tillräckligt. Förslaget föranleddes däraf, att det från svensk sida var åtskilliga skäl, att uppskofvet ej blef så långt. Detta möttes af Statsministern Michelsens uttalande af nödvändigheten af, att uppskof ej gjordes kortare än till onsdag. Vi svenska delegerade hade till en början tänkt medgifva så långt uppskof allenast med förbehåll, att, om förhållandena därtill föranledde, vi skriftligen eller genom telegram gjorde den framställning till stortinget, hvartill omständigheterna kunde gifva anledning. Saken är nämli (MICHELSEN bekräftar detta.) LUNDEBERG: "Jag har ansett lämpligt att göra denna redogörelse, för att vi å ömse sidor skola förstå hvarandra och för att det skall bli klart, att vi svenska delegerade ej dela den oro, jag omnämnt, och att den framställning, som gjorts från svensk sida, ej är framkallad af misstro till våra ärade norska kollegor. Jag hoppas därför, att vi kunna åter möta våra norska kollegor i full visshet, att intet behöfver föranleda extra kommentarer. Emellertid vill jag säga det, att de svenska delegerade ej hafva något att erinra mot önskan, att sammanträdet uppskjutes till onsdag." Efter denna harang utspann sig ett samtal om, hvad hvardera sidan menade. BERNER frågade, hvad de svenske menade i sin skrift med neutral zon. LUNDEBERG svarade härpå, att det i hufvudsak vore meningen, att det skulle vara såsom föreslagits i den norska p. m.; en del detaljer åtestode ju, såsom skytteföreningars och skolpojkars öfningar m. m. LUNDEBERG frågade i sin tur, hvad norrmännen mena med att "nedlägga fästningarne". MICHELSEN svarade härtill, att han försökt få förbindelse (telefon-) med vederbörande officer för att få en redogörelse för, hvad som erfodrades; han hade dock ej lyckats. Spörsmålet vore emellertid af rent teknisk art. Hvad som vore nödvändigt för att göra dem obrukbara, vore afsedt. LUNDEBERG ansåg, att det borde göras så, att befästningarne ej kunde försättas i brukbart skick på ringare tid än ett halft år. MICHELSEN kan ej nu uttala sig i frågan, men skall vid återkomsten medföra erforderlig utredning. LUNDEBERG frågar vidare, hvarför Norge ansåge, att på dess sida en fästning skulle bibehållas inom den neutrala zonen? MICHELSEN svarar härpå med att hänvisa till den historiska be LUNDEBERG: Det finns på Fredrikssten 5 pansartorn med tillhörande kanoner. Ett sådant fäste vore ej utan betydelse. MICHELSEN svarade härtill, att det ej funnes mer än 4 kanoner.Härpå begynte från Lundebergs sida ett inkvisitoriskt förhör med Michelsen ang. kanonerna och pansartornen på Fredrikssten fästningsgrupp, äfvensom ang. besättningen. Michelsen svarade rätt beskedligt, men tyckte ej om förhöret. Vogt vred sig som en mask och var påtagligen djupt kränkt i sin norska stolthet. Enl. Michelsens uppgifter funnes det en kanon på Gyldenlöve, en på Overbjerget och två på hufvudfortet; han var tillböjelig att tro, att dessa kanoner stode under pansarkupoler. Fästningstrupper funnes ej, utan endast en underofficersskola för första brigadens infanteri. Härmed voro öfverläggningarne slut. Sedan alla rest sig, begynte samtal man och man emellan. Härvid yttrade Vogt till mig med patetisk röst: "Her er saaet meget Had mellem de to Folk i denne Dag." På aftonen reste vi till Stockholm. Innan vi foro, var jag kl. 9 på kvällen på besök hos norrmännen, för att aflämna ett förslag till lappfrågans lösning. Uppehållet i Stockholm fredagen den 8 - tisdagen den 12 september.Under dessa dagar hade statsrådet oupphörliga öfverläggningar. På måndagen och tisdagen gingo vi igenom förslagen rörande Tåget satte sig igång. Vi sekreterare samt krigsmännen (Munthe, Krusenstjerna och Åkerman) stodo ganska länge i vagnens korridor och samtalade om ställningen och utsikterna. Plötsligt kom jag att tänka på tidningsreferenten Josefsson, ombud för the Associated press, och på hans allestädes närvaro vid vår första Karlstadsejour, och jag sade skrattande: "Jag tror vi göra bäst att titta efter i vagnen, om inte Josefsson ligger gömd under en soffa och lyssnar till Onsdagen den 13 september.Då vi anlände till Karlstad, möttes vi af underrättelsen, att man där varit fullt öfvertygad, att norrmännen ej skulle infinna sig. De hade nämligen ej bestäldt rummen förrän i sista ögonblicket, d. v. s. någon gång på tisdagen. Stora folkmassor voro samlade på torget, då delegationerna anlände vid 11-tiden. Sammankomsten begynte med enskildt samtal mellan Lundeberg och Michelsen från kl. 11 till ungefär 11.45. Under tiden sutto de andra tre svenskarne i sin enskilda våning, och vi sekreterare samt Munch och Bonde sutto på kanslirummet. Stämningen var högtidlig. Berg och jag samtalade nästan hviskande, men ungdomarne voro märkvärdigt kolugna. Munch läste en roman, och Bonde sysslade med att öfversätta en internationell konvention om sanitära åtgärder i orienten. Mot slutet af samtalet mellan L[undeberg] och M[ichelsen] begynte rösterna tränga igenom ut till oss. Kl. 3 kvart på 12 åtskildes de, som sagdt, och hvardera delegationen öfverlade för sig. Ungefär kl. 2 kom Åkerman upp på kansliet, medförande en dödsblek yngling, klädd i frackbyxor och dito väst, hvit halsduk och en liten tunn grå rock. Jag betraktade honom med förvåning. Är det en gripen norsk spion? Eller en svensk, som har att meddela, att kriget brutit ut, och att norrmännen tågat öfver gränsen? Åkerman presenterade honom såsom löjtnant Stålhane i generalstaben. Han meddelade, att han varit i Norge för att samla upplysningar och återvändt till Karlstad med samma tåg som de norska delegerade. Han ville nu rapportera, att en länsman i ett gränsdistrikt nyss telefonerat till landshöfding Dyrssen, att han g[eno]m en norskfödd dam fått veta, att stortinget i går eftermiddag efter en våldsam debatt bifallit regeringens förslag att gå in på gränsfästningarnes slopande. Damen i fråga, som vistades i länsmannens hus, hade på natten kommit hem från Kristiania. Så snart länsmannen fått höra, hvad hon hade att berätta, hade han spänt för en häst Jag gick omedelbart och knackade på dörren till det rum, där svenskarne öfverlade. Wachtmeister korn ut, och då jag sagt mitt ärende, blef jag insläppt. De sutto i krets och sågo temligen lugna ut. I Landshöfdingen hade redan berättat länsmannens historia; den andra var ny för dem. Hammarskjöld anmärkte, att det var ingenting att bygga på. Rummet var fullt af rök: det var väl H[ammarskjöl]d, som bolmade som vanligt. Kl. 12,20 kom vaktmästaren in och lämnade ett bref som enligt påskrift å kuvertet innehöll telegram. Det var adresseradt till Lundeberg. Kl. 1/2 1 kom ett telegram till Staaff. Åkerman kom ut och kallade ut Berg. Han berättade, att han nu visste, att Dyrssen berättat länsmannens historia för Lundeberg. Vidare berättade han, att Stålhane var alldeles slut; han hade ej sofvit på fyra nätter. Han såg också ut att vara slut, blek och nervös; stämman darrade. Klockan strax före ett kom ett telefonsamtal från Stockholm till grefve Wachtmeister. Denne begagnade telefonen i rummet bredvid kanslirummet, hvilket gjorde att jag uppsnappade delar af samtalet. Af detta kunde jag förstå, att det var någon betydande person i Stockholm, sannolikt någon ledamot af regeringen. W. talade om, att Michelsen och Lundeberg haft ett enskildt samtal, och att nu delegationerna hade enskilda öfverläggningar. "Han kunde ej berätta något i telefon." Sedan hörde jag orden: "Möjligheten är ej utesluten att det kan blifva" . . . men hvad? Öfverenskommelse eller fredsbrott? Strax därefter orden: "Det är sjelfva hufvudfästet vid Fredrikssten." Kl. 1.4 e. m. - Jag öppnade nyss dörren till stora salen för att gå in och hämta mitt skrifplån. Men då fick jag se, att Lundeberg och Michelsen ånyo samtalade enskildt. De sutto på soffan vid väggen åt torget, och lutade hufvudena mot hvarandra, så att de ta Hur skall det gå? Åkeran berättade igår kväll på tåget, att svenska och norska patruller stå vid gränsen på hundra meters afstånd från hvarandra. I dag hade Berg hört af Josefsson, att 2 män skulle blifvit dödade på svensk sida. Jag sporde Staaff om sanningen häraf; han sade, att det var sant, att 2 män försvunnit, men ansåg sannolikt, att de "tagit hand om sig själv". Ryktet står också i Karlstad-tidningen, som emellertid omedelbart dementerar det. Nu komma svenskarne ut. Hammarskjöld meddelar: sammanträde kl. 4 i e. m. Den 13 sept. e. m.Josefsson meddelade, att kl. 1.20 kommit telegram från Stockholm, att mobilisering blifvit påbjuden i Norge. 2-6 årsklasserna. Kl. 1/2 3 afsände norrmännen ett telegram, som var af sådan vikt, att [Karl] Wedel-Jarlsberg i fyrsprång begaf sig af med det till telegrafstationen. Kl. 4 e. m. - Nu kom norrmännen. Så snart de kommit in i stora salen, blefvo vi sekreterare anmodade att gå ut. Lundeberg såg mycket allvarsam ut, nästan dyster. Nu låter det där inifrån, som om något blef upppläst. Nu hörs ingenting. Jo, nu hörs en långsam monoton röst. Månne Berner[s]? Nyss inne i stora salen (innan vi blefvo utkörda), kom Vogt fram och tryckte min hand och sade, att han haft ett mycket elskværdigt bref från Ehrensvärd samt bad mig tacka E. för det. Skall detta betyda, att Vogt väntade, att vi snart skalle få resa hem igen?! Wachtmeister sade skämtsamt till mig: "Byråchefen knäpper ihop rocken och känner situationens allvar." Alltjämt hörs en monoton stämma. Nu finner jag, att det är Lundebergs. Kl. är 4.22 e. m. Kl. 4.25. Hammarskjölds stämma hörs. Kl. 4.55. Ända till nu ha de öfverlagt. Nu hörs rörelse därinne. Det förefaller dock, som om de bara hemtat något från norska sidan. Nej, nu öppnas dörren till den svenska sidan, och Lundebergs Kl. 5.10. Nu kom ett telegram till Wachtmeister. Kl. 5.20. Wachtmeister kom och kallade in Bonde. Han skall telegrafera chiffertelegram till kungen och kronprinsen. Då han kom tillbaka, berättade han, att det var en fullskrifven sida. Han beräknade den till 100 ord. Nu blef han kallad in igen. Kl. 5.30. Nu kom Berg in och berättade, att de norska delegerade gått för en kvart sen, och att de lämnat Josefsson det besked, att det skulle blifva nytt sammanträde i morgon kl. 11 f. m. Sammanträdet slutade. På kvällen tog jag ynglingen Bonde afsides och listade ur honom innehållet af telegrammet till kungen. Det var, som jag trodde, att norrmännen ville behålla Kongsvinger och Fredriksstens hufvudfäste. Då man ej kunde enas, föreslogo de, att, om man ej kunde komma till förlikning, en medlare skulle utses. - Vidare fick jag veta af Bonde, att under urtiman regeringen satt sig i förbindelse ined främmande magter för att få visshet, att de ej skulle blanda sig i den här saken, samt att man fått tillfredsställande svar. Torsdagen den 14 september.Förmiddagen.Samma historia som igår. Vi hållas utanför öfverläggningarne och få sitta på kansliet och hänga. Jag igenkänner Hammarskjölds hemlighetsfullhet. Norrmännen förfara annorlunda. De öfverlägga i sekreterarnas närvaro och visa dem fullt förtroende. Nåja, det är H-ds specialitet att vara hemlighetsfull. Finns det något möjligt tillfälle därtill, så begagnar han det. Jag skall nog ändå veta hålla mig á jour med förloppet. Kl. 11.23. Nu röra de delegerade på sig; de skiljas åt för enskilda öfverläggningar. Jag har satt upp ett koncept till cirkulär till "magterna". Jag frågade Hammarskjöld, om han ansåg det behöfligt. Han svarade blott, att det var bra att det fanns, men det fanns en del saker, som jag ej visste om, och som kunde sättas till efteråt. Vidare sade Hammarskjöld, att han nu kände sig öfverflödig och ej kunde göra någon nytta, ty nu var det bara "bud" och "motbud", som växlas. Kl. 11.35. Nu kom någon af norrmännen, sannolikt Michelsen, ut i stora salen, gick tvärs igenom den, och knackade på svenskarnes dörr. Det förefaller som han gick in till dem. Vi sitta här, 4 stycken, moltysta. Det är, som om det vore opassande att tala, framför allt att tala högt. Solen lyser härligt in på bordet här och nästan bländar mina ögon. Nej, nu hör jag, att Michelsen och Lundeberg äro i stora salen. De begynna bli högljudda. Kl. 11.49. Michelsen och Lundeberg skiljas åt och gå hvar till sina kamrater. Kl. 12.25. Nu kom Lundeberg ut ur stora salen och gick ut, fan vet hvarthän. Strax efter kom Wachtmeister och tittade i dörren, såg på oss och smålog gemytligt. Nu kom Lundeberg tillbaka. Han såg betänksam ut. - Nu kom Lundeberg än en gång ut på kansliet och sade till Munch: "Var så god och styr om att vi fä veta, när norrmannen går. Alltså är öfverläggningen slut för i förmiddag. Skall den fortsätta? Eller äro underhandlingarna nu afbrutna? Kl. 12.35. Norrmännen ha tydligen ännu ej gått. Kl. 12.47. Norrmännen äro kvar än. Kl. 12.51. Det lät nyss, som om någon gick i dörren mellan stora salen och norrmännens rum. Det "slog i dörren". Kl. 12.57. Vaktmästaren anmäler, att norrmännen gått. Svenskarne stanna kvar och öfverlägga enskildt till kl. 1.30 e. m. Wachtmeister och H[ammarskjöl]d komma först ut i kansliet. Efter några ögonblick öppnade W. dörren till stora salen och öfverraskade där Lundeberg och Staaff, omfamnande hvarandra! Det blef ett hjärtligt skratt. då de ertappades. Vi på kansliet - drogo den slutsatsen, att detta betydde, att ytterlighetsmännen blifvit ense om ett medlingsförslag. Eftermiddagen.Kl. 4 e. m. Svenskarne dröja; de komula 10 minuter för sent. Krusenstjerna trodde, att svenskarne föreslagit desarmering af Kongsvinger och Fredrikssten; demolering af de öfriga. Kl. 4.50. Efter öfverläggning af alla delegerade i stora salen, delvis ganska högljudd, skiljas de nu och gå hvar till sin afdelning. Kl. 5. anmälde vaktmästaren, att norrmannen gått. Sannolikt ha de gått för att öfverlägga om ett förslag, som de fått idag, och som Bonde betecknade såsom "ganska tillmötesgående". Kl. 5.10 kom Åkerman upp och meddelade, att [Karl] Wedel-Jarlsberg afsändt ett lyckönskningstelegram till Kristiania. Det var naturligtvis Stålhane, som varit framme. Han hade sett Wedel gå till telegrafstationen och stigit fram till luckan, just som W. aflämnade telegrammet. Hade sett, att det var ett lyckönskningstelegram, men ej till hvem. - Vi förmodade naturligtvis, att detta var ett öfverenskommet tecken, och att det betydde, att norrmannen nått en fördel, som på förhand var angivne för de hemmavarande. (Förmiddagssammanträdets slut betecknade det Fredag den 15 september.F[ör]m[iddagen].Kl. 12 sammanträdde delegationerna för att öfverlägga om det förslag, som igår framstälts från Sverige: d. v. s. Sverige kräfde Fredrikssten men släppte Kongsvinger. Kl. 12.40. Stämningen tycks vara "frigjord" därinne. Flere gånger har det låtit som från ett muntert samspråk, och nyss hördes ett högljutt skratt. Kl. 12.52. Åter ljuda glada skratt därinifrån. Kl. 12.55. Rörelse derinne. Man skiljs åt. Staaff kommer ut och ber Munch hämta upp öfverste Munthe. Lunchpausen blef lång idag, ända till kl. 5 e. m. Tydligen har situationen blifvit lugnare. Staaff uppmanade mig, under pausen, att hålla mig beredd med transitotrafiken och vattendragen. Alltså väntade han, att man skulle bli klar i den kinkigaste frågan, om fästningarne. Hammarskjöld skickade mig att anmoda Lövland om ett sammanträde mellan dem kl. 1/2 5 om skiljedomsfrågan. Eftermiddagen.Sammanträdet började kl. 5 och blef ej långt. Förmodligen detaljer i fästningsfrågan. Lördagen den 16 September.Förmiddagen.Kl. 11 f. m. Ett kort sammanträde, fortfarande utan sekreterare. Därefter excellens-möte. Kl. 12.45 uppkallas militärerna. Munthe drages in till öfverläggning. Krusenstjerna och Åkerman stanna kvar här ute i kansliet. Efter en stund kommer Munthe ut och de bägge andra kallas in. Munthe berättade, att den norske öfversten Bull absolut vägrat att sammanträffa och öfverlägga med Munthe. Michelsen hade upprepade gånger uppmanat honom att göra det, antagligen för att lättare få detaljfrågor angående desarmering och demolering klarade, men Bull hade förklarat, att han på stället skulle begära sitt afsked, om han blef befalld att öfverlägga med Munthe i ämnet. Historien är betecknande för norrmännens förbittring. Under lunchen kom löjtnant Stålhane och berättade, att norrmännen nu gifvit signal till skogsröjning vid Örje skans. Han hade från kronofogden i gränsfögderiet fått telefonmeddelande, att den signal (5 + 3 + 1 kanonskott), som Stålhane förut uppsnappat ss. öfverenskommen, i natt blifvit gifven och att norrmännen redan börjat. Det är märkvärdigt, hvad man blir härdad. Detta meddelande, som visar, att norrmännen vänta att kriget skall bryta löst hvilket ögonblick som helst, roade oss blott. Vi tyckte, att det var uteslutande lustigt att tänka på, att norrmannen i detta ögonblick fällde sin skog af alla krafter. Stålhane berättade äfven, att han idag fått ett bref från Kristiania med bud, att där rådde sorg och ängslan: barn och kvinnor gråta. Brefvet hade sändts under adress: "Murer H. Bergström, Karlstad" - en af de många adresser, under hvilka Stålhane får bref från sina vänner i Norge. Igår kväll berättade Åkerman, att nyss meddelande kommit, att en Akershusisk brigad, 1 ingeniörsbataljon, 1 regemente artilleri, hela flottan, och något truppförband i Kristiania mobiliserade. Efter Åkermans mening rådde nu full mobilisering i hela sydöstra Norge, Kl. 2 e. m. - Omedelbart efter frukosten, alltså kl. 2.00 gingo de delegerade upp på Logen, åtföljda af officerarna. Medan jag håller på, skall jag anteckna, hvad jag tror mig veta om krisens förlopp från och med onsdagen. På onsdagen [13/9] gjorde antagligen norrmännen anbudet: Vi slöjfe alla fästningar utom Kongsvinger och Fredrikssten. Angående dessa hemställa vi, att skiljedom skall afgöra. - Svenskarne reflekterade på detta anbud och telegraferade på natten till kungen och kronprinsen, att de voro betänkta på att antaga det. Men, på torsdagen [14/9] ändrade sig svenskarne. Jag skulle tro, att krisen var som mest akut på torsdag förmiddag. Antagligen kräfde svenskarne då desarmering af Kongsvinger och Fredrikssten, d. v. s. desarmering bestående i borttagande af pansartorn och pansarvärn. Detta synas norrmännen icke ha accepterat. Kl. 12.35 skildes excellenserna efter ett - på slutet - högröstadt samtal. Då tror jag, att svenskarne voro mycket nära att afbryta och resa hem. Jag misstänker, att Staaff då gjorde ett försök att rädda situationen och förmådde de andre att jämka på de svenska krafven. (Obs! Omfamningen mellan Staaff och Lundeberg kl. 1.30.) I hvarje fall gjorde svenskarne på e. m. anbud att utesluta Kongsvinger från den neutrala zonen mot vilkor, att äfven Fredrikssten desarmerades. På detta anbud betänkte sig norrmännen till följande dag = fredag [15/9], kl. 12, då nästa sammanträde hölls. Härvid måtte man ha enats att underhandla på denna basis, ty under lunchpausen blef det uppenbart, att man väntade komma vidare. Dels fick jag af Staaff en uppmaning att vara klar med transitofarten och vattendragen, dels fick jag af Hammarskjöld i uppdrag att gå till Lövland och anmoda denne att kl.1/2 5 träffa H-d och tala om skiljedomstraktaten. Samma fredagsmiddag kom efter hvad jag på kvällen fick veta af Bonde - ett chiffertelegram från Bildt i London, däri denne meddelade, att den engelska opinionen var till Norges förmån, och rådde till snart afgörande. Det var väl med hänsyn till detta telegram, som Hammarskjöld på fredag kl. 3 sade mig, att det för ögonblicket var särskildt obehagligt. Han yttrade något om, att vi - Sverige och Norge - ej voro ensamma i verlden och att man ej Under eftermiddagens lopp kom emellertid lugnande telegram från kronprinsen ang. Englands hållning. Fredags e. m. och lördags f. m. synes man uteslutande ha diskuteradt detaljfrågor om zonens gränser, sättet för demolering etc. Militärerna ha hela tiden varit häruppe och alltemellanåt blifvit inkallade, stundom en och en, stundom alla på en gång. Nu - lördag eftermiddag - sitta vi hår åter och hoppas, att en kommuniké skall blifva möjlig innan dagens slut. - Nyss kom Wachtmeister ut och frågade Åkerman, om han hade sin kamera med sig, samt uppmanade honom att fotografera Josefsson, som satt på torget på en lår och såg lidande ut. Kl. är 3.54 e. m. Nyss var Lundeberg ute ett slag; han kom nu in igen och tog Munthe med sig in i de enskilda rummen. Det tycks vara norrmännens sista, afgörande öfverläggning. Då jag kl. 3.30 ungefär gick in till svenskarne för att lämna Lundeberg ett telegram, befanns han vara inne i stora salen på excellens-konferens. Wachtmeister låg och halfsof på en soffa; Hammarskjöld och Staaff sutto i det inre rummet och sågo sömniga ut. Det söker dem! Tiden gick, timme efter timme. Då kl. var framåt 11 på qvällen, gick Berg ut och hemförlofvade sin vän Josefsson med försäkran, att det ej blef någon kommuniké af idag. Men det skulle han ej gjort, ty en halftimme efteråt kommo herrarne ut och levererade en kommuniké åt de få pressmän, som hållit ut. Man var ense i princip och ville lugna den till det yttersta spända allmänheten i Sverige och Norge. Ändtligen gå vi hem. Josefsson får veta hvad som händt och störtar med förvirrad uppsyn ner för hotelltrapporna för att komma hastigt till telegrafstationen och godtgöra sin försummelse. Han håller på att springa i kull Wachtmeister, och ger sig knappt tid att hälsa på honom ens. Söndagen den 17 september.Kl. 12 på dagen.Michelsen ordförande. Det öfverenskommes, att i protokollet för idag skall nämnas, att HAMMARSKJÖLD redogör för den norska p. m. angående Gör tre förtydliganden. De två senare accepteras. Den första: ang. 1:a punkten, flyttningen öfver gränsen. Hörom säger VOGT, att han ej är på det klara. VOGT: Hans mening har varit, att aftalet blott skulle gälla flyttningsrätten. Tycks dock ej vara på det klara med frågan. HAMMARSKJÖLD och VOGT prata en del om 1:a punkten. Ingen af dem förstår fullt den andre. Man kommer öfverens att uppskjuta 1:a punkten till enskildt samtal. 2:a punkten: medgifves strax å svensk sida. 3:dje punkten: ang. tiden för flyttningen. HAMMARSKJÖLD säger, att den svenska delegationen är okunnig om, huruvida tiden 1 maj-15 juni är behöflig. Därför hemställes, om det ej kan hänskjutas till skiljedom, huruvida denna tid kan uteslutas. Frågan uppskjutes. Ang. skiljedom. H[AMMARSKJÖL]D föreslår förbundsrådet i Schweiz. LÖVLAND: Praktiska grunder tala för Danmark: språk, lätthet för Opmand, som är dansk, att studera spörsmålet. H[AMMARSKJÖL]D yttrar något emot. VOGT: De af Lövland anförda grunder ha varit bestämmande för honom. Påpekar svårigheten för en schweizare att sätta sig in i 1751 års kodicill och dess förarbeten. WACHTMEISTER säger skämtande, att om det blir Kongen af Danmark, så riskera vi, att Sverige ej finner honom opartisk. Därför ha vi tänkt på Schweiz. Stämningen blir genast gemytligare, sedan W. talat, och norrmännen gå in på Schweiz. Man öfvergår till Hammarskjöld läser upp den svenska p. m. Michelsen läser upp den norska. HAMMARSKJÖLD pointerar, att den norska i tre hänseenden skiljer sig från den svenska. Från norsk sida gör man gällande, att flottled och farled i icke gemensamma vattendrag icke höra hit. Det framhålles, att man ej kan ordna frågan om byggande i vattendrag, som bilda gräns, och där byggandet är en åtgärd i bägge rikena samtidigt. Man enas, att till förekommande af otydlighet uttryckligen utesluta dem.
HAMMARSKJÖLD delade norska förslagen i två grupper. Den ena = de som gå utanför det svenska förslagets ram. Och den andra = de som äro modifikationer i det svenska förslaget. Den första gruppen kan den svenska delegationen ej ge sig in på utan att höra sina sakkunniga. Den andra gruppen är den svenska delegationen beredd att diskutera. LÖVLAND: Den norska p. m. upptager ej andra spörsmål än de, som diskuterades vid första läsningen. Går in på frågan om privatbanor, talar därefter en hel del om post- och passagerartrafik. LUNDEBERG påpekar, att riksdagen ej gått in på mer än transitofarten. Anledningen kan han ej gå in på, men det skulle vara ett för stort spörsmål att nu gå längre, och riksdagen har ej gifvit uppdrag i vidare mån än beträffande transito-trafiken. Hvad angår de enskilda banorna har staten i Sverige väl beträffande Sedan kommer man in på rätten att sluta speciella aftal om frakter. VOGT hemställer, om ej hela frågan kan uppskjutas till en senare tidpunkt. Skola vi sluta detta aftal, som Sverige föreslagit, så är aftalet ensidigt fördelaktigt för Sverige. Om ej privatbanor komma med, så träffar aftalet ej Norges lilla transito-trafik i Sverige. Om ej aftalet gäller mellanriksgods, så har Norge så godt som alldeles intet intresse. Vogt tror, att starka förebråelser skola drabba de norska delegerade, om de sluta aftal i den af Sverige föreslagna formen. LUNDEBERG: Man får tänka på, att aftalet skall gälla ej blott nutiden. I framtiden kunna genom detsamma norska trafikanter vara skyddade. Jämför den korta biten Narvik-Riksgränsen med biten Riksgränsen-Boden-Haparanda. Man kan ej öfverskåda till hvilket lands fördel det skall bli i framtiden. Vi kunna ej gå in på de nya ämnen, Norge föreslagit. Person- och posttrafikspörsmälet ansågs vara så internationelt, att man ej kunde ha anledning att upptaga spörsmålet i detta sammanhang. Det är väl så, som Vogt sagt, att en öfverenskommelse är begärd af riksdagen, men under de förberedande öfverläggningarna har behofvet ådagalagts. Måste på det enträgnaste hemställa, att vi söka komma till en lösning. MICHELSEN framhåller, att det för Norge är en viktig sak att fä posttrafiken ordnad nu. Lunchpaus. Efter lunchpausen.
MICHELSEN har det intrycket, att man nu på bägge sidor framhållit sina synpunkter. Hemställer, om man ej nu kan afbryta och på norsk sida försöka att få fram de redaktionsändringar, som anses nödiga. - M. frågar, om Lundeberg har något specielt att önska ang. fremgangsmaater for videre behandling. LUNDEBERG påpekar, att det återstår ett spörsmål rörande fästningsfrågan. Härefter talas en del rörande formen för traktatens afslutande, hvarefter sammanträdet upplöses.
Nytt sammanträde hölls först Torsdagen den 21 september.Kl. 1/2 7 på e. m. hölls ett enskildt möte, utan närvaro af sekreterare. Kl. 8.55 hölls officielt sammanträde för uppläsning af aftalen. Härvid upplästes: 1:o Öfverenskommelsen ang. Vogt och Hammarskjöld läsa omvexlande svensk och norsk text. Ett tillägg gjordes, af innehåll att ort och procedur [?] för skiljedomen skulle bestämmas af skiljedomstolen sjelf. - Subsidiär bestämmelse. LUNDEBERG konstaterar, att denna öfverenskommelse härmed skall anses justerad.
Lövland och Hammarskjöld uppläsa omvexlande norsk och svensk text, artikel för artikel. HAMMARSKJÖLD påpekar, att den svenska texten är hemtad ur den officiela texten till Haager-konventionen. BERNER frågar ang. Artikel 2. om "tvist ang. vitala intressen" är afsedt att omfatta äfven dem, som röra oafhängighet och integritet, eller om därmed endast åsyftas andra vitala intressen. HAMMARSKJÖLD svarar, att det sista är meningen. Uppdelningen fins i många andra skiljedomstraktater. H-d afklipper vidare diskussion genom att antyda åt Lövland att fortsätta uppläsningen. Lövland fortsätter. Uppläsningen fortgår utan afbrott till slut. Sista artikeln fins blott i svenska konceptet. Den rör giltighetstiden, som där föreslås till 10 år. LÖVLAND hemställer, att giltighetstiden sättes till 10 år. Vill upptaga denna fråga i plenum. HAMMARSKJÖLD svarar helt kort, att från svensk sida är det ej önskvärdt, att den slutes på mer än 10 år. (Anför inga skäl; är mycket kort i tonen. Det låter som om stämningen mellan delegationerna ej vore alltför god.) Härefter afslutas dagens sammanträde. Fredagen den 22 september kl. 1/2 1 på dagen.Allmänt sammanträde.
Hammarskjöld läser upp den svenska texten. Vogt den norska. STAAFF: Kan ej orden "folkrättslig grundsats" anses öfverflödiga? Kan ej uttrycket i en framtid åberopas för påståendet, att eftersom folkrätten ändrats, så gäller ej öfverenskommelsen? VOGT anser, att ingen fara härför fins. Ändras folkrätten, så går otvifvelaktigt ändringen i den riktning, att man utvidgar. HAMMARSKJÖLD anser orden ha kommit in endast som motiv; vill helst ha bort dem. VOGT kan ej säga mer än han sagt; tror ej att det är någon fara för vantolkning. Man enas på Hammarskjölds förslag att sätta in: "allmänna folkrättsliga grundsatser". Därmed vill H-d vinna, att det blir tydligt, att det endast är för att motivera, som de stå där. HAMMARSKJÖLD konstaterar, att inbyggare och invånare ej äro fullt adeqvata begrepp. "Man menar alla, som ha immobiliar-intressen i landet", säger H-d. Detta bekräftas af alla genom stillatigande. Härefter paus ända till kl. 10.55 e. m., då Staaff uppläser förslaget ang. (Man synes fortfarande vara oklar med gränslinierna för den neutrala zonen.) Det talas en del om skillnaden mellan hufvudsaklig och "væsentlig"; ordet synes förekomma i en något olika ställning i den norska och i den svenska texten. Beträffande Artikel 2 uppstår meningsskiljaktighet, om man skall skrifva "de gamla fästningsverken vid Fredrikssten" eller "de gamla delarne af fästningsverken vid Fredrikssten". BERNER framhåller, att det är omöjligt att skilja på de gamla delarne och de nya. De nya äro till en del bygda i de gamla vallarne och i ett gammalt magasinhus. STAAFF: Det är ej något kraf från svensk sida; det är ett förslag, som åsyftar att underlätta hemlighållandet af den separata konventionen. WACHTMEISTER tror, att om man skrifver "de gamla fästningsverken vid Fredrikssten", så kommer uppfattningen att blifva, att dessa fästningar äro orörda. Då blir man tvungen att yppa, hvad den separata konventionen innehåller. Man kan då ej hålla det löfte, som norrmännen begärt, att så vidt som möjligt hålla separatprotokollet hemligt. Pressen kommer att kasta sig öfver en och säga: "Jaså, nu lämnas både Kongsvinger och Fredrikssten orörda." VOGT: Det skulle gifva en oriktig föreställning, om man sade som Staaff föreslår. STAAFF har en fundering på omredaktion, som Michelsen tycker vara ett bra uppslag. Det gick ut på att tala om "nya delar af fästningen", d. v. s. att dessa skulle borttagas. VOGT: Det fins inga "nya delar", det fins blott nya anordningar (utom ett blockhus som rymmer 6 man). MICHELSEN frågar, om det är nödvändigt, att det står något om, att raseringen skall vara begynt inom 14 dagar. Är det ej nog, att det skall vara fullbyrdadt inom 8 månader? STAAFF: I realiteten betyder det ej så mycket, ty det sägs ju ej hur mycket man skall göra. MICHELSEN: Ja, netop derfor, att det är ingen realitet i det, synes M., att man kunde lämna det ute. Det er klogest at udelemne disse unödige Smaastik, som ej betyda något, men ge det hela en mera odiös prägel. Hemställer, att den svenska delegationen skall se saken från denna synpunkt. LUNDEBERG hemställer att frågan får hvila, till dess vi fått se, hur det går på andra punkter. Antages. Uppläsningen fortsätter. Artikel 7: "Fast besättning". STAAFF: Man har funderat på ordet "fast". Det kan innebära, att en tillfällig ökning kan göras når som helst och hur stor som helst. LUNDEBERG föreslår, att ordet "fast" går ut. VOGT: Är det ej öfverflödigt att tala om besättning? Då den ej kan utvidgas, är det ju klart, att man ej kan ha större besättning än nu. Trupper kan ju Norge ta, vart det vill. MICHELSEN hemställer till sina norska delegerade, att de låta ordet "fast" gå bort. BERNER: Det är ju ej meningen att hindra, att våra rekryter få nödig öfning där. MICHELSEN: Det är ju intet tvifvel om, att svenskarne ej vilja lägga in den mening, att man ej får inkalla folk till årliga öfvningar. STAAFF frågar, hur lång öfningstid dessa ha. Då blir VOGT förbannad och frågar, om det är meningen att hindra Norge att ha mer än 300 man artilleri. Man har ingen annan plats i Norge, där artilleriet kan öfvas. (Det låter hett ett slag.) STAAFF: Ja, det är ju blott meningen att få klart, så att det ej blir olika tolkningar. VOGT: Ja, därför är det bäst att låta "fast" stå kvar. Man enas att skjuta in: "till besättningen räknas icke det manskap, som inkallas till årliga öfningar", och så lämna "fast". På fredag natt, precis kl. 12, begynte uppläsandet af Staaff och Berner läsa resp. svensk och norsk text. A. ang. Fredrikssten, Gyldenlöve och Overbjerget. På dessa fästningar skall den moderna armeringen och pansarkonstruktionen borttagas, samt hvad de två sista angår kanonbrunnarne fyllas samt stormhinder borttagas. På Gyldenlöve skall det nya blockhuset bort. B. De öfriga. § 1. Skyts med underlag och öfrig beväpning, observations- och belysningsanordningar. § 2. Alla pansarkonstruktioner bortföras; rullbanor ("bultar och stöd"), befästningssmiden (man enas ej om uttrycken). BERNER anmärker om något uttryck, att "det vil klinge komiskt i norske militärens ören". VOGT säger: "Ja, om det ej vore så tragiskt". C. Kontrollkommissionen. Slut på separatkonventionen. Angående Artikel 4 i konventionen om den neutrala zonen enas man nu på nattsidan om att utesluta bestämmelsen, att raseringen skall börja inom 14 dagar. LUNDEBERG säger, att han ej vill motsätta sig att efterkomma norrmännens önskan i den punkten. Lördagen den 23 september.Kl. 11.15 f. m.Den s. k. "ramen" läses upp af Hammarskjöld och Vogt. H[AMMARSKJÖL]D tänker sig, att man gör framställning till främmande makter om erkännande i allmänna ordalag, att all gemensam ansvarighet för traktater upphör. WACHTMEISTER ifrågasätter, om novembertraktaten ingår under uttrycket "gemensamt bindande". Novembertraktaten läses upp. Man är ense om, att den är inbegripen. En redaktionsändring vidtages dock, med syfte att säkerställa att novembertraktaten är inbegripen, "att novembertraktaten säkert är inne", som WACHTMEISTER uttrycker sig. Allmän tillfredshed.
MIChELSEN försäkrar - på gifven anledning - att ifall något är påbörjat med Kongsvingers utvidgning, så skall detta ögonblickligen inställas. Kl. 4.25 e. m.Nu pågår den sista kollationeringen in pleno. Det historiska ögonblicket nalkas snabbt. - Michelsen står ensam borta vid ett fönster och ser ut öfver torget. Nu går han fram och ställer sig bredvid Lövland och tittar i hans papper. Man håller på att läsa separataftalet i norsk text. Slut. Kollationeringen af ramen begynner. Vogt läser den norska texten. Allt klart. Nu börjar underskrifvandet. Sigill anbringas. Michelsen har lånt borgmästaren Carl Mobergs sigill med "C. M." och sätter under sitt namn. Kl. 6 e. m.Det historiska ögonblicket är förbi. Nu läser Urbye protokollen för de sista tre dagarne.
Unionens slut är väl nu besegladt. Folket väntar utanför i stora skaror. Nu slutar mina ögonblicksfotografier. Det sista protokollet är justeradt. Lundeberg reser sig. Alla följa exemplet. LUNDEBERG talar: Vårt arbete är nu fullbordadt. Det har varit allvarligt och pröfvande. Vi ha alla djupt känt det ansvar, som pålegat oss, att lösa den stora uppgift, som varit oss gifven. Men vi hafva också alla varit besjälade af en liflig önskan att nå ett positivt resultat. - Att främja framtida samförstånd mellan de båda folken har varit vårt mål. Detta är allas vår önskan. Då vi nu skiljas, låt oss framföra vårt tack för godt samarbete, ett tack för samvaron. Vi, svenska delegerade, be att få säga våra norska kamrater vårt tack och farväl. MICHELSEN: Vill uttala ett tack för helsningen. Jag kan sluta mig till de ord, som den svenska delegationens ordförande yttrat. Det är möjligt att många af oss af nutiden få höra hårda domar öfver hvad vi gjort. Men öfver oss står framtidens dom. Den skall erkänna, att hvad vi gjort, varit fredens gerning. Slut. Afsked. (Lundebergs och Michelsens ord äro naturligtvis ytterst ofullständigt och bristfälligt återgifna. Jag skref i stående ställning och kom aldrig att komplettera, hvad jag skref, medan minnet af det sagda var friskt.) Anteckningar från förhandlingarna i Karlstad 1905 av sekreteraren i den norska delegationen, statsadvokaten Andreas Urbye.Som sekreterare i den norska förhandlingsdelegationen medföljde dåvarande statsadvokaten, sedermera statsrådet och sändebudet jur. dr Andreas Urbye. Om sina anteckningar från förhandlingarna har minister Urbye i ett meddelande, dat. maj 1949, lämnat följande upplysningar: "I det förste möte av de norske og svenske delegerte i Karlstad den 31. august 1905 ble det uten diskusjon besluttet at stenografisk referat av forhandlingene ikke skulle opptas, og videre at om forhandlingene intet skulle offentliggjöres uten særlig beslutning. Imidlertid utarbeidet både den svenske sekretær, den senere utenriksminister Joh. Hellner, og jeg referater fra mötene, men vi sammenliknet ikke disse i Karlstad og sendte först kopier av våre referater til hverandre i begynnelsen av 1940-årene. Mine referater ble utarbeidet etter hvert möte på grunnlag av blyantnotiser skrevet under mötene. De ble ikke gjennomgått av de delegerte, men oftere lest av disse når det ble spörsmål om hva der var sagt under de forskjellige möter. Hösten 1905 ble det tatt avskrifter av mitt referat og sendt hver av de norske delegerte. Dessuten fikk Utenriksdepartementet avskrift. Originalmanuskriptet er for öyeblikket hos meg, men vil bli deponert i det norske Riksarkiv." I Urbyes manuskript förekommer vissa tillägg i notform, samtidiga med anteckningarna. De redovisas här i fotnoter med Möde i Karlstad torsdag 31/8 1905.Forhandlingerne begyndte med, at statsminister LUNDEBERG hilste de norske delegerede velkommen. Statsminister MICHELSEN takkede og udtalte, at man fra norsk side gik til forhandlingerne med et alvorligt önske om at komme til en for begge folk heldig ordning og at der ikke skulde mangle paa god vilje hertil. Hurtig og let gik afgjörelsen af en del formelle spörsmaal om at norsk og svensk ordförer skulde veksle hver anden dag - at forhandlingerne skulde hemmeligholdes, dog saaledes som Staaff udtrykkelig udtalte, at de delegerte kunde konferere med sit lands regjering - og at det ved hvert mödes slutning skulde afgjöres, hvorvidt noget og i tilfælde hvad skulde meddeles pressen. Statsminister LUNDEBERG refererede derpaa de af riksdagen opstillede vilkaar ved at læse op det afsnit af riksdagens skrivelse, der handler om grænsefæstningerne - renbeitning - transithandelen - og vasdragsspm. Han havde tænkt at man i mödet idag skulde indskrænke sig til blot et saadant referat, men da statsminister MICHELSEN spurgte, hvorvidt ikke den svenske regjering mere bestemt havde formuleret de i riksdagens skrivelse nævnte vilkaar, der jo lod adskillig uklarhed tilbage, udtalte LUNDEBERG videre: Uden nærmere at gaa i detalj med hensyn til grænsefæstningsspörgsmaalet, vilde han udtale, at riksdagens tanke var, at det omraade, inden hvilket gamle befæstninger ikke skulde bibeholdes eller nye anlægges skulde omslutte befæstningerne fra og med Kongsvinger til og med befæstningerne ved Fredrikssten. Paa svensk side skulde fastsættes et tilsvarende omraade. Han ansaa denne forholdsregel nödvendig for at fremme og betrygge et godt forhold og god forstaaelse mellem de skandinaviske folk i fremtiden. Om lappespörgsmaalet udtalte han at han ansaa det som en pligt ("skyldighet") at betrygge fremtiden for dette nomadefolk. Med hensyn til transithandelen gjaldt det at betrygge, at den ikke paa nogen maade hindredes ved ekstra afgifter af hvilkensomhelst beskaffenhed. Videre maatte man udelukke muligheden af, at der ved vasdrag, som löb fra det ene land til det andet, blev truffet foranstaltninger paa det ene lands grund som indskrænkede eller umuliggjorde den industri og virksomhed, som nu paagaar. Saavidt jeg forstod ham sigtedes nærmest til foranstaltninger som havde indflydelse paa vasdragets löb eller vandmængde. Endelig nævntes de nödvendige forhandlinger til afvikling af det hidtil bestaaende fællesskab i diplomati eller konsulatvæsen og mulige andre forhold af lignende art. Statsminister MICHELSEN vilde allerede nu, uden yderligere at gaa ind paa det af statsm. Lundeberg anförte, bemerke, at naar det nye befæstninger. Riksdagens skrivelse var i Norge opfattet saaledes, at disse fæstninger ikke gik ind under dem, med hensyn til hvilke fordringer var opstillet fra svensk side. Disse fæstninger stod i en særegen stilling, særlig paa grund af deres historie, saa det for nordmænd var overordentlig vanskeligt overhovedet at indlade sig i forhandling, naar et saadant krav fremsattes.
Statsminister Michelsen rettede dernæst det spm., om rigsdagen i fald man kom til et forelöbigt resultat med hensyn til de to förste spörsmaal (grænsefæstningerne og renbeitningen) vilde blive indkaldt selv om man med hensyn til de siste spörgsmaal ikke var kommen til noget saadant resultat. Statsminister LUNDEBERG svarede, at för rigsdag blev indkaldt, Udenrigsminister LÖVLAND spurgte, om man ved spm. om transithandelen blot havde for öie skatter eller afgifter som f. ex. import eller exporttold og lign. eller om man tillige tænkte paa fragterne paa transportmidler, navnlig jernbaner. Statsminister LUNDEBERG syntes nærmest blot at tænke paa skatter eller afgifter, men gav saavidt jeg opfattede ham intet bestemt svar. Statsraad HAMMARSKJÖLD udtalte, at behandlingen af detaljspm. maatte kunne udstaa, men principerne for afgjörelsen af samtlige spm. maatte fastslaaes. Stortingspræsident BERNER udtalte, at en hurtig behandling af detaljspm. vilde være vanskelig. Teknisk assistanse vilde jo her kunne vise sig nödvendig. Statsminister MICHELSEN forespurgte, om et detaljeret forslag vilde blive fremlagt fra svensk side? Statsminister LUNDEBERG svarede, at en udredning var under udarbeidelse. Efter ca. 1 time hævedes mödet. Statsminister MICHELSEN forespurgte, om der var noget særligt önske med hensyn til den orden, hvori spörsmaalene skulde diskuteres. LUNDEBERG antog det lettest at fölge den orden, som var fulgt i riksdagens skrivelse.
|